Blankspot är på plats i gränsområdena vid Armeniens gräns mot Azerbajdzjan där det utkämpas en politisk kamp mellan en uppstånden oppositionell rörelses önskan och den geopolitiska verkligheten. En strid som ser ut att få stora konsekvenser för Armenien.
Av Rasmus Canbäck 5 maj, 2024
Reportagearbetet är gjort tillsammans med Nvard Melkonyan som översatt och ordnat med kontakter på plats. Utan henne hade inte rapporteringen blivit av. Detta är den sjunde delen av en pågående artikelserie om Armeniens nya verklighet. Text och bild: Rasmus Canbäck.
Karen Melyan ställer varsamt in engångsförpackningar med kaffe och konserver i ett av de nygrävda skyddsvärnen.
– Du kan fota om du inte avslöjar vår position. Det kan riskera vår säkerhet, säger Karen Melyan och går tillbaka förbi bildäck och sandsäckar staplade ovanpå varandra.
Från värnet ringlar sig skyttegravar i olika riktningar längs med gränsen mellan Armenien och Azerbajdzjan. Med tanke på de senaste årens krig mellan länderna och över 300 gränsöverskridande skottlossningar är det förmodligen få som anser att rädslan är obefogad.
– Du kan inte hävda att du älskar ditt hemland utan att göra något, fortsätter Karen Melyan.
Han är en av flera volontärer som rest hit från hela Armenien. Just hans grupp tillhör inte någon politisk organisation utan består av lokalinvånare och ”patrioter” som rest till gränsområden för att hjälpas åt med att förstärka den militära förmågan.
– Vi har inga vapen, just nu. Vi försöker ha en dialog med militären. Om något sker så får vi se till att vi kan hjälpa till, säger Karen Melyan.
De nygrävda försvarsvärnen står ett hundratal meter från den formella gränsen mellan Armenien och Azerbajdzjan, och i vad som närmast kan betraktas som ett ingenmansland. Anledningen till att det inte är militären som bygger dem är lika komplicerad som områdets historia.
Under Sovjettiden användes dessa “administrativa gränser” för att indikera om det var den armeniska eller azerbajdzjanska sovjetstaten som hade kontroll. När staterna blev självständiga 1991 så kvarstod de administrativa gränserna som formella och i stora delar av forna Sovjetunionen skedde till följd av krig aldrig någon omedelbar gränsförhandling. Det har vållat utdragna gränsdispyter mellan Azerbajdzjan och Georgien, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan, men även mellan Estland och Ryssland.
I praktiken innebär det att under konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan 1988 till 1994 om Nagorno-Karabach flyttades de strategiska positionerna också fram längs gränsområden mellan staterna. I dag kontrollerar Armenien delar av gränsområden som formellt tillhör Azerbajdzjan och vice versa.
Bristen på avtalade gränser gäller med andra ord även i dag. I ett historiskt avtal från mitten på april, som hyllades av omvärlden, kom Armenien och Azerbajdzjan överens om en mindre gränssträcka. Men både för- och efterspelet har vållat stor debatt, kritik och stundtals vrede i Armenien.
–Förhandlingarna mellan Niko (Nikol Pasjinjan) och Azerbajdzjan har inte gått rätt till, säger Karen Melyan. Vi kan inte fortsätta att ge bort bitar av vårt hemland. Jag vill vara tydlig med att jag inte är pro-rysk. Det kanske är en av anledningarna till att några medier som varit här klippt bort intervjuerna med mig. Jag tror på att Armenien ska närma sig Europa och vi ska ha demokrati. Men det här handlar om vår säkerhet och framtid.
Karen Melyans konserver och pulverkaffe är en liten del i ett mycket större geopolitiskt spel som sträcker sig bortom förhandlingar om en gräns. Sedan Nagorno-Karabach tömdes på sin etniska armeniska befolkning i september 2023 har konflikten eskalerat och det stundtals skjuts dagligen längs med gränsen.
Azerbajdzjan har också ställt ett ultimatum: antingen lämnar Armenien ytterligare fyra byar frivilligt, eller så kan det ske med våld. Armeniens preremiärminister Nikol Pasjinjan besökte i mars en av byarna, Voskepar och indikerade redan då att gränsområden skulle övergå till Azerbajdzjan i samband med förhandlingarna.
Även om det då var sagt att övergången skulle ske inom en vecka så var det inte förrän i mitten av april som alla detaljer presenterades. Enligt det avtal som Armenien och Azerbajdzjan kommit överens om så får Armenien på sig till 15 maj att röja minor från dem, för en överlämning.
Vad den armeniska regeringen inte var beredd på var att avtalet med Azerbajdzjan skulle vara vad som enade en kritisk rörelse vars missnöje långsamt växt de senaste åren.
