Analys om Azerbajdzjan, EU, Kaviardiplomati
Efter bjudresa till Azerbajdzjan slutade EU-parlamentariker att uttrycka sig kritiskt
Efter att en EU-delegation med förtroendevalda parlamentariker åkte på en resa till diktaturen Azerbajdzjan byttes kritiken ut mot lovord.
Av Rasmus Canbäck 7 december, 2022
Granskningen är gjord tillsammans med Sascha Düerkop.
Den tyska europaparlamentarikern Engin Eroglu (Renew-gruppen) har gjort sig ett namn genom att konsekvent lägga fram diktaturkritiska resolutioner. Den 14 september kritiserade han Europakommissionens ordförande Ursula von der Leyen för att den 14 september, vid EU-parlamentets öppnande, inte kritisera Azerbajdzjans pågående invasion av Armenien. Han sade då att han saknade ”några kritiska ord om Azerbajdzjan”.
Två veckor senare reste han tillsammans med en delegation till Azerbajdzjan. I den ingick, förutom honom själv, även den slovenske parlamentarikern Franc Bogovic från Kristdemokratiska gruppen.
Både Eroglu och Bogovic har röstat för åtminstone en resolution som fördömer Azerbajdzjans agerande i förstörelsen av armeniskt kulturarv och historierevisionism från februari 2022.
Båda är ledamöter i den tvärpolitiska gruppen RUMRA & Smart villages – på svenska: Gruppen för Landsbygdsområden, bergsområden och avlägsna områden samt smarta byar – där Bogovic är ordförande.
I denna text används RUMRA för enkelhetens skull.
Resan till Azerbajdzjan ägde rum under ett par dagar i slutet av september. Flera azerbajdzjanska medier har dokumenterat den och delegationens EU-parlamentariker har förekomit flitigt i intervjuer.
I en 30 minuter lång TV-intervju, som utförts på engelska, talar de i positiva ordalag om landet. Engin Eroglu som tidigare varit kritisk mot Azerbajdzjan hörs nu i stället säga att EU ska utveckla energisamarbetet och utveckla vänskapsbanden ytterligare.
Efter hemkomsten har liknande retorik fortsatt från båda parlamentarikerna.
Frågan är vad som hände på resan som gjorde att fördömanden av Azerbajdzjan skiftade till främjanden av vänskapsrelationer med diktaturen?
Den årliga resebudgeten för EU-parlamentariker utanför de ordinarie resorna är 4 716 €. Denna budget täcker endast kostnader för dem själva. Utöver den personliga resebudgeten har man en särskild månadsvis budget för parlamentarisk assistans på 26 735 €, där man kan fördela pengarna själv. Med dessa pengar kan man antingen hyra mer personal eller prioritera andra kostnader, till exempel resekostnader för personalen.
Resor utanför budgeten, som därför inte bekostas av dem själva, medför att en parlamentariker behöver registrera resan inom en månad efter resan. Syftet är att skapa transparens gentemot EU:s medborgare.
En ytterligare regel i parlamentarikernas uppförandekod (5.3) säger att det är förbjudet att ta emot en middag, resa eller annan gåva som är värd mer än 150 €. Under några förutsättningar, så som en resa som denna, kan det ändå vara försvarbart. Då behöver man deklarera det.
Varken Bogovic eller Eroglu har deklarerat resan eller att de tagit emot gåvor värda mer än 150 €. Det betyder antingen att de har betalat att själva eller att de tagit emot gåvor utan att följa EU:s regelverk.
Vad gäller en resa till Azerbajdzjan, som är känt för att vara frikostigt i att betala för utländska politiska delegationers resor, krävs hög integritet för att tacka nej till gåvor.
Förutom de två EU-parlamentarikerna deltog även fem medföljande personal. En av dem är tyske Adam Mouchtar som är samordnare för RUMRA-gruppen och inhyrd assistent till Bogovic. En annan är den litauiska rådgivaren Angele Kedaitiene.
