Reportage om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Del 4: Snaran dras åt – när ingen ser flyttas Armeniens gränser
Efter kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach 2020 har verkligheten vänts upp och ner för armenierna. I fjärde delen av Blankspots artikelserie om Armeniens nya verklighet undersöker Rasmus Canbäck Armeniens nya gränsområden på nytt.
Av Rasmus Canbäck 13 april, 2023
Reportagearbetet är gjort tillsammans med Nvard Melkonyan som översatt och ordnat med kontakter på plats. Utan henne hade inte rapporteringen blivit av. Detta är den fjärde delen av en pågående artikelserie om Armeniens nya verklighet. Texten är endast skriven av Rasmus Canbäck.
Bilder av Rasmus Canbäck.
Vägen ringlar sig nerför platån och mot dalen. Först en armenisk militärpostering. Därefter en rysk på andra sidan av en bro. Ovanför ligger en azerbajdzjansk.
Detta är Latjinkorridoren.
Enligt armeniska säkerhetspolisen har ingen utländsk journalist fått tillstånd ta sig så här långt upp för vägen sedan blockaden av Nagorno-Karabach inleddes den 12 december. De två unga armeniska soldaterna från säkerhetspolisen som eskorterar oss är märkbart nervösa.
– Inga bilder. Det är dealen. Det förstår du, eller hur, säger den av dem med mest auktoritet.
Jag nickar åt killen.
Han har tidigare berättat att han snart slipper armén. Två månader är det kvar på kommenderingen. Sedan börjar universitetsstudierna.
På dagen för två år sedan körde jag, förmodligen som den sista utländska journalisten någonsin, in i Nagorno-Karabach.
I dag kan jag bara blicka ut över vägen. En svart Mercedes ses köra från den armeniska sidan fram till den ryska militärposteringen. Där stannar den och får sedan tillstånd att köra vidare.
Den försvinner in bland molnen som ligger tjocka mellan Nagorno-Karabachs bergstoppar. Namnet, ”den svarta bergsträdgården”, som Nagorno-Karabach betyder sammanslaget av tre olika språk, är talande för synen som möter en när man närmar sig bergen.
En dryg timme bort passerar vägen staden Sjusji (Sjusja på azerbajdzjanska). I kurvan under platån, som staden ligger på, är man så nära azerbajdzjanska posteringar att man kan stirra rakt in i de beväpnade soldaternas ögon.
Endast ryska fredsbevarande trupper står emellan den som passerar och de azerbajdzjanska soldaterna.
Så var det i alla fall till den 12 december.
Nu är vägen blockerad av azerbajdzjanska miljöaktivister. Eller så kallar de sig själva åtminstone. Efter över 125 dagar av en blockad som Internationella domstolen i Haag beordrat ska upphöra, så är det så gott som ingen – förutom regimen i Azerbajdzjan – som anser att aktivisterna representerar en miljövänlig agenda.
Bland annat är det numera allmänt känt att de flesta är studenter som rekryterats från universiteten. Studenterna utlovas godkända universitetsbetyg, boende och mat i utbyte mot att blockera vägen i ett par dagar. De har också hyllats av president Ilham Alijev. Dessutom visar filmer att det är vanligt förekommande att aktivisterna sjunger hyllningssånger till den azerbajdzjanska armén.
Bortom vägen bor 120 000 armenier i vad som kan betraktas som en av världens mest isolerade platser.
Krigsretoriken från Azerbajdzjan är upptrissad. Den 19 mars, dagen innan högtiden Nowroz meddelar Azerbajdzjans president Ilham Alijev att landets enda krav är att Armenien ska gå med på Azerbajdzjans samtliga krav – annars kan Armenien inte räkna med att leva i frid.
Azerbajdzjanska regimlojala medier och nyhetsportaler i sociala medier sänder ut liknande budskap. Portalen Caliber, kopplad till den azerbajdzjanska försvarsmakten, hävdar först att en invasion av Armenien ska ske innan Nowruz, sedan under och därefter efter.
Det har inte hänt. Än.
Inte mer än att det kommer sporadiska rapporter om skjutningar. En armenisk soldat i staden Jerach 45 minuter söder om Jerevan blir dödad. Armeniska försvarsmakten rapporterar om skjutningen. Det gör även Caliber. Azerbajdzjanska försvarsmaktens officiella kanaler säger dock inget.
Den armeniska analytikern Sossi Tatakyan kallar strategin från Azerbajdzjan mot Armenien för ”krypande annektering”, medan den mot Nagorno-Karabach för ”krypande etnisk rensning”.
Det är en långsam förflyttning av gränser som påminner om den som Ryssland utför i Sydossetien i Georgien, där begreppet kallas för ”krypande gränser”.
