Analys om Azerbajdzjan, Kaviardiplomati
Krönika: När hoten inte fungerade erbjöds jag pengar
För några veckor sedan polisanmälde Blankspot trakasserierna från Azerbajdzjan mot Rasmus Canbäck. Nu skriver han i veckans krönika om hur regimen testar nya metoder för att tysta honom.
Av Rasmus Canbäck 20 december, 2022
”Vi vill ha ett partnerskap. Det finns en variabel. Vi vill se din potential. Till exempel, vi skulle vilja ha en vänlig artikel (i en svensk tidning) eller delning av denna sida. Den ska hyllas. Vi kommer att betala dig enligt överenskommet.”
Tjänstemannen, Cahid Ismayıloglu, som skriver arbetar för azerbajdzjanska diasporamyndigheten. Det är den myndighet som ansvarar för landets operativa insatser i utlandet, vars syfte är att påverka bilden av Azerbajdzjan som ett öppet och vänligt land i stället för en auktoritär militärregim.
Med tanke på de hat och hot som landets ambassad i Stockholm utsatt mig för är det förvånande att diasporamyndigheten bemöter mig så direkt.
Cahid Ismayıloglus beställning är trots allt tydlig: Han vill köpa mina tjänster i utbyte mot god publicitet. De vänliga orden ska skina igenom i artiklarna som jag skriver för svenska tidningar.
Cirkusen kring de azerbajdzjanska påverkansförsöken mot mig verkar aldrig få ett slut.
Det började sommaren 2021 med att den azerbajdzjanska ambassadören Zaur Ahmadov erbjöd mig att signera ett förlåtelsebrev för att jag åkt till Nagorno-Karabach genom Armenien. Det anses illegalt i Azerbajdzjan då den armeniskdominerade regionen formellt tillhör landet, men är självstyrande sedan ett blodigt krig på 1990-talet. Sedan dess har man förhandlat om regionens status.
Ambassadören skrev att han efter att min förlåtelse godtagits skulle hjälpa mig med att arrangera en resa med kontakter på plats i Azerbajdzjan.
Kort därefter damp det ner ett mejl från en svensk-azerbajdzjansk förening. De ville bjuda mig till Azerbajdzjan – allt skulle vara betalt. Det enda de ville var att jag skulle ”belysa situationen efter den militära konflikten i Nagorno-Karabach”.
När de kom till underfund med att jag tackade nej till ambassadörens förslag var resan helt sonika inställd. ”Covidpandemin” var ursäkten.
Ett par månader senare avslöjade jag för Blankspot hur tio svenska journalister tackat ja till erbjudandet. En av dem var ordförande för Publicistklubben södra. Det blev ett herrans liv och hon avgick. Att åka på en bjudresa till en diktatur fick medlemmarna att undra kring pressetiken.
Medan majoriteten av de som deltog på bjudresorna inte rapporterat från regionen så har tre av dem fortsatt arbeta för Azerbajdzjan. På sin bloggportal, som de kallar för journalistisk, har Cawa Media pumpat ut klipp-och-klistra-artiklar med azerbajdzjansk propaganda – ofta klumpigt översatta genom översättningstjänster.
Fotografen Mikael Silkeberg hade nyligen premiär för sin dokumentär om Azerbajdzjan inför fullsatt publik. Det var ambassaden som bjöd in till evenemanget. Nu ska den visas på diplomatiska sammankomster över hela Europa.
Resorna för svenska journalister är dock bara en parentes i det stora sammanhanget. Avslöjanden genom Blankspot fick knappast diktaturen att lägga ner påverkansprojektet. I skrivande stund har mer än 250 personer åkt på liknande resor. De är journalister, politiker och forskare. Gemensamt för dem är att de att de har en plattform där de kan påverka synen på konflikten.
Några av dem som åkt är en kanadensisk krönikör för en av Kanadas största tidningar, vice ordförande för det peruanska journalistförbundet och utsända från statliga italienska RAI. Senast var en delegation på plats med representanter från några av Spaniens största tidningar. För att inte tala om Europaparlamentariker och brittiska politiker.
De utländska journalister som åkt till Azerbajdzjan utan en ”pressresa” vittnar om ansträngningarna som krävs för att arbeta i landet. Det är inte ovanligt att ”lokala medier” försöker rapportera om besöket och att ständigt behöva värja sig för uppmärksamheten blir en sorts nödvändig huvudvärk.
Några av journalisterna som velat återvända till landet för att fortsätta rapporteringen har inte fått svar på sina ansökningar om pressackreditering. Den oberoende rapporteringen från den första resan har helt enkelt inte fallit mediemyndigheten i smaken.
För mina avslöjanden har jag fått utstå karikatyrer, hat och hot. Man kallar mig för ”terroristkramare” och ”armenisk lobbyist”. Mängden näthat har fått Reportrar utan gränser att markera och Blankspot att polisanmäla trakasserierna.
Därför höjer jag på ögonbrynen när Cahid Ismayıloglu från diasporamyndigheten skriver till mig. Nu har strategin från landet förbytts. Den som inte går att tysta med hat och hot, den går kanske att köpa i stället.
Och nej, liksom förra gången jag erbjöds gåvor från Azerbajdzjan så accepterade jag inte erbjudandet den här gången heller.
Meningarna i inledningscitatet är ihopsatta från chattkonversationen i mitten av artikeln.
Toppbild: Cahid Ismayıloglu berättar i azerbajdzjansk TV om den ”armeniska lobbyn”.