Den senare uppger på sin hemsida att hon utför uppdrag för den azerbajdzjanska EU-delegationen. I hennes sociala medier har hon i okritiska ordalag frekvent deltagit vid azerbajdzjanska evenemang i både Bryssel och Azerbajdzjan. Hennes uppdrag kan tolkas som ett inhyrt lobbyarbete för regimen.
Lobbyarbete för ett land som i Freedom House senaste demokratiindex får 9 poäng av 100 möjliga på ”Global Freedom Scores”. Belarus får 8, Ryssland får 19. På ”Democracy Scores” får Azerbajdzjan 1, Belarus 3 och Ryssland 5.
Ett av de viktigaste uttrycken för demokrati och frihet är en fri press. Reportrar Utan Gränser publicerar varje år en ranking av världens länder vad gäller pressfrihet. Årets ranking omfattar 180 länder. Azerbajdzjan är på plats 154, Belarus på 153 och Ryssland på 155.
Lägg därtill till att Azerbajdzjan anklagas av både EU och Human Rights Watch för att ha genomfört flera grova krigsbrott mot Armenien den 13-14 september när man invaderade grannlandet.
Huvudsyftet med delegationsresan var att besöka Azerbajdzjans så kallade smarta byar i Zangilanregionen i de delar av Azerbajdzjan som regimen tog tillbaka med våld från armenierna i Nagorno-Karabach 2020.
Området tillhör formellt Azerbajdzjan, men har omgärdats av fredsförhandlingar sedan 1990-talets krig då armenierna i Nagorno-Karabach tog kontroll över området.
Efter nästan 30 år valde Azerbajdzjan att överge de av FN beslutade OSSE-pådrivna fredsförhandlingarna. I stället invaderade man Nagorno-Karabach. Freedom House har kallat invasionen av Nagorno-Karabach “en inspiration för Rysslands invasion av Ukraina”.
Medordföranden i OSSE-gruppen är Frankrike, Ryssland och USA. Varken Frankrikes eller USA:s ambassadörer i Azerbajdzjan har åkt på resor till dessa områden, trots upprepade inbjudningar från azerbajdzjanska inrikesministeriet.
Anledningen är att man anser att det är för kontroversiellt med resan då det indirekt ger legitimitet till det azerbajdzjanska agerandet. Reaktionerna har varit kraftfulla från Azerbajdzjan där flera politiker tyckt att man ska bojkotta Frankrike och USA från det diplomatiska samfundet i Azerbajdzjan.
Den så kallade smarta byn planerades kort efter maktövertagandet av området. USA-finansierade Eurasianet, som är en av de ledande engelskspråkiga medieplattformarna som bevakar regionen, publicerade i somras en granskning.
Den visade att landområden runt Zangilan i princip uteslutande givits till människor med nära relationer till presidentfamiljens, Ilham Alijevs, vänner. Detta inkluderar rika affärsmän och personer med kopplingar till turkiska presidenten Recep Tayyip Erdogan.
Uppbyggandet av de smarta byarna finansieras av den azerbajdzjanska staten, men byggnadskontrakten har givits till personer med nära kopplingar till Alijevfamiljen.
Bland annat är företaget NMS LLC ansvariga för den tekniska utbyggnaden, en viktig del av konceptet. NMS LLC är dotterbolag till AS Group. Grundaren av AS Group, Shahin Movsumov, är bror till Shahmar Movsumov, assistent till Ilham Alijev och chef för myndigheten för ekonomiska frågor och innovativ utveckling.
Det går helt i linje med Ilham Alijevs uttalande när man inledde projektet: återuppbyggnaden av Karabach ska gå till vänner.
Något förenklat: de smarta byarna i Azerbajdzjan gynnar eliten. Det sker i ett land som anses vara ett världens mest korrupta och där ekonomin anses vara helt kontrollerad under regimens och Alijevfamiljens egna bolag.
För Sveriges del är endast Ericsson inblandat. Företaget har sedan flera decennier tillbaka representation i landet och dess största kund är statliga Azercell. Företaget är känt för Teliaskandalen för 10 år sedan då Ilham Alijevs döttrar genom olika skalbolag var djupt inblandade i stora korruptionshärvor.
