Analys om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Del 3: Nu avgörs framtiden för Nagorno-Karabach
Efter kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach 2020 har verkligheten vänts upp och ner för armenierna. I tredje delen av höstens artikelserie om Armeniens nya verklighet undersöker Rasmus Canbäck vad Nagorno-Karabachs framtid är.
Av Rasmus Canbäck 9 november, 2022
Reportagearbetet är gjort tillsammans med Nvard Melkonyan som översatt och ordnat med kontakter på plats. Utan henne hade inte rapporteringen blivit av. Detta är den tredje och sista delen i en serie om Armeniens nya verklighet som publiceras under hösten.
Bilder av Rasmus Canbäck.
Det här är del 3 i reportageserien om Armeniens nya verklighet. Läs den första delen här. Den andra delen finns här.
– Minskgruppen kan inte återupplivas. Den är död.
Orden är från den 30 juni i år när Azerbajdzjans president Ilham Alijev kommenterade minskgruppens existens inför det azerbajdzjanska parlamentet i huvudstaden Baku.
Vidare argumenterade han att FN:s säkerhetsråd fyra resolutioner från början på 1990-talet, som statuerade världssamfundets syn på konflikten i Nagorno-Karabach, är ett bevis på att FN har misslyckats med att lösa konflikten. Minskgruppen utsågs då av FN, genom OSSE, som den medlande instansen i konflikten i Nagorno-Karabach.
Den 27 augusti reagerade Alijevs rådgivare i utrikesfrågor, Hikmet Hajiyev, på liknande sätt när USA utsåg en ny ambassadör till Minskgruppen.
– Försöken att återuppliva Minskgruppen är hyckleri och skamfyllt.
Samtidigt skedde en diplomatresa till staden Sjusja (Sjusji på armeniska) som sedan kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan hösten 2020 är i azerbajdzjansk kontroll. De utländska ambassadörerna som är stationerade i Azerbajdzjan bjöds in till resan.
Bland de tre medordförandeländerna till Minskgruppen, Frankrike, Ryssland och USA, så valde Frankrike och USA att inte delta – vilket möttes av kraftig kritik i Azerbajdzjan. Hikmet Hajiyev beskrev det som ”respektlöshet gentemot Azerbajdzjans territoriella integritet”.
Varför Frankrikes och USA:s ambassadörer inte har åkt till Sjusja har inte kommenterats i sak, men av de flesta tolkas det som ett moraliskt ställningstagande där de anser att det kan skada fredsförhandlingarna med Armenien.
De övriga delegaterna i Minskgruppen, däribland Sverige, följde dock med på resan. I en kommentar till Blankspot säger ambassadör Tobias Lorentzon, genom UD:s presstjänst, att Sverige erkänner Azerbajdzjans territoriella gränser och ger sitt fulla stöd till de tre medordförandena i Minskgruppen.
På följdfrågan att många kan anse det tvetydigt att Sveriges ambassadör å ena sidan åker på resan till Sjusja och å andra sidan agerar tvärtemot Frankrike och USA i Minskgruppen väljer ambassadören att inte svara.
Ett som är säkert är att synen på fredsförhandlingarna och Minskgruppen skiljer länderna åt.
Vad innebär det för framtiden för Nagorno-Karabachs befolkning?
För att förstå fredsförhandlingarna kring konflikten i Nagorno-Karabach behöver man backa bandet till Sovjetunionens fall.
Åren innan Sovjetunionen föll, 1988, genomfördes en parlamentarisk omröstning i det som då var Den autonoma oblasten Nagorno-Karabach, som formellt låg innanför Azerbajdzjans gränser. Det var trots att regionen under flera hundra år haft en armenisk majoritetsbefolkning.
Omröstningen utmynnade i att man ville skriva över statusen från att vara en del av den azerbajdzjanska sovjetrepubliken till den armeniska. I Baku och Moskva nekade man omröstningen. Konsekvensen blev att pogromer mot armenier i flera azerbajdzjanska städer.
