Analys om Armenien, Azerbajdzjan
Q&A: Blir det krig mellan Armenien och Azerbajdzjan?
Situationen har de senaste dagarna blivit alltmer spänd mellan Armenien och Azerbajdzjan. Uppskruvad krigsretorik från Azerbajdzjan har tvingat EU att försöka lugna situationen. Rasmus Canbäck besvarar läsarfrågor om vad som sker.
Av Rasmus Canbäck 1 april, 2024
Vad är den aktuella bakgrunden till spänningarna?
– För lite mer än två veckor sedan meddelade Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan att Armenien mottagit ett ultimatum från Azerbajdzjan. Det berör fyra byar i den nordliga Tavusjprovinsen som formellt är azerbajdzjanska, men som i praktiken varit under armenisk kontroll sedan Sovjetunionens fall. Liknande armeniska byar finns på den azerbajdzjanska sidan. Sedan kriget 2020 har byarna blivit föremål för förhandling, trots att alla så gott som utgått från att vid en gränsförhandling så är det enklaste att bara byta byar (territorium) med varandra.
– Enligt Pasjinjan hotade Azerbajdzjan med att ta byarna med våld om de inte övergavs frivilligt. Datum för ultimatumet var 23 mars, vilket passerats. Sedan dess har krigsretoriken ökat från Azerbajdzjan där de anklagar Armenien för en militär upptrappning vid gränsområden, vilket Armenien tillbakavisade. Det finns nu en reell oro i Armenien för att Azerbajdzjan förbereder ett anfall. I ett uttalande från azerbajdzjanska försvarsmakten på söndagsmorgonen anklagar de även landets ”försvarare” för att vara delaktiga. De syftar på EU generellt och Frankrike i synnerhet. Den senare har exporterat försvarsutrustning till Armenien sedan den de facto etniska rensningen av Nagorno-Karabach skedde i september.
– Inrikespolitiskt i Armenien så har Pasjinjans uttalande vållad stor debatt. Många är kritiska mot honom, medan andra menar att det är ett sätt att undgå ännu ett krig. Under veckan greps en stor grupp personer som förberedde ett civilgarde i byarna i Tavusjprovinsen. Det gör att överlämnandet av byarna försvåras. Pasjinjan fick visserligen lite tid till skänks efter att EU kritiserat hoten från azerbajdzjanska statskontrollerade medier.
Hur reagerar omvärlden?
– De viktigaste yttre aktörerna att förhålla sig till är EU, Ryssland och Turkiet. EU har den senaste veckan genom sin representant i Sydkaukasien försökt att uppmana till lugn. EU:s observatörsinsats i Armenien patrullerade under söndagen vid gränsområden och konstaterade att inga truppförflyttningar har gjorts vid dem. Det var framför allt en blinkning till Azerbajdzjans desinformation. Rysslands relation med Armenien har sedan kriget 2020 stadigt blivit allt sämre, men blivit bättre med Azerbajdzjan. Kreml har i ljuset av de sämre relationerna skuldbelagt Armenien för att skapa instabilitet i regionen. Turkiet står stadigt vid sin allierade Azerbajdzjans sida och konflikten med Armenien användes av AKP så väl som ultranationalistiska MHP i de turkiska lokalvalen för att locka nationalistiska röster.
– Azerbajdzjan reagerade hårt mot EU:s uttalanden. Flera azerbajdzjanska politiker och diplomater pumpade under söndagen ut EU-kritiska meddelanden i sociala medier. Det här lär fortsätta de närmsta dagarna.
**
**
Vad händer med att utreda sanktioner mot Azerbajdzjan?
– EU:s ministerråd samlades i november för att diskutera frågan om sanktioner mot Azerbajdzjan. Dels skulle det vara en följd av den militära insatsen mot Nagorno-Karabach som resulterade i att över 100 000 armenier tvingades fly. Dels skulle det vara en följd av den pågående förföljelsen mot journalister och civilsamhälle i Azerbajdzjan. Ministerrådet enades i att inte införa sanktioner mot landet, men för första gången formulera en ”röd linje”. Den innebär att om Azerbajdzjan angriper Armenien så kommer sanktioner kunna användas som ett verktyg.
– Det är också anledningen till att Azerbajdzjan försöker skuldbelägga Armenien för en militär upptrappning. Genom att få det att låta som att det är Armenien angriper Azerbajdzjan och inte tvärtom så hoppas Azerbajdzjan på att EU – som tidigare varit mycket ovilligt att införa sanktioner – inte kommer att införa sanktioner. Därför var EU:s reaktioner under söndagen ett bakslag för Azerbajdzjan.
– Med det sagt, sanktioner mot Azerbajdzjan är en ständigt återkommande punkt hos EU:s politiker. Många ser cyniskt på att länder som Belarus, Iran och Ryssland har sanktioner mot sig men att Azerbajdzjan, vars människorättshistorik är lika usel som de andra, gång på gång undkommer dem.
Hur reagerar man i Azerbajdzjan?
– Det är blandat. Den allmänna opinionen för hanteringen av Nagorno-Karabach i dess slutskede var splittrad. Många ansåg att blockaden av Nagorno-Karabach var fel, vilket även nationalistiska oppositionspolitiker underströk. Den större massan stod dock bakom president Ilham Alijev, vilket de även lär göra om Azerbajdzjan angriper Armenien. Men det firande som kom efter kriget i Nagorno-Karabach 2020 uteblev nästan helt efter septemberkriget. Dessutom så har den ganska marginaliserade antikrigsrörelsen blivit mer publik de senaste åren, vilket regimen begripit. Därför förföljs de numera av landets säkerhetspolis.