Samma år som TeliaSonera lämnade Azerbajdzjan slöt Ericsson i stället avtal med Azercell. Sedan 2019 bygger Ericsson ut 5G-nätet i Azerbajdzjan, men Ericssons telekommunikationsprodukt LTE Radio Base används av Azercell för att bygga ut telenätverket i Nagorno-Karabach.
”Smart villages”, eller ”smarta byar”, kom till som koncept i EU för ett par år sedan. Fram till 2019 arbetade RUMRA endast med landsbygdsutveckling. Efter 2019 lade man dock till ”smarta byar” i hela namnet för att betona att fokus på landsbygdsutveckling ligger här.
Konceptet tar avstamp i ”smarta städer” där man utvecklat städer utifrån en rad olika aspekter. En är tillgänglighet, en annan teknisk utveckling och en tredje behovsanpassning.
För smarta byar kombineras synsättet för att skapa relevanta lösningar efter rådande behov.
I fallet med Azerbajdzjan har man byggt en by på rekordfart, vilket EU-delegationen påtalar. Endast 8 månader tog det. Byn beskrivs i de azerbajdzjanska medierna som innovativ och fokuserar på lokal affärsverksamhet. Bland annat har ett israeliskt företag öppnat ett bageri i staden.
I andra diktaturer, så som Egypten och Saudiarabien som ligger på samma demokratiska nivå som Azerbajdzjan, anklagas de för just bristande integritet – och för att spana på dem som bor i de smarta byarna som byggts i sina länder. I Azerbajdzjan ingår utvecklingen av smarta byar som en del av EU:s projekt genom RUMRA.
I Azerbajdzjan betonar man också den tekniska och digitala utvecklingen i Zangilan. Det sker i ett land där integritetslagar anses endast vara yta och där övervakningssystem, däribland Pegasus, toppar användningen i världen.
Hemsidan AZ-netwatch granskar aktivt den tekniska utvecklingen gentemot människors integritet och konstaterar kallt att landets digitala beskydd är långt under internationella normer.
Samtidigt skickas i princip alla utländska delegationer, utländska journalister på betalda pressresor och gruppresor för turister till de smarta byarna.
De goda sidorna visas upp för omvärlden. Formellt byggs de för internflyktingar från kriget på 1990-talet som får lov att återvända till städerna de kommer ifrån.
Bland flyktingarna själva har det börjat spridas kritik mot att inget fungerar i byarna, vilket inte nämns bland de ordnade resorna för utlänningar till byarna.
Åter till parlamentarikernas resa, nyckelfrågan kvarstår: vad hände på resan som fick dem att ändra sin uppfattning av Azerbajdzjan?
I RUMRA:s egna kanaler finns bara en kort text om att resan har ägt rum – inget annat. Trots att det var ordförande för RUMRA-gruppen som deltog, och trots att den var till synes ganska lång.
Det framgår att från azerbajdzjanskt håll att den lokala parlamentarikern Tural Ganjali deltog, men även flera ministrar inom ekonomi och utveckling. Ganjali å sin sida har varit på besök i EU flera gånger för att tala om de smarta byarna. Bland annat anordnade han ett event för RUMRA-gruppen i somras där både Bogovic och Eroglu deltog.
Ett till namn tillkommer också: Hannes Heide, en österrikisk EU-parlamentariker. I flera azerbajdzjanska medier framgår det att han deltog på resan till Azerbajdzjan.
När Blankspot kontaktar honom svarar han kort ”Ledsen, men jag deltog inte på någon resa till Azerbajdzjan”. På följdfrågan varför azerbajdzjanska medier skriver det svarar han ”jag var inte där!”. Därefter slutar han svara på mejl när han ombeds lägga fram en teori om varför medierna tar upp hans namn.
Det ser till synes ut att stämma att han inte var på plats. Han syns inte på några bilder från varken de andra i delegationen eller i azerbajdzjanska medier.
Ett som är säkert är att han är med i den azerbajdzjanska vänskapsgruppen i EU-parlamentet som hade ett event den 14 september. Det var samma dag som Engin Eroglu anklagade Urusula von der Leyen för att inte kritisera Azerbajdzjans invasion av Armenien.