När sångaren Artur Khachents går upp på scenen i Voskepar är han klädd i en svart t-shirt med Nagorno-Karabachs trekantiga tecken över skuldrorna. Han sjunger om att resa till Artsach (Nagorno-Karabach) och dricka dess vatten för att lindra smärtan.
– Vem behöver smärta när det inte finns någon vän? Vi behöver ensamma bära smärtan när vi inte har någon vän.
Talare efter talare går upp på scenen för att förklara hur fel det är av regeringen att gå med på att lämna över områden utanför Voskepar till Azerbajdzjan. Byns kyrka ligger bara ett par meter från gränsen och vägen riskerar att skärmas av. Invånarna är också oroliga för att de azerbajdzjanska militärerna ska se in i byn, och skapa en känsla av otrygghet.
Det har gått knappt ett halvår sedan Azerbajdzjan inledde den slutgiltiga militäroffensiv mot Nagorno-Karabach som föranledde massflykten av armenier i vad av många benämns som en etnisk rensning. De flydde i rädsla för vad den azerbajdzjanska armén skulle göra om de stannade. Endast åtta armenier uppges vara kvar.
Symbolerna som så länge varit centrala i kampen för Nagorno-Karabach syns i dag överallt i Voskepar. Deltagare vid manifestationen har på sig t-shirts med den klassiska statyn ”Tatik-Papik”, och Nagorno-Karabachs flagga syns bredvid den armeniska. Tatik-Papik symboliserar för många ”samhörigheten till moderlandet”.
Dagens demonstration har lockat till sig grupperingar från hela landet, inklusive företrädare för oppositionella partier.
Flera deltagare kallar Nikol Pasjinjan för ”förrädare” eller ”Armeniens största hot” eftersom han gått med det nya avtalet.
Dagens manifestation har ordnats av ärkebiskop Bagrat, ledare för Tavusjregionen. I en intervju för den öppet oppositionella nyhetskanalen Newday förklarar han att deras krav riktar sig mot Nikol Pasjinjans förhandlingar.
– Det här handlar inte om politik, det här handlar om överlevnad, säger Fader Bagrat.
Analytiker som Tigran Grigorian från tankesmedjan Regional Center for Security and Democracy i Jerevan har under våren lyft fram att de så kallade förhandlingarna mellan länderna inte är “fredliga” eftersom de sker mot bakgrund av den etniska rensningen av Nagorno-Karabach.
– Genom att etniskt rensa Nagorno-Karabach i september har Azerbajdzjan lyckats pressa Armenien till ensidiga eftergifter, sade han nyligen till BBC.
Detta har enligt Grigorian skett bland annat genom att förhandlingarna numera inte förs i EU-regi utan bilateralt mellan länderna.
– Effekten av krigen mellan Armenien och Azerbajdzjan är att Azerbajdzjan tvingat fram ett fredsförhandlingsformat utan externa medlare.
Frågorna att lösa är många, dels handlar det om Armeniens ockuperade territorier. I den södra delen av landet attackerade Azerbajdzjan Armenien 2021 och 2022 och ockuperade betydande delar av territoriet.
– Jag är inte säker på att Baku är villig att dra tillbaka sina styrkor från det armeniska territoriet, sade Tigran Grigorian till BBC.
Tigran Grigorian är också kritisk till att internationella aktörer, däribland EU-företrädare, berömt avtalen mellan Armenien och Azerbajdzjan då han inte delar optimismen.
Reaktionerna på avtalet har också skilt sig mellan Armenien och Azerbajdzjan. Medan avtalet till stor del lyfts som en framgång i Azerbajdzjan, har det kritiserats i Armenien och kastat in landet i en djup politisk kris där den kritiska massan blir större.
Även om överlämnandet av de fyra byarna utanför Voskepar och grannbyn Kirants var den mest påtagliga nyheten från förhandlingarna pekar andra på att det verkligt historiska är att de vidare förhandlingarna sker enligt Alma Ata-protokollet från 1991.
Det har även Kirgizistan och Tadzjikistan gjort, som färdigställt omkring 90 procent av sina minst sagt konfliktdrabbade gränser. Liksom mellan Armenien och Azerbajdzjan, har frågan mellan Kirgizistan och Tadzjikistan handlat om vilka områden som är de jure (formella) respektive de facto (i praktiken) gränser. De gränser som gällde under Sovjettiden är ofta inte praktiska utifrån vare sig infrastruktur eller samhällen. Det är dock inget som Alma Ata-protokollet tar hänsyn till, vilket bäddar för konflikt när byar och infrastruktur plötsligt hamnar på ”fel” sida av gränsen.