– Även om det ”yttre hotet” i form av ”armenier” varit central i Alijevs propaganda så skulle sannolikt ett krig mot Armenien inte åtnjuta samma stöd som 2020. Ekonomin som nästan uteslutande bygger på gas- och oljeexport har inte varit folket till gagn, och många börjar tröttna på att välfärden är haltande. Trots att Azerbajdzjan är överlägset rikast av de kaukasiska staterna så är BNP per capita sämst i regionen.
Kommer det bli krig?
– Det är svårt att säga med klarhet. Det som går att konstatera är att tecknen finns där. Sedan 2016, när Azerbajdzjan angrep Nagorno-Karabach första gången, så har flera krig utkämpats. Det gör att vi som följer konflikten har rätt bra känsla för när Azerbajdzjan förbereder sig. Framför allt rör det sig om tre premisser, som samtliga helt eller delvis uppfyllts just nu.
1) Att Azerbajdzjan förbereder ett narrativ för att för omvärlden förklara angreppet. I det här fallet handlar det om att skuldbelägga Armenien.
2) Att azerbajdzjanska kanaler i sociala medier ökar den nationalistiska militärretoriken och pumpar ut bilder på truppförflyttningar. Det har gjorts till viss, men dominerar inte flödet.
3) Att mängden transporter av militärutrustning från Israel ökar. I jämförelse med samma period i fjol så konstaterar den israeliska journalisten Avi Scharf att det har skett en ökning. Den är dock inte lika påtaglig som inför militäroperationen i september 2023 eller angreppet av Armenien i september 2022.
– Min gissning är att Azerbajdzjan förbereder sig för ett angrepp, men att de testar omvärldens reaktioner inför det. Vi har tidigare sett att Azerbajdzjan backat när reaktionerna blivit för många, men det har snarare varit ett uppskjutande. Frågan är inte om det blir krig, utan när. Jag skulle dock inte bli förvånad om Azerbajdzjan angriper Armenien inom den närmsta tiden.
Vad har Azerbajdzjan att vinna på ett krig?
– Det beror på vilka geografiska mål de har med ett eventuellt krig. Om det endast handlar om att återta de fyra byarna så får det en direkt konsekvens för Armenien att huvudvägen mellan Jerevan och Tbilisi behöver dirigeras om. Den passerar nämligen mellan byarna. Byarna ligger även på höjder av militärstrategisk vikt. Däremot, om EU agerar med sanktioner, så är det knappast värt det för Azerbajdzjan. Här försöker Azerbajdzjan gissa huruvida EU kommer reagera eller inte, i och med området formellt kanske tillhör Azerbajdzjan. Jag säger kanske i och med förhandlingarna om gränserna inte är färdigställd.
– Ett större krig, där Azerbajdzjan gör större territoriella vinningar, skulle potentiellt leda till tillgång till Sevansjöns östra strand. Det råder stor vattenbrist i Azerbajdzjan och tillgången till Kaukasiens största sjö skulle vara ovärderlig. Ett annat återkommande anspråk från Azerbajdzjan är kraven på den så kallade Zangezurkorridoren som skulle leda från Azerbajdzjan till sin enklav Nachitjevan. Den stipulerades i avtalet om eldupphör från 2020, men förverkligades aldrig. Trots att Azerbajdzjan inte höll eldupphöret så anser de att avtalet fortfarande är gällande och har hotat med våld om korridoren inte öppnas.
– Allt det här är dock mycket kostsamt och den redan ansträngda azerbajdzjanska ekonomin skulle prövas ännu hårdare. Det är därför svårt att se vilka verkliga incitament, förutom destruktiv nationalistisk ideologi, som ligger bakom Azerbajdzjans eventuella krigsvilja. Den ”externa fienden” har varit ett välfungerande retoriskt grepp för Alijev att undvika intern kritik. Dessutom kan inte EU ducka för sanktioner i all evighet, särskilt som att man numera ingår i ett fördjupat partnerskap med Armenien och uttalat försöker konkurrera ut Ryssland ur regionen. Det senare lyckas i fallet med Armenien, men i Azerbajdzjan får Ryssland allt större inflytande.
Hur kan det internationella samfundet bidra till en fredlig lösning?
– I november stundar klimattoppmötet COP29 i Azerbajdzjan. Det borde ligga i deltagarnas intresse att Azerbajdzjan rättar sig i ledet och inte angriper sitt grannland. Jag tror att plattformen för COP29 kan fungera som en stabiliserande faktor om omvärlden verkligen vill det. Det finns dock få signaler på det idag. Tvärtom verkar Azerbajdzjan under 2024 ha fått en ypperlig plattform för diplomati och ökade handelsförbindelser. Plikttroget tar västerländska diplomater upp människorättssituationen i landet, men hittills har jag inte sett någon kommentera konflikten med Armenien.
– Bortsett från COP29:s potential så är det säkerligen viktigt att EU fortsatt vidhåller högt tryck mot Azerbajdzjan och reagerar skyndsamt när retoriken ökar från regimen. Fredssamtalen mellan Armenien och Azerbajdzjan haltar, särskilt i och med det inte finns någon yttre part som medlar. Azerbajdzjan har sedan september 2023 att gå till förhandlingsbordet med externa medlare. Det finns trots det ett inplanerat möte i Bryssel den femte april och där är Azerbajdzjan inte inbjudet, utan det sker mellan Armenien, EU och USA. Azerbajdzjan har, liksom deras allierade Turkiet, kritiserat mötet för att bidra till ytterligare instabilitet.
Toppbild: Foto från en azerbajdzjansk militärparad i Baku.
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