Den som anordnade eventet var Tural Ganjali.
Blankspot har försökt nå både Engin Eroglu och Franc Bogovic. Den senare, har sedan hemkomsten publicerat ett långt och positivt inlägg om de smarta byarna på sin blogg från resan.
Han svarar att resekostnaderna delades mellan dem själva och värden som bjöd in (Azerbajdzjan). Vidare skriver han att resan anordnades av den azerbajdzjanska ambassaden som stod för programmet.
”Azerbajdzjans ambassadör i Bryssel tog kontakt med mig i juni förra året och hävdade att Azerbajdzjan byggde en ”smart by” och bjöd in medlemmar i vår tvärpolitiska grupp (RUMRA) för att besöka den.
De (Azerbajdzjan) anordnade programmet, som inkluderade resan till byn, gårdar, vinodlare, samt ett besök på de azerbajdzjanska ministerierna för jordbruk och finans.
Under diskussionerna med den azerbajdzjanska motparten fokuserade vi på frågorna relaterade till återupplivandet av landsbygds- och bergsområden och vi diskuterade eller kommenterade inte den pågående konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien.”
Han skriver också en kommentar om motiven för att åka på resan. Den kan sammanfattas till att han är medordförande i RUMRA och att resan till Azerbajdzjan var ett sätt lära sig om utbyggnaden av smarta byar.
På frågan varför Franc Bogovic inte har skrivit en en transperansrapport i enlighet med EU:s uppförandekod återkommer en person från hans kansli istället för Bogovic själv. Han meddelar att han har sett över regelverket och kommer att skicka in en så kallad deklaration så snart som möjligt. Ett par minuter senare biläggs deklarationen i mejlet.
I den framgår det att gruppen bodde på Marriot Hotel i Baku, finansierat av den azerbajdzjanska staten. Hotellet ägs av Pasha Holding Group, vilket är Alijevfamiljens eget bolag. Vidare redogörs för fler vistelser. Dessa inkluderar i princip samma schema som de bjudresor för journalister som Blankspot granskat tidigare.
Bogovic har varit invald i parlamentet sedan 2014 och har vid ett tidigare tillfälle lämnat en deklaration. Det skedde 2019.
**
Engin Eroglus assistent återkommer på mejlet till Eroglu. Hon skriver att han inte talar tillräckligt bra engelska för att intervjuas över telefon och ber om att få frågorna i skrift. Det är trots att Engin Eroglu haft en livesänd intervju på fullgod och flytande engelska i azerbajdzjansk TV.
Hon betonar dock att han gärna ställer upp på intervju.
Frågorna som skickas är ”vad var syftet med resan”, ”hur finansierades den” och ”hur hänger de smarta byarna i Azerbajdzjan ihop med EU:s strategi för landet?”.
Svaren på frågorna uteblir.
Efter svar från Franc Bogovic där det bekräftas att resan var delvis bekostad av Azerbajdzjan försöker Blankspot nå Eroglu igen. Denna gång ställer vi frågor om varför det inte finns en transparensrapport från resan och hur han egentligen ser på kontakterna med Azerbajdzjan.
I mejlet hänvisas det till att han historiskt varit kritisk mot Azerbajdzjan, men att han efter resan i stället betonar vänskapsbanden och handelsutbytet med landet.
Till detta återkommer hans assistent slutligen.
Hon meddelar att även Engin Eroglus flygresa var självfinansierad, medan hotell och officiella måltider bekostades av Azerbajdzjan.
Vad gäller transparensdeklarationen läggs skulden på kanslipersonalen i stället för honom själv. Det är trots att Engin Eroglu, liksom Bogovic, känner till regelverket väl. Tidigare har Eroglu deklarerat en resa till Taiwan.
Enligt uppförandekoden är det parlamentarikernas ansvar att deklarera transparensrapporter. Den reglerar inte huruvida en parlamentariker ska delegera ansvaret.
Vad gäller synen på Azerbajdzjan menar han att resan inte var av politisk karaktär. Det är trots att den gick till ett område som Azerbajdzjan tagit tillbaka med hjälp av krig 2020. Han för ett resonemang om att han står neutral i konflikten och lyssnar till båda sidor lika mycket.
