Reportage om , ,

Möt kvinnorna som röjer minor efter kriget: ”Visst tjatas det om att det inte är kvinnogöra”

Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan är en av vår tids mest komplicerade. Blankspots Reporter Rasmus Canbäck nekades inträde till Nagorno-Karabach. Därför upplåter han sin yta till en lokal journalist på plats. I dag är det två år sedan kriget kom som förändrade allt för lokalbefolkningen.

Det här är del 2 i reportageserien om Armeniens nya verklighet. Läs den första delen här.

Text och bilder: Siranush Sargsyan

I morgondiset pussar hon sin sömniga två och ett halvt år gamla dotter, tar på sig västen och hjälmen och går ut till minfältet där hon rensar bort björnbärsbuskar för att söka klusterbombsrester under den brännande solen.

Ännu en arbetsdag för minsökaren Lusine Asryan.

Lusine har arbetat som minröjare i sju år.

Lusine är en 38-årig trebarnsmamma och en av nio kvinnor som de senaste sju åren har arbetat på minröjarorganisationen HALO Trust i Nagorno-Karabach.

HALO Trust är en av få internationella organisationer som verkar i Nagorno-Karabach. Deras insats är en följd av det blodiga kriget på 1990-talet som ledde till att regionen täcktes av minor.

I internationella medier diskuteras ofta minorna i staden Agdam. Det lyfts i azerbajdzjanska medier att armenier minerat staden under det Karabachkriget på 1990-talet. Däremot sägs det betydligt mindre om det stora antal minor som placerats av azerbajdzjanerna i städer som Martakert, som ligger i de delar av Nagorno-Karabach som kontrolleras av armenier.

Flera dödsolyckor efter kriget 2020 har skett till följd av de minor som placerades i Martakert under det första kriget. HALO Trust uppger att Nagorno-Karabach toppar listan över omkomna av minor per capita i världen.

En fjärdedel av offren för dessa olyckor är barn.

Den 27 september 2020 inledde Azerbajdzjan, med stöd av Turkiet, ett storskaligt krig mot armenierna i Nagorno-Karabach. Det fyrtiofyra dagar långa kriget innebar 6 500 döda och tiotusentals civila hamnade på flykt.

Som ett resultat av kriget är det mesta av Artsachterritoriet* ockuperat av Azerbajdzjan, inklusive Lusines by, Ughtasar. Lusine, som är nu är en internflykting, bor i en av förorterna till huvudstaden Stepanakert, där hennes familj är i färd med att bygga ett nytt hus.

Särskilt på sommarhalvåret är buskarna snåriga och svåra att komma igenom

Före kriget 2020 bestod HALO Trusts verksamhet i Nagorno-Karabach, eller Republiken Artsach som folk säger här, huvudsakligen av minröjning. Men arbetsuppgifterna har förändrats under och efter kriget.

I det senaste kriget använde Azerbajdzjan israeliskproducerade M-095 klusterbomber inte bara på slagfältet, utan enligt Amnesty International, också mot civila bostadsområden.

Klusterbomber är urskillningslösa vapen till sin natur och kan skada civila även år efter att de avfyrats.  De är internationellt förbjudna genom en konvention som mer än 100 medlemsstater i FN har undertecknat.

Däremot finns varken Armenien eller Azerbajdzjan med på listan över de som undertecknat.

Lusine och Mariam tar en paus. ”Det är otroligt varmt med maskerna”, säger de.

På huvudkontoret i Stepanakert visar Anahit Grigoryan, chef för ”Enheten för medvetenhet om minor och icke-detonerat krigsmateriel”, några fotografier.

– Vi sysslar främst med icke-detonerat materiel. Det kan vara granater, robotar eller klusterbomber, varav 95 procent är tillverkade i Israel.  Huvudmålet med vårt team är att varna och informera både vuxna och barn för att säkerställa deras säkerhet, säger Anahit.

Teamet besöker skolor två gånger om året och undervisar eleverna om hur de ska bete sig. Ofta är även vuxna inte medvetna om farans omfattning, så Anahits team arbetar med bred samhällsinformation.

Att utbilda befolkningen i minkunskap är ofta en fråga om liv och död.  Enligt Anahit Grigoryan har det förekommit 24 fall av klusterbombexplosioner sedan kriget 2020, med ett dödsoffer.

Säkerhetsutrustningen är viktig att bära.

Ett minröjningsteam består av 8 personer, inklusive en ledare, två sjukvårdare och en chaufför. Förutom Lusine består teamet av en annan kvinna, Mariam, och sex män. Hennes team arbetar framför allt i Nngi, en by två mil utanför Stepanakert.

Hela byn utsattes för kraftfullt bombardemang under kriget. Byn är omgiven av skogiga bergssluttningar, vilket också gör det svårt för röjningsarbetet

Teamet började söka igenom byn och hittade mängder med icke-detonerat materiel, hittills 73 klusterbomber.  Efter att ha rensat områdena nära byn fortsätter arbetet i bybornas tomter. Byborna är glada och dessutom ber de skämtsamt minröjarna att hjälpa dem med jordbruket.