Från en dag till en annan kan ryska trupper flytta på staket så att ett nytt hus hamnar på fel sida av gränsen.
På liknande vis sker azerbajdzjanska förflyttningar i både Nagorno-Karabach och Armenien, där Azerbajdzjan tar allt större kontroll över gränsområden utan att armenierna kan reagera.
Förmodligen beror det på att Azerbajdzjan efter kriget 2020 har kniven mot strupen mot Armenien. Det är en kniv som Azerbajdzjan visat sig vara högst villig att använda, inte minst under invasionen av Armenien 12–14 september i fjol.
Den medförde hundratals döda och att flera betydande aktörer, så som EU-kommissionen, anklagade Azerbajdzjan för att förmodligen begå grova krigsbrott som behöver utredas. Dessutom ockuperar Azerbajdzjan sedan dess 41 000 kvadratmeter armeniskt territorium, enligt armeniska försvarsmakten.
På det regionala kontoret i Yeghegnadzor, mitt i Armeniens vindistrikt, träffar vi Markus Ritter, chefen för EU:s observationsinsats i Armenien. Intervjun sker den 23 mars.
EU:s observationsinsats i Armenien (EUMA) var inledningsvis en förlängning av den georgiska vars syfte är att bevaka eldupphöret runt Abchazien och Sydossetien.
Det var efter invasionen av Armenien i september som EU, på Armeniens förfrågan, beslutade att utöka insatsen dit också. Först var det ett kortvarigt uppdrag, men efter beslut i EU-kommissionen tillsattes ett civilt uppdrag fram till 2025.
I dag är det 103 personer som är stationerade i Armenien, varav hälften är observatörer och resterande är administrativ personal. Mandatet sträcker sig endast inom Armeniens gränser, och inte till Azerbajdzjan. Däremot behöver de förhålla sig till Azerbajdzjan i sitt arbete.
– Vi utför patrulluppdrag längs gränserna. När vi gör det meddelar vi Baku genom EU:s särskilda utsända för regionen, Toivo Klaar, sen vecka i förväg om våra planer. Det är så att de vet var vi är, vad vi gör. Det är också med hänseende till att undvika missförstånd och incidenter. Det här (genom Klaar) är vår kanal för hur vi kan kommunicera med Azerbajdzjan, säger Markus Ritter.
Angående interaktionen mellan EUMA och Azerbajdzjan förklarar Markus Ritter att det hittills bara finns ett exempel. Enligt Ritter så begärde Azerbajdzjans president Ilham Alijev ett par veckor tidigare, genom Toivo Klaar, att EUMA skulle besöka ett antal azerbajdzjanska enklaver i norra Armenien.
Statusen för exklaverna och enklaverna är en infekterad fråga, men det finns få historiska och juridiska bevis för att de skulle vara azerbajdzjanska. Däremot är de en del av en pågående förhandling om gränsdragningar, där EUMA spelar en roll.
Med det sagt, efter att ha dubbelkollat saken med Toivo Klaar så visar det sig att informationen som Ritter gav oss under intervjun verkar sakna fundamentala nyanser. Enligt Klaar så var besöket inte efter Alijevs begäran, utan en del av observationsinsatsens tidigare planer.
Klaar förklarar att exklaverna har varit föremål för diskussion flera gånger med båda sidor, och betonar att de är en potentiell angelägenhet när gränserna mellan parterna förhandlas. Därför är det viktigt för EUMA att besöka dem för förbättra sin förståelse.
Toivo Klaar förtydligar också att veckoschemat som delas med den azerbajdzjanska sidan skickas till dem en eller två dagar innan varje måndag, inte en hel vecka innan, vilket Ritters citat kan tolkas som.
Dessutom poängterar Klaar att rappoterna från EUMA endast delas internt inom EU.
Han tillägger att observationsinsatsen spelar en viktig roll för EU i regionen, och skriver i mejlet att “vår förståelse är att insatsen har en viktig roll, både utifrån att den ger EU:s engagemang synlighet, men också att den ger EU bättre insikter om situationen på marken och utvecklingen”.
Markus Ritter betonar att observationsinsatsen initialt var tänkt att vara i både Armenien och Azerbajdzjan. Azerbajdzjan har å sin sida inte accepterat insatsen.
Caliber har samma morgon som intervjun sker anklagat observationsinsatsen för att bistå armeniska armén med att beskjuta Azerbajdzjan. Markus Ritter är medveten om vad medierna skriver och tillbakavisar påståendet.