**
Slutligen kontaktas även samordnaren för RUMRA, Adam Mouchtar, med frågan om hur resan bekostades. Han svarar inte förrän efter tredje mejlet, efter en vecka, när ärendet förtydligas att det handlar om resan till Azerbajdzjan. Han ber om ursäkt för dröjsmålet.
Han ger en liknande sammanfattande motivering som Franc Bogovic om motiven för resan: att man åkte till Azerbajdzjan för att lära sig om smarta byar. Han betonar att delegaterna undvek att diskutera konflikten med Armenien.
Vidare skriver han att EU-parlamentarikernas flygresor bekostades av dem själva, men att den inbjudande parten (Azerbajdzjan) stod för resterande. Han skriver också att det är kutym att så sker.
Han får även frågan vem som betalade för den medföljande administrativa personalens resor. Han återkommer inte med svar.
Den som bäst kan tala om vad som skedde på resan är den litauiske inhyrda lobbyisten, Angele Kedaitiene som under sitt Twitterkonto – där hon skriver att hon arbetar för EU – lagt upp flera bilder.
Till bildtexterna skriver hon skriver att delegationen har besökt en vingård, museer, jordbruk och ställen där de arbetar med hantverk. Vidare hyllar hon Azerbajdzjan för dess ekonomi och EU:s nya handelsavtal med landet.
Den 19 november, två månader efter resan, lägger även Engin Eroglu upp ett inlägg på sin Facebooksida där han hyllar handelsavtalet med Azerbajdzjan. Framför allt betonar han att Azerbajdzjan är en bra partner för gasimport – särskilt med tanke på att ”Ryssland har startat ett energikrig” mot Europa.
Den 18 november slöt Azerbajdzjan och Ryssland ett avtal om att Azerbajdzjan ska importera gas från Ryssland. Det följer intentionerna från ett alliansavtal mellan länderna från den 24 februari, samma dag som invasionen av Ukraina, där en av punkterna är icke-konkurrens på energisektorn och förtur för ryska företag inom sektorn.
Energijournalisten David O’Byrne ställer frågan: importerar Azerbajdzjan gas från Ryssland för att uppfylla sina exportlöften gentemot EU?
Därtill äger ryska Lukoil 20 % av den azerbajdzjanska gasproduktionen och en betydande del av gasledningarna som går från Azerbajdzjan till EU.
**
Parlamentarikerna Franc Bogovic, Engin Eroglu och samordnaren Adam Mouchtar återkom med liknande svar på motiven för resan. Samtliga betonade att resan inte var av politisk karaktär och att de undvek att prata om konflikten med Armenien.
Det är trots att resan gick till ett område av högst politisk natur och relevans, en plats som omgärdats av en konfliktzon dit inte ens diplomatiska delegationer från varken USA eller Frankrike åker då det uppfattas som känsligt.
Att allt på resan, förutom flygbiljetter, bekostades av den azerbajdzjanska diktaturen bekom inte parlamentarikerna förrän de fick obekväma frågor.
Då valde de att skylla på sina assistenter i stället för att ställa sig själva frågan: kan man som folkvald EU-delegat åka på en bjudresa till en diktatur och separera handel från politik?
Svaret finner vi möjligen i Engin Eroglus tillbakadragna kritik gentemot regimen i Baku, som är förbytt i vänskapliga ord om ökad handel.
**
Om skribenterna:
Rasmus Canbäck är aktuell med boken ”Varje dag dör jag långsamt” om konflikten i Nagorno-Karabach som kommer ut i januari. För Blankspot bevakar bland annat han Kaukasien och den azerbajdzjanska kaviardiplomatin.
Sascha Düerkop är en tysk frilansjournalist och har mest arbetat med att undersöka hur autokratier ägnar sig åt lobbyism, så kallad Nation branding och påverkan av politiker i och utanför Europa.
Toppfoto: I bakgrunden syns Bakus skyline, foto Thomas Wedérus. Franc Bogovic är till vänster och Engin Eroglu till höger.
Stöd oss så vi kan göra mer granskande journalistik:
