Reportage om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Del 1: Armeniens nya verklighet – rapport från gränslandet mellan krig och fred
Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan är en av vår tids mest komplicerade. Blankspots reporter Rasmus Canbäck har i denna första del rest till gränsområdet mellan länderna för att söka svar hos människorna som lever mellan krig och fred.
Av Rasmus Canbäck 15 september, 2022
Reportagearbetet är gjort tillsammans med Nvard Melkonyan som översatt och ordnat med kontakter på plats. Utan henne hade inte rapporteringen blivit av. Detta är den första delen i en serie som publiceras under hösten.
Bilder av Rasmus Canbäck.
Den gröna militärjeepen med den svarta registreringsskylten närmar sig bakifrån. Beteckningen för militärpolis syns på den när mannen bakom ratten saktar ner.
– Jag såg er borta i Tegh, säger han med stram röst samtidigt som han öppnar dörren. Vad gjorde ni där?
Han hoppar ner från det höga sätet och landar med de svarta läderstövlarna på den jordiga marken. På bröstet står det med stora ryskkyrilliska och armeniska bokstäver att han är officer. Det har gått trekvart sedan vi var i byn Tegh och sedan dess har vi kört på småvägar långt därifrån.
Han har frågat andra om var han kan hitta oss.
– Du är reporter förstår jag, journalist, säger han. Var jobbar du? Jag måste försäkra mig om att du inte har tagit bilder på något som du inte får ta bilder på.
Medan han tittar igenom bilderna i kameran nickar han. Han konstaterar att jag inte fotograferade den där ryska militärbasen som var bredvid.
Den ryska militärbasen som för två år sedan inte fanns där och som nu bevakar vägen till Nagorno-Karabach.
– Tack för det, säger han. Se till att sköta er nu. Inga bilder på militärer. Förstått!
Det är slutet på juli. Den armeniska sommarhettan är intensiv och det känns bra när dagen övergår i kväll och vinden börjar fläkta. På fälten utanför byn Tegh, precis vid gränsen till Azerbajdzjan, är byborna ute och skördar. Bönderna har bråttom för att få klart det sista innan solen går ner.
Det är sommarskörden och efter den så ska man bränna åkrarna för att det ska kunna gro till en andra skördetid under hösten.
Jag har varit här många gånger tidigare. Senast i mars förra året. Det var bara ett par månader efter att kriget i Nagorno-Karabach slutade med ett avtal om eldupphör mellan Armenien och Azerbajdzjan.
I fredsavtalet kom parterna överens om att ryska trupper fick mandat att bevaka vapenstilleståndet i fem år, till 2025. I det mandatet ingår det också att bevaka vägen, Latjinkorridoren, som går mellan Armenien och Nagorno-Karabach som formellt ligger innanför Azerbajdzjans gränser. De facto är den armeniskdominerade regionen självstyrande från Azerbajdzjan.
Enligt avtalet skulle parterna även bygga en ny väg senast november 2023, alltså om mer än ett år. Vad jag inte visste när jag stod här den 28 juli var att det bara ett par dagar senare skulle bryta ut strider igen.
Azerbajdzjan anföll i början på augusti de armeniska positionerna och tvingade fram en snabbare övergång av Latjinkorridoren till dem. Både Ryssland och EU har unisont pekar ut Azerbajdzjans om förövare. Azerbajdzjan självt hävdar sin territoriella rätt och därmed ser inte att anfallet, som kallades för Operation Hämnd (Operation Revenge), strider mot några protokoll.
Min plan denna dag var egentligen att åka in i Nagorno-Karabach. Det vore min femte resa dit. För ett par år sedan körde jag på vägen obehindrat. Förra årets passage föregicks av en rigorös och nervös process där det bara en vecka innan avgång läckte en lista på alla de utländska journalister som nekats inträde av ryssarna.
Reportrar utan gränser kritiserade det skarpt. Amerikanska Freedom House menar att Azerbajdzjan tvingade fram en isolering av Nagorno-Karabach som riskerar att göra att insynen begränsas där den oberoende journalistiken behövs som mest.
Det var dit jag lyckades ta mig. I år, när jag skulle upprepa saken, så nekades jag.
Det var trots en väl genomarbetad plan. Jag hade kontakt med, vad man kan kalla priviligierade kontakter, i både Armenien och Nagorno-Karabach. Diplomater på toppnivå.
Den armeniska sidan var först med att säga nej. Beskedet kom en månad innan avresa att de inte kunde hjälpa till med något. Flera diplomater gav förklaringen att det är en ”säkerhetsfråga”. ”Tänk om det skulle hända en utländsk journalist något?”. En av dem medgav, efter diskussion, att det till syvende å sist inte var upp till de lokala myndigheterna i Nagorno-Karabach, eller Republiken Artsach, som de kallar det själva.