– Du kanske har sett uttalanden (i medier) från den azerbajdzjanska sidan, som är något mer fientligt inställda gentemot oss. I början handlade kritiken (från båda sidor) om att Ryssland finns på plats, ’vad är vi bra för’ egentligen? Nu har vi, vad ska vi kalla det, rapporter, anklagelser, om att vi låter armeniska trupper gömma sig bakom oss. I dag var det till och med värre, att vi skulle ge någon sorts sköld för armenierna för att kunna beskjuta Azerbajdzjan. Publiciteten börjar bli mer negativ just nu, säger Markus Ritter.
Markus Ritter lägger till att bilden skiljer sig mellan de mediala narrativen och verkligheten.
– Men, det är media. I realiteten har vi inga konfrontationer alls (med EUMA ute i fält). Det enda som har förändrats (sedan i vinter) för våra dagliga patruller är att vädret har blivit bättre. Vi kan nå fler platser, säger Markus Ritter.
Har ni sett någon förändring sedan ni kom till regionen?
– Sedan vi kom hit i oktober möter vi ungefär samma saker. Det är ingen märkbar förändring hos vare sig människor eller vad vi observerar. Signalen vi får från diplomater och lokalbefolkning är dock att vi bidrar till att inte fler anfall sker. Vi har hört det tillräckligt många gånger för att tolka det som ett positivt resultat av vår närvaro, säger Markus Ritter.
Slutligen förklarar Markus Ritter att EU-observationens rapporter skickas till Bryssel (CPCC), som i sin tur delar den med ett antal EU-institutioner, däribland den särskilda representanten (Toivo Klaar). Därefter är det upp till politiker och beslutsfattare att agera utefter dem.
Dagen innan intervjun befann sig Markus Ritter i Jerach, där skjutningen av den armeniska soldaten uppges ha skett.
På frågan om han noterade något svarar han kort ”nej”.
Vid sidan av den blockerade Latjinkorridoren har det med tiden blivit känt att det löper en till väg.
Den är svårtillgänglig för privatpersoner och endast de som är unga och vid god hälsa har orken att sitta på de skakiga lastbilsflaken som för människor in och ut ur regionen.
I början på mars, strax efter att ordern från Internationella domstolen i Haag kom, anfölls den alternativa vägen av Azerbajdzjan. Myndigheterna i Nagorno-Karabach uppger att flera patrullerande poliser dödats.
Trots det fortsatte vägen att användas. Fram till kvällen den 25 mars. Då inleddes ett anfall från Azerbajdzjan där man tog kontroll över hela vägen och med det även isolerade ett par byar i Nagorno-Karabach från omvärlden.
En rapport inifrån Nagorno-Karabach tyder på att azerbajdzjanska trupper är så nära som 300 meter från huvudstaden Stepanakert.
De ryska fredsbevarande trupperna menar att de har bristande mandat och att de inte kunnat agera.
Den azerbajdzjanska sidan har anklagat armenierna i Nagorno-Karabach för att använda vägen för att smuggla in vapen i regionen, vilket lokala myndigheter bestämt tillbakavisar.
Faktum är att Azerbajdzjan, utan att omvärlden reagerade, redan flera veckor innan blockaden av Latjinkorridoren inleddes kritiserade armenierna för samma sak.
Då föreslog en högt uppsatt anonym politiker i Azerbajdzjan att en blockad av Latjinkorridoren skulle lösa situationen. I en artikel av Gabriel Gavin för Eurasianet sade han ”hur kan man andas utan luft?”.
Svaret har 130 dagar senare visat sig: det går med konstgjord andning.
Endast bilar från den internationella rödakorsfederationen och ryska trupper kan passera Latjinkorridoren. Röda korset åker dagligen fram och tillbaka i en mindre konvoj, medan de ryska trupperna har ett något mer konstant flöde.
Den senare ansvarar för att föra in förnödenheter till Nagorno-Karabach och det ryktas om att man kan betala dem för särskilda leveranser – och till och med hyra en hel lastbil. Sådan information ändras för var dag, och de journalister som försöker bekräfta det lär få olika svar.
Kön för att komma tillbaka från Armenien till Nagorno-Karabach sedan blockaden inleddes är uppemot 3 000 personer lång. Enligt de källor vi talar med uppges namnlistor till armeniska, azerbajdzjanska och ryska motparter när människor transporteras – inget annat.
Liksom med allt som har med Latjinkorridoren att göra understryker källorna – som vi anser är tillförlitliga – att de inte kan vara offentliga.
Läget är spänt och varje felaktigt citat eller felsteg kan betyda allvarliga policyändringar från särskilt den azerbajdzjanska sidan. Policyförändringar som lokalbefolkningen i Nagorno-Karabach lärt sig aldrig betyder en förbättring.
I staden Goris, den närmsta större armeniska staden till Latjinkorridoren, checkar vi in på ett hotell där människor på fel sida av blockaden bor, liksom ryska fredsbevarande trupper.
De har vant sig vid varandras närvaro. En av kvinnorna som inte kan komma hem till Stepanakert ber en av ryssarna att ta med cigaretter till släktingarna. Han ler mot henne och säger att han gör det kostnadsfritt.
De har lärt känna varandra efter över hundra dagars blockad.
När de ryska trupperna märker att det finns en utländsk journalist på hotellet så stängs dörrarna till rummen, bortsett från militärkläder som hänger på tork och som städerskan på hotellet hjälper till med att vika.
Ilham Alijev har låtit meddela att den som vill lämna Nagorno-Karabach kan få en enkelbiljett. Den som vill komma tillbaka ska i längden infinna sig att bli en del av Azerbajdzjan. Det är en inställning som få, om ens någon, armenier delar.
Nune från Stepanakert väntar fortfarande på sin tur att återvända.
– Det finns inget alternativ, säger hon. Jag ska hem till mitt hus, min familj och där jag har mina rötter. Jag kommer från Karabach och kommer aldrig att flytta på mig.
Är du inte orolig för vad som kan hända? Om det blir ett nytt krig?
– Vi armenier har behövt vara oroliga i hundratals, kanske tusentals, år. I någon mån har vi alltid blivit förföljda. Vi har alltid behövt flytta på oss för någon större makt. Denna gång gör vi inte det. För om vi gör det så kan det betyda slutet, säger Nune.
Resonemanget hörs ofta.
Konflikten beskrivs av många som ”existentiell” för armenier. Det kopplas till folkmordet mot armenier 1915 som trots att det skedde för mer än 100 år sedan ligger färskt i minnet. De flesta har släktingar i rakt nedstigande led som flydde det Osmanska rikets övergrepp.
Nunes väninna Karina från staden Chartar inflikar att det finns de som börjat ifrågasätta att bo kvar i Nagorno-Karabach.
– Vi ska hem. Det är klart. Däremot har jag hört att det finns de som börjat ifrågasätta om det är värt att bo kvar i Karabach, att de inte orkar med den psykologiska terrorn som utförs mot oss. Men vi måste mäkta kvar, säger hon.
Efter över hundra dagars blockad, berättar kvinnorna, att det börjat bli tal om att ryssarna ska börja köra människor i och med Röda korsets kapacitet är begränsad.
Två veckor senare har den upptrissade retoriken lagt sig något. Så var det åtminstone när reportaget skrevs. Samma kväll som det var tänkt att publiceras kom rapporterna igen: skjutningar sker vid Tegh, byn som ligger bredvid Kornidzor och där Latjinkorridoren fram till nyligen började.
Armeniska sidan uppger att fyra soldater dödades och att sex skadades. Den azerbajdzjanska sidan uppger att tre dödades. Videor från den armeniska försvarsmakten visar att Azerbajdzjan inledde anfallen, medan den azerbajdzjanska försvarsmakten anklagar Armenien för provokationer.
Striderna anses vara allvarligare än de sporadiska skjutningar som ingen vill vänja sig vid, men som sker då och då.
Den upptrissade retoriken som följs av skjutningar kan ses som en del av en krigshetsande cykel. En cykel som pågått sedan februari 1988 när armenierna i den då sovjetiska autonoma oblasten Nagorno-Karabach röstade om att tillhöra Armenien i stället för Azerbajdzjan.
Omröstningen i det lokala parlamentet var startskottet på ett trettiofem år långt lidande som aldrig verkar få ett slut.
Cykeln av upptrappad retorik och nedärvd existentiell rädsla genom generationer förverkligas då och då när robotarna slår ner mot civila mål igen.
Runtomkring står världens stormakter och ser på. De konkurrerar om inflytande i ett Kaukasien som ligger mitt emellan Europa, Ryssland, Asien och Mellanöstern.
I slutänden är det en liten och fattig region som står i centrum för lidandet. En region vars konflikter de senaste 35 åren har medfört tiotusentals människors död och över en miljon flyktingar.
Allt för den svarta bergsträdgården, vars namn Nagorno-Karabach, kan översättas till regionens alla språk.
Om författaren: Rasmus Canbäck bevakar konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan sedan 2020 och är aktuell med boken “Varje dag dör jag långsamt” om konflikten i Nagorno-Karabach.
Läs de tidigare delarna av reportageserien om Armeniens nya verklighet här.
Del 1: Armeniens nya verklighet – rapport från gränslandet mellan krig och fred
Del 2: Möt kvinnorna som röjer minor efter kriget: “Visst tjatas det om att det inte är kvinnogöra”
Del 3: Nu avgörs framtiden för Nagorno-Karabach
.
.