Minröjning anses i Nagorno-Karabach vara ett maskulint yrke, men Lusine rycker på axlarna åt detta. Hon säger att HALO behöver starka kvinnor. När hon anpassade sig till jobbet var den största utmaningen för henne inte fysiskt arbete, utan uppfattningar och påtryckningar från samhället. Först tvivlade hon på sin egen förmåga och sökte annat jobb.

Men sedan bestämde hon sig för att motarbeta mot könsstereotyperna.

–  Det är inte svårt att jobba med män. Tvärtom stöttar vi varandra, kompletterar varandra, som om vi är en stor familj, säger Lusine.

Medan hon betraktar sina kollegors familj, har hon också hittat en bokstavlig familj på HALO Trust, Lusine träffade sin man där. Hennes bror, Mkhitar, arbetade också där. Före kriget var hennes arbete på HALO Trust hennes lyckligaste tid. Hennes bror dödades och hennes man skadades i det senaste kriget.

Lusine skyndar sig hem från jobbet varje dag för att vara med sin dotter Arpy.

Lusine minnen av sitt hus i byn Ughtasar är lyckliga: granatäppleträdgårdarna hon planterade med egna händer och innegården dekorerad med blommor.

På frågan om hon längtar hem fylls hennes ögon med tårar.

– Självklart saknar jag mitt hem, min by, men efter att ha förlorat min bror har jag omvärderat och nedvärderat materiella saker. Det viktigaste är förlusten av liv, de människor vi inte kan få tillbaka. I slutänden kan vi alltid bygga hus trots allt, säger Lusine.

Det betyder också att hon kan gå hem till sin dotter, Arpy. Det betyder att hon kan umgås med sin familj och ta hand om sin trädgård. Allt detta arbete hon gör är tillför att upprätthålla livet i Nagorno-Karabach, säger hon.

Efter kriget är hon inte lika fylld med entusiasm inför arbetet som hon var innan kriget, men hon behandlar sitt arbete mycket ansvarsfullt. Särskilt eftersom de arbetar i civila områden. Hon berättar att hon känner att hennes arbete gör skillnad, att det har betydelse.

Varje icke-detonerad bomb som de hittar betyder att fler människor kan vara säkra.

– När jag kommer hem i dag ska jag se efter mina vattenmeloner. I år blir skörden bra, säger hon.

Det är god gemenskap på jobbet, även om lönerna är förhållandevis låga för det arbete som de utför.

Lusines kollega Mariam Matevosyan, 23, har arbetat i HALO Trust sedan hon var 19. Hon är från en by utanför Martakert.

Hon berättar att det var svårt att hitta ett jobb i byn och hon bestämde sig för att flytta till stan där hon efter att ha letat ett tag hamnade på HALO Trust.

– Visst, säger hon, tjatas det om att det inte är kvinnogöra. Men jag kan faktiskt vara kvinna och arbeta här i alla fall. Jag sminkar mig och ser till att jag är snygg när jag går runt där i bombdräkten.

Mariam är både minröjare och förstahjälpare på plats.

Naturligtvis blir människor runt henne förvånade när de får reda på vad hon jobbar med, men hon betonar stolt vad hon gör. Förutom minröjning arbetar Mariam också som sjukvårdare i teamet.

Under kriget 2020 volontärarbetade hon som sjuksköterska på ett militärsjukhus. När frågan kommer på tal om vad hon kan berätta om tiden där säger hon att hon helst inte vill prata om det, men kan inte undvika det.

– Ibland plågas jag, jag plågas verkligen av minnet av lemlästade människor som skadades. Usch, det är förfärligt. Klusterbombernas sprängkraft är vidrig, och skadorna som människor får av vit fosfor…

Hon tystnar och skakar på huvudet.

– Det finns mängder av dessa krigsbrott som vi känner till, och som ingen annan har utrett ordentligt. Inte ens de internationella människorättsorganisationerna. Jag såg det med egna ögon. Påminn mig inte.

Vidare menar hon att arbetet har förändrats till att bli ännu farligare.

– Efter kriget har allt blivit ännu farligare.  Vi går från by till by, från bosättning till bosättning och rensar. När vi rensat klart en by känner jag mig helt enkelt stolt över vikten av det arbete som jag och mina kollegor gör.

Om författaren: Siranush Sargasyan är frilansjournalist i Nagorno-Karabach. Hon började vara verksam under kriget 2020 och har sedan dess skrivit om Nagorno-Karabach i främst armeniska medier.

– Jag är frustrerad över att internationella medier inte berättat om vad som har hänt. Jag är också frustrerad över att utländska journalister inte får komma hit. Därför skriver jag nu – för att ta saken i egna händer.

**

*Not från redaktionen. Republiken Artsach är det armeniska namnet på den icke-erkända stat som upprättades efter ett blodigt krig på 1990-talet mellan armenier i Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan. Artsach gör territoriellt anspråk på Nagorno-Karabach med omnejd. Delar av territoriet ingår formellt inte i regionen Nagorno-Karabach. Efter kriget 2020 övergick cirka två tredjedelar av kontrollen till Azerbajdzjan.

Del 3 i reportageserien från Armeniens nya verklighet publiceras nästa vecka.

Läs den första delen här.