Det är upp till de ryska så kallade fredsbevarande trupperna att säga ja eller nej.
Vissa menar att det var när kriget startade i Ukraina som det blev ännu svårare att komma in i Nagorno-Karabach. Ryssarna vill helt enkelt inte se några västerländska journalister i regionen. Andra menar att utvecklingen, i takt med att fredssamtalen flyttats från OSSE till Bryssel, att Azerbajdzjan pressar ryssarna ännu hårdare att inte släppa igenom någon.
Den som tidigare har passerat gränsen utan tillstånd från Azerbajdzjan, som är nästan omöjligt att få, skrivs upp på en lista över kriminella, en svart lista.
Denna uppdateras inte sedan 2020. Förmodligen beror det på att Azerbajdzjan anser att man efter invasionen av Nagorno-Karabach löste konflikten och ”återställde den territoriella integriteten”. Med en svart lista erkänner regeringen indirekt att man trots det kan ta sig in landet illegalt, och att listan i sin blotta existens är en motsägelse gentemot den officiella retoriken.
Hursomhelst sade även Republiken Artsach slutligen nej till att bevilja mig visum. Detta trots att flera diplomater meddelat att de skulle göra allt de kunde.
En månad senare, i början på september, kom spiken i kistan för den utländska oberoende journalistiken i Nagorno-Karabach. Den som ansöker om visum nås numera av beskedet att inga utländska medborgare kan beviljas visum, oavsett om man tillhör Röda Korset, är gift med någon eller är journalist.
Det gäller alla förutom en kategori: fotbollsspelare. I Nagorno-Karabach spelar ett tiotal afrikanska grabbar i den lokala ligan.
Därför har jag börjat spela korpenfotboll i Stockholms fjärdedivision. Snart blir jag semiproffs.
”MOHAMMAD, MOHAMMAD”
Den 80-åriga Baba Kazak, som säger att det inte spelar så stor roll vad han heter i och med alla kallar honom så, står utanför sitt hus och ropar ut över dalen nedanför. Längst upp på en höjd ligger hans hus och på andra sidan floden, bara ett stenkast bort, ligger Iran.
– Mohammad brukar vara där, säger Baba Kazak och skrattar. Jag står här och han står där nere bland grödorna. Och så snackar vi. Det är synd om de där på andra sidan. Ingen sprit har de, så det händer att jag skjuter till honom en liten flarra eller två.
Baba Kazak kallas så för att han har satt upp en skylt utanför sina ägor där det står ”Kazakshen”, eller kazakens hus. Inte för att han är kazak. ”Inte alls”, säger han och förklarar ”men ibland känner jag mig som en. Så jag döpte mitt hem till kazakens hem”.
Visst är han en profil, en sorts lokalfigur som alla känner till i Meghri och Agarak i Armeniens sydligaste delar, men framför allt är hans tomt unik.
Han växte upp utanför gränsstaden Agarak och flyttade till Sankt Petersburg som tjugoåring. Där träffade han sin ryska fru och blev fast i femtio år, men hela tiden hade han drömmen om att flytta tillbaka – att flytta till just denna kulle som blickar ut över dalen. ”Det är världens vackraste plats”, säger han och tittar ut över floddalen som visar var gränsen mellan Armenien och Iran går.
– När frugan hörde om mina planer att flytta hit, för tio år sedan, så lät hon mig åka. Hon var lika trött på mig som jag var på henne. Gift dig aldrig med en rysk fru, säger han. Nu snackar vi inte längre. Hon ringde mig och besvärade mig med alla familjedramer. ”Åt helvete med dem, drama får hon sköta själv”, sade jag till henne.
När han kom till Kazakshen så var det bara en skräphög. Han rensade bort allt och började bygga. Myndigheterna klagade först, men efter en kortare process tyckte de trots allt att han gjorde det rätt fint och överlät marken till honom.
Tio år senare har situationen ändrats. Vägen som leder fram till huset bevakas av ryska trupper och ingenstans längs hela den armenisk-iranska gränsen får man fotografera eller stanna bilen.
Förutom vid Baba Kazak. Och nu har hängt en rysk flagga på tomten för att blidka de ryska soldaterna.
Sedan kriget 2020 är det inte bara vägen till Nagorno-Karabach som bevakas av ryska soldater. På kort tid har Armeniens formella militära allierade Ryssland tagit allt större grepp om samtliga gränsområden som är mellan Armenien, Azerbajdzjan och Iran.