Det är precis det dilemmat som under hot om en azerbajdzjansk aggression drabbar Voskepar och byn Kirants just nu. Tidigare drabbade det Shurnukh i Syunikprovisen då huvudvägen mellan Jerevan och Iran plötsligt stängdes av när azerbajdzjanska soldater blockerade den.
Svaret från invånarna i Voskepar blev att blockera den viktiga huvudvägen som passerar byn. Därefter spred sig liknande aktioner över hela landet där civila i solidaritet gjorde samma sak.
Huvudvägen mellan Armeniens och Georgiens huvudstäder, Jerevan och Tbilisi, som byggdes under den mer stillsamma Sovjettiden ringlar sig stundtals över gränserna. Mindre passager ligger med andra ord, enligt vissa bedömningar, formellt på den azerbajdzjanska sidan av gränsen, men kontrolleras av den armeniska.
Den armeniska regeringen menar att den på sikt kommer behöva göra nya vägar förbi de områden som drabbas. Klart är att beslutet från regeringen verkar ha öppnat en Pandoras ask bland regeringskritiker.
Oppositionella armeniska medier rapporterar att politiska figurer från den gamla oppositionen försöker utnyttja rörelsen för sina egna agendor. Det är trots att den uppkomna proteströrelsen verkar ha lite med partipolitiken att göra. Tvärtom är det många som deltar i protesterna som är, liksom Karen Melyan, kritiska mot både den politiska oppositionen och regeringen.
Den senaste opinionsundersökningen från amerikanska International Republican Institute från mars i år (utförd i december) i Armenien visade att bara ett fåtal procent tror att den partipolitiska oppositionen, som historiskt förknippats med Ryssland, är ett bra alternativ. Den visade däremot även att stödet för Nikol Pasjinjan endast är 17 procent, och att det stadigt har sjunkit de senaste åren. 60 procent av respondenterna menar att de inte ser någon politisk tillhörighet alls.
En annan central fråga är huruvida rörelsen ställer sig positiv eller negativ gentemot Ryssland. Det kommer sig av att den gamla politiska oppositionen anses stå Ryssland nära. Anklagelser om oligarkstyre, korruption och kopplingar till Kreml utgjorde drivkrafterna mot den när Nikol Pasjinjan ledde en folklig revolution år 2018. Sedan dess har Armeniens väg bort från Ryssland minst sagt varit besvärlig.
I takt med att Ryssland kritiseras av Armenien för att inte ha följt de åtaganden landet har enligt Den kollektiva säkerhetspakten (CSTO) i samband med Azerbajdzjans krig mot Armenien de senaste åren, så har missnöjet växt.
Enligt ovan nämnda opinionsundersökning svarade nästan två tredjedelar av respondenterna att relationen med Ryssland antingen är dålig eller mycket dålig, vilket är anmärkningsvärd förflyttning från tidigare år då relationen upplevts som god. Trots det har handeln de senaste åren ökat med Ryssland i takt med att Armenien blivit ett av många länder bland de forna sovjetstaterna som kan användas för att kringgå västliga sanktioner.
Ryssland har också tagit en aktiv roll i de pågående protesterna i Armenien. Förmodligen beror det på att landets position gynnas av instabilitet i regionen. Bland annat har den armeniska delen av det ryska statliga mediet Sputnik varit minst sagt aktiv i rapporteringen bland protesterna.
Kombinationen av de ryska mediernas desinformation med de oppositionella politikernas försök att ta ledarskap kan ha bidragit till att skapa en bild av proteströrelsens kopplingar till Ryssland – trots att personer som Karen tillbakavisar det.
En annan aspekt är det polariserade medieklimatet. I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2024 ökade visserligen Armenien som det enda landet i regionen i ranking, men polariseringen inom medier pekades ut som det största hotet. Medier som anses oberoende rapporterar sällan om samma saker, eller på samma sätt, som de som anses oppositionella.
Reportrar utan gränser påpekar att det finns många medier som drivs av politiska eller kommersiella intressen, och att dessa utnyttjas för underliggande agendor. Det är framför allt de icke-oberoende medierna, jämte semi-professionella som är stora i sociala medier, som rapporterat om protesterna. Regeringsfinansierade medier har i regel varit mer sparsamma.
Utmaningen är att tolka gräsrotsrörelsens motiv utan att tillskriva dem felaktiga åsikter baserade på agendastyrda mediers rapportering.
Under våren fylls framför allt oppositionella medier av bilder och filmer från Voskepar och Kirants. På filmerna ser man hur polis rullar in i byarna och häktar personer som anses förhindra minröjarnas arbete. Det i sin tur har lett till att stora grupper av människor rest till byarna för att protestera. Det kommer också anklagelser från personer på plats om att polisen brukat våld mot dem.
I medier framträder allt oftare Fader Bagrat som blivit en informell ledare för protesterna. Han fortsätter att i intervjuer understryka att det är en existentiell och inte politisk fråga.