När Sovjetunionen föll var det fullskaliga kriget mellan armenierna i Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan ett faktum. Kriget som redan var i full kraft intensifierades ytterligare. Med hjälp av armeniska militärförband och en aktiv armenisk diaspora lyckades armenierna ta kontroll över Nagorno-Karabach och delar av de omkringliggande sju regionerna.
Kriget på 1990-talet medförde att runt en miljon människor hamnade på flykt, både armenier och azerbajdzjaner, och 30 000 människor dödades. I dag bor inga armenier i de facto Azerbajdzjan, liksom inga azerer bor i de facto Armenien. Det är trots att båda länderna hade en stor minoritet av respektive folkslag.
Konflikten anses vara en av de mest komplicerade och etniskt infekterade i modern tid.
FN:s säkerhetsråd utfärdade i början på 1990-talet fyra resolutioner. I dem erkänns Azerbajdzjans territoriella integritet, men det uppdrogs också åt Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, att inleda fredsförhandlingar om Nagorno-Karabachs slutgiltiga status. Man upprättade Minskgruppen den 24 mars 1992.
Efter ett eldupphör 1994, där Nagorno-Karabachs armeniska befolkning sedan 1991 utropat en de facto regering, inleddes därför förhandlingarna. Tre år senare gjorde man om ordningen i Minskgruppen så att Frankrike, Ryssland och USA blev medordföranden. Bland andra utgör Sverige, Finland och Turkiet övriga delegater.
Fredsförhandlingarna utmynnade 2009 i ett konkret förslag, Madridprinciperna. Dessa tar hänsyn till dels ett lands territoriella integritet, dels ett folks rätt till självbestämmande, utifrån Helsingsforsdeklarationens föreskrifter från 1975, som i sin tur grundas i FN-stadgan.
I praktiken var tanken att den azerbajdzjanska befolkningen skulle ges möjlighet att flytta tillbaka till Nagorno-Karabach, och med tiden att en folkomröstning om självbestämmande skulle ske.
Principerna har ratificerats av de stridande parterna. Däremot har de inte genomförts.
Den 27 september 2020 inleddes en offensiv av den azerbajdzjanska sidan, med syftet att återta Nagorno-Karabach med vapenmakt. 44 dagar senare slutade det intensiva och blodiga kriget med ett trilateralt avtal om eldupphör mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland.
Den sistnämnda, som även är medordförande i Minskgruppen, fick ett femårigt mandat – som råder nu – att bevaka eldupphöret och skydda den armeniska befolkningen. 2 000 fredsbevarande trupper sattes in.
Sverige, som blev ordförande i OSSE under 2021, förde samtal med USA och Frankrike som visade att man godkände lösningen i brist på annat. USA försökte desperat föreslå en skandinavisk fredsbevarande insats i stället – vilket snabbt avslogs av Sveriges dåvarande utrikesminister Ann Linde.
Likaså önskade både Armenien och Azerbajdzjan att man skulle öka budgeten i OSSE för Minskgruppens insatser. Det avslogs också.
Dessa uppgifter framgår i den granskning som Blankspot tidigare har gjort av Sveriges ordförandeskap i OSSE.
Det leder fram till dagens fredsförhandlingar.
Formellt är Minskgruppen den internationellt erkända entiteten som ansvarar för fredsförhandlingarna. Förhandlingarna flyttades dock under andra hälften av 2021 över till Moskva där Vladimir Putin bjöd in till flera samtal mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Simultant har Europarådets ordförande, Charles Michel, i Bryssel bjudit in till fyra samtal under våren och sommaren 2022. Det sista skedde tillsammans med Frankrikes president, Emmanuel Macron.
Samtalen i Moskva och Bryssel saknar samma internationellt erkända format, som Minskgruppen, men har lett till ett antal gemensamma uttalanden mellan parterna.
Efter Azerbajdzjans invasion av Armenien den 13–14 september 2022 gav sig även USA in i förhandlingarna. Under ett FN-toppmöte i New York i september träffades utrikesministrarