Röster om , ,

Dagbok från flykten: Att lära barn engelska ger mening 

I veckan blev en lärare som försökte fly vidare till Europa fångad av polisen. Det gör att Mohammad nu måste jobba ännu hårdare med att lära barn som lever på flykt engelska.

Jag har skrivit förut om skolan vi ordnade för barnen. Ismael och jag bestämde oss när vi såg att flyktingbarnen från Afghanistan inte fick gå i skolan här i Turkiet för att lära dem engelska i rummet vi hyrde.

Ibland har jag undervisat och ibland Ismael. Vi har haft kurser i både engelska och persiska. Men för några dagar sedan beslutade sig min vän och ”lärarkollega” Ismael för att försöka ta sig vidare. 

Efter några dagars ovisshet har jag nu fått veta att han sitter i turkiskt förvar och väntar på att utvisas. 

Jag förstår att han försökte – men jag har nu alla lektioner själv. Jag gör så gott jag kan med att lära de små barnen engelska. Det är kunskaper som ingen kan ta ifrån dem och som de kommer att ha med sig i livet. De små barnen lämnade Ghazniprovinsen innan de ens hann lära sig persiska och har växt upp Turkiet. Det enda liv de känner till är flyktingens. 

Skolan betyder mycket för mig och sedan Ismael försvann så betyder den ännu mera. Krig är en sak. Flykt likaså. Men när jag hör om hur flickorna i Afghanistan nu inte ens får gå i skolan så känner jag en sådan hopplöshet. Ett sådant mörker. 

Tusentals barn flyr nu också Afghanistan. De flesta av dem kommer inte att kunna gå i någon skola i Iran eller Turkiet utan få jobba hårt för att överleva. Många av dem kommer att få uppleva hur hårt livet i Iran är för flyktingarna. De kommer att få se hur illa behandlade de blir. 

Hela min idé med att börja undervisa barnen som finns omkring mig handlar om att göra det bästa av en svår situation. Jag fick gå i skola i Sverige och kan hålla lektioner. Det är fantastisk att se hur jag nu efter tre månaders tragglande med dem börjar se resultat. De kan nu föra enkla konversationer med varandra och skriva enkla ord. 

Jag försökte i veckan också lära mig turkiska för egen del. Jag åkte till en privatskola som ger kurser och frågade hur deras upplägg ser ut när det gäller nybörjare? De presenterade ett paket som bestod av två lektioner i veckan på en timme vardera. Priset? 4000 svenska kronor för tjugo veckor. Jag tackade för informationen och sa att jag skulle höra av mig.

Herregud så mycket pengar, jag kommer inte ha råd med det. 

Efter några dagar ringde de mig och frågade om jag skulle börja men jag sa att tyvärr hade jag inte tid. Det var ju inte en läkarutbildning jag ville anmäla mig till utan en enkel språkkurs – hur kan det vara så dyrt? 

Istanbul. Foto: Mohammad.

Jag tänker återigen på Sverige när sånt här händer. Hur många lektioner i svenska fick jag inte? Ofta betalade jag inte ens för bussresan till skolan. Jag fick mat i skolan. Lunch. Förstår ni som bor i Sverige hur unikt detta är. Förstår ni vilken gåva det är för barnen som växer upp. 

Ni ger dem de bästa möjligheterna att lyckas. Sverige är och förblir min dröm. Det är klart att man på avstånd också idoliserar och romantiseras, eftersom min situation just nu är misär. Men jag ska ge barnen omkring mig kunskaper. Gratis. Det ger mig en mening just nu. 

Det andra som får mig att orka är målandet. Jag fortsätter att måla, men ser att det är färre som beställer tavlor av mig. Jag ska se om jag kan göra något åt det. Kanske ordna en utställning på Blankspots redaktion? Vi får se. 

Om jag ska vara helt ärlig med er är jag helt förvirrad. Jag vet inget om min framtid. Åren går. Det är nu snart 13 år på flykt. Tretton år. Men det här kanske är mitt liv? Att evigt vandra omkring i Europa?

Frågan är hur mycket man orkar. Men en dag till orkar man alltid så det är så det får vara nu. Jag gläds åt att ”mina elever” lär sig engelska. Det gör mig glad. 

Tack för att ni läser min dagbok. Varken ni eller jag vet hur detta ska sluta. Men det känns mindre ensamt med alla er som läser. Stort tack för det.

Nu ska jag förbereda nästa lektion. 

**

I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försökte återanpassa sig till livet i Afghanistan och sedan om livet på flykt undan talibanerna. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. För att inte missa nästa vecka så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.

Hjälp oss skriva mer om Migration!

Vintern 2016 började svenska myndigheter utvisa ensamkommande afghaner som nekats asyl. Det blev början på en serie reportage och artiklar om svensk historias största deportationsvåg som skapades tillsammans med 8355 engagerade läsare.

Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka ämnet genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem. Följ arbetet med reportagen och bidra med din kunskap i facebookgruppen: ”Uppdrag: Afghanistan”.