Den första maj stoppades han, liksom andra, från att komma in i byarna med hänvisning till att det stör arbetet med minröjningen vilket blev en stor nyhet bland oppositionella. Över trettio personer uppges ha häktats.
Därefter påbörjade han en marsch från Tavusjregionen mot Jerevan. Den har samlat tusentals människor.
En av dem som följt framväxten av en autonom oppositionell rörelse, som inte nödvändigtvis har kopplingar till partipolitiken, är den svensk-armeniske historikern och freds- och konfliktforskaren Vahagn Avedian.
– Framväxten av dagens kritiska rörelser är ett direkt resultat av kriget mot Azerbajdzjan från år 2020 och framåt. Många av dem beskyller den nuvarande regeringen för krigsförlusten år 2020, och även i förlängningen för den efterföljande hanteringen som resulterade i den de facto etniska rensningen av Artsach (Nagorno-Karabach).
Vahagn Avedian tror att kritiken mot Pasjinjans regering kommer växa efter den senaste tidens kungöranden om gränsjusteringar där man ska överlämna ytterligare armeniska byar i Tavusj till Azerbajdzjan.
– Det känns förstås som ännu ett dråpslag i kölvattnet av försluten av Artsach (Nagorno-Karabach) där regeringen i Jerevan på sikt avstår även bitar från områden ur Armeniens erkända territorium. Dessutom befarar många att liknande eftergifter endast kommer att uppmuntra Azerbajdzjan att fortsätta med samma aggression för ännu fler territoriella övertaganden, säger Vahagn Avedian.
Han tror dock inte att protesterna kommer bli lika omfattande som de var 2018.
– Det tror jag inte även om den labila situationen kan förändras fort. Situationen i Armenien var helt annorlunda i 2018 med relativ stabilitet i konflikten med Azerbajdzjan och folket som var trötta på korruptionen och oligarkin bestående av det gamla gardet. I många fall skulle vilken administration som helst falla efter det sättet som Artsachkonflikten hanterades i 2020, för att inte nämna det som kom att följa efter, säger Vahagn Avedian.
Han avslutar med att resonera att bristen på andra ledare är den primära orsaken till att sittande regering fortsätter styra Armenien.
– Det som håller Pasjinjan vid makten beror delvis på det instabila läge som nu råder gentemot Azerbajdzjan men också till stor del för att det inte finns någon klar ersättare till dagens regim. Folket vill helt enkelt inte ha tillbaka någon av de gamla ledarna och något nytt ansikte finns än så länge inte som kan utmana Pasjinjan på samma sätt som han gjorde 2018, avslutar Vahagn Avedian.
Tillbaka i gränsområdena fortsätter Karen Melyan och hans frivilliga att förbereda sig på att gränsen ska flyttas.
– I slutänden gör vi ju det här för vår trygghet och vårt hemland. Jag ser inte mig själv som radikal eller att jag går någon annans ärenden. Vi är bara trötta på att det aldrig blir fred, säger Karen Melyan.
Bakom honom står en av de äldre volontärerna Levon Kostandian och håller med. Hans fyrhjulsdrivna bil av sovjetisk modell har varit värdefull för att frakta dit tunga bildäck och påsar med cement.
– Jag kämpade i kriget på 1990-talet, åkte till Artsach och har under de senaste åren hjälpt till med allt. Jag tror det är armeniernas öde att aldrig få vara i fred, säger Levon Kostandian.
Toppbild: Karen Melyan och hans vänner förbereder skyddsvärnen.
**
Om författaren: Rasmus Canbäck har bevakat konflikten i Nagorno-Karabach i fyra år för Blankspot. Hans bok ”Varje dag dör jag långsamt” handlar om att han är den sista utländska journalisten som kom in i regionen i mars 2021. Snart ska den översättas till engelska.
Vill du stötta Blankspots fortsätta rapportering kan du bidra till vår läsarfinansierade journalistik här. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är alla våra reportage och artiklar fria att läsa. Men vi hoppas att några av er kan bidra så vi kan fortsätta rapportera från Armenien och situationen i Nagorno-Karabach.
Läs de tidigare delarna av reportageserien om Armeniens nya verklighet här.
Del 1: Armeniens nya verklighet – rapport från gränslandet mellan krig och fred
Del 2: Möt kvinnorna som röjer minor efter kriget: “Visst tjatas det om att det inte är kvinnogöra”
Del 3: Nu avgörs framtiden för Nagorno-Karabach
Del 4: Snaran dras åt – när ingen ser flyttas Armeniens gränser
Del 5: De osynliga krigsbrotten
Del 6: Vittnesmålen från Nagorno-Karabach som omvärlden ignorerade