Den som är utländsk journalist får knappt tillgång till dessa områden. Vissa av dem, så som i norra Syunikprovinsen, kräver att man får ett särskilt tillstånd från den armeniska säkerhetstjänsten. Andra områden, så som vägen som passerar Baba Kazaks hus, behövs tillstånd från de ryska trupperna. Precis som i fallet med Latjinkorridoren så nekas utländska journalister i regel tillstånd att köra på denna väg.
Formellt har Ryssland cirka 2 000 fredsbevarande trupper, som är godkända av nåde Armenien och Azerbajdzjan, i Nagorno-Karabach. I Armenien har Ryssland sedan 1990-talet även en militärbas i staden Gjumrij med 4 500 trupper. Det är en del av att Armenien och Ryssland ingår i Den kollektiva säkerhetspakten (CSTO) – det eftersovjetiska svaret på Nato.
Sedan kriget 2020 har trupperna på militärbasen i Gjumrij omplacerats över hela landet och man möter ryska militärfordon överallt på vägarna, liksom att man möter silvergröna bilar med texten FSB – den ryska säkerhetstjänsten som har formellt ansvar över gränserna.
Om det i mars 2021 var stor rysk militärrörelse i Nagorno-Karabach så har det nu spridit sig till Armenien.
Flygplatsen utanför staden Sisian har tagits över av Ryssland, liksom militärbasen i Meghri där lokalbefolkning till och med startat en restaurang som heter ”Café Ryssland”. I den lilla staden finns det också ett kvarter som nästintill uteslutande bebos av ryssar med sina familjer.
På restauranger stöter man in i ett antal ryska soldater med sina flickvänner. En och annan har på sig t-shirts med bokstaven ”Z”.
Endast i ett fåtal medier kan man läsa om den ryska närvaron som i skuggan av kriget i Ukraina har ökat på nolltid i Armenien. Kanske beror medietystnaden på att Azerbajdzjan använder det som ett propagandaargument mot Armenien att landet är på väg att bli en rysk satellitstat.
Baba Kazak hämtar sin fiskehatt för att skydda hjässan mot den starka solen när han visar runt på ägorna. På bara tio år har han planterat ett hundratal träd, byggt sitt hus och fått kullen att frodas. Han skrattar åt att ungdomarna kommer upp till hans hus för att dejta varandra i fred i avskilda hörn som han har gjort i ordning åt dem.
Den ryska flaggan som vajar uppe på kullen är inte där för att han är någon större rysk patriot, den är praktisk att ha där, som han säger.
– Officerarna kommer förbi här ibland på en kaffe eller några glas vodka, berättar han. De brukar le nöjt åt att flaggan här.
Samtidigt har han på sin uteplats hängt upp flaggor från alla världens hörn. Där finns en kinesisk, amerikansk, fransk och mongolisk flagga. Han har också hängt upp en från EU och FN.
– Äsch, alla får komma hit, säger han och skrattar nöjt. Innerst inne är jag trots allt armenisk patriot, inget annat. Och det vet alla om. När kriget var så gick jag till frivilligcentralerna tre gånger och sade åt dem att ”ge mig ett vapen nu för fan, jag är redo att fajtas”. De kallade mig för gammal och sade åt mig att gå tillbaka till Kazakshen.
Nedanför kullen, dit ingen egentligen får gå, promenerar en rysk soldat. Baba Kazak ropar på honom och soldaten vinkar tillbaka. Han går in bakom ett buskage och syns lägga ner ett fiskenät i floden.
En liten bit nedför floden, på den armeniska sidan, är ännu en rysk militärpost. En lastbil är i färd med att dumpa sand där för att förstärka den ytterligare.
Nedanför anar man en gammal sovjetisk tågräls, ja, eller resterna av den. Man har plockat bort rälsen sedan många år tillbaka.
Som en del av avtalet om eldupphör från 2020 var det inte bara Latjinkorridoren som reglerades. Det framgår även en intention om att öppna kommunikationer mellan Azerbajdzjan och landets enklav Nachitjevan.
I dag behöver all transport som går mellan Azerbajdzjan och enklaven färdas genom Iran. Vägen är bortom de gröna fälten där Baba Kazak ropar till Mohammad, och man kan se bilarna köra där.
De norra delarna av Iran bebos av en azerisk befolkning, och kallas för iranska Azerbajdzjan. I Azerbajdzjan är det många som kallar det för Sydazerbajdzjan och fejden mellan Iran och Azerbajdzjan om dessa områden har länge varit orsak till dåliga relationer länderna emellan.
Under Sovjettiden gick vägen mellan Azerbajdzjan och Nachitjevan bakom Baba Kazaks hus – på den väg där utländska journalister i dag inte får köra. Den gamla tågrälsen nedanför är där loken förde passagerarna och gods.
I Armenien kallas sträckan för ”Meghrikorridoren”, medan i Azerbajdzjan för ”Zangezurkorridoren”.
Den azerbajdzjanska presidenten Ilham Alijev har i flera tal gjort territoriella anspråk på Syunikprovinsen, eller Zangezur som den kallas på azeriska. OSSE har å sin sida anklagat Ilham Alijev för att hota om nytt krig och kallat retoriken för ”inflammatorisk”.
Medan Azerbajdzjan önskar att likställa statusen för Zangezurkorridoren med Latjinkorridoren, så menar den armeniska sidan att det är två olika status. Latjinkorridoren, menar Armenien, rör sig om en humanitär korridor som är statuerad genom avtalet om eldupphör och där Azerbajdzjan saknar de facto kontroll över vägen. Zangezurkorridoren är också statuerad i avtalet med skillnaden att det rör sig om regionala kommunikationer där Armenien har fortsatt de facto och de jure kontroll över kommunikationen.
Med andra ord att Armenien har rätt till tull- och gränskontroll över korridoren i södra delen av landet.
Detta delar de allra flesta människor som vi talar med i Meghri. De säger att de kan acceptera att tågtrafik ska återupptas, men själva bilvägen råder det enighet om att Azerbajdzjan ska låta bli.
En vecka efter att vi var i södra Armenien så stängdes hela vägen från Meghri to Agarak från icke-nödvändig trafik och ryssarna kontrollerar numera ID-kort. Den officiella ursäkten är att man vill förhindra smuggling från Iran.
En ursäkt som så gott som ingen tror på.
Tre iranska lastbilar har stannat strax utanför Meghri. Chaufförerna har slagit upp ett bord och ställt fram gamla slitna plastpallar runtomkring där de kokar te. Deras pupiller liksom starka lukt av avslagen sprit vittnar om att de möjligen stannade till vid en av persiskspråkiga barerna på vägen.
De berättar att de är azerer från norra Iran, och pratar egentligen ”turkiska”, som de säger. Det är vad de flesta i Iran och Armenien kallar det azeriska språket som tillhör den turkiska språkstammen.
Förutom Latjinkorridoren och de södra delarna av Armenien har också den stora huvudvägen som gick från Meghri till Jerevan, via staden Goris, bytt rutt. Azerbajdzjan gör territoriellt anspråk på delar av vägen som sträcker sig kanske tjugo meter in över den nya gränsen – vilken ännu inte är bestämd (det är en del av fredsförhandlingarna i Bryssel).
Konsekvensen är att Armenien på rekordfart har behövt bygga en ny väg som är betydligt mindre tillgänglig och som passerar det vackra Tatevklostret.
På en armenisk lastbil kan det gå uppemot sex eller sju iranska lastbilar i motsatt riktning, vilket gör att med den nya vägen har transporterna ändrats. Dessutom går den nya vägen genom svårare bergspass.
– Det är vad det är, säger en av chaufförerna. Det är förjävligt att de var tvungna att ta vägen, men vi vill inte blanda oss i den där politiken. Vi gör vårt jobb och nu får det ta längre tid. Till en början körde vi den gamla vägen. Det blev för osäkert även om det formellt går fortfarande.
En annan av dem bryter in.
– En gång när jag körde där så stoppade de mig och begärde pengar. Tull sade de. Och så tog de mitt registreringsnummer och allt. Vi är ju samma folk! Vi pratar turkiska med varandra, och ändå ger de mig huvudvärk.
Tidigare körde de lastbilstransporter till Nagorno-Karabach. Sedan ett par månader har de slutat med det i takt med att läget blivit för spänt.
– Ryssarna började strula till det, säger en av dem. Risken är för stor att vi blir stoppade vid gränsen så nu kör vi bara till Armenien.
Om författaren: Rasmus Canbäck bevakar konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan sedan 2020 och är aktuell med boken “Varje dag dör jag långsamt” om konflikten i Nagorno-Karabach.
Efter att reportaget skrevs inleddes en militäroffensiv av Azerbajdzjan mot Armenien. Natten mellan den 12 och 13 september fälldes raketer över flera militära och civila mål längs hela gränsen. Bland annat besköts byn Tegh.
I skrivande stund låter ett skört vapenstillestånd. Hittills rapporterar den armeniska armén att över 100 soldater dödats och att även ryska militärfordon träffats. Den azerbajdzjanska armén räknar till över 70 döda.
Det är de blodigaste attackerna sedan 2020.
Läs även: FAQ: Azerbajdzjansk militäroffensiv mot Armenien i morse
Om en vecka publiceras del 2 som handlar om fredssamtalen mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Toppfoto från Latjinkorridoren på vägen till Nagorno-Karabach, från juli. Nagorno-Karabachs berg är i bakgrunden.
Stöd oss så kan vi fortsätta att publicera reportage. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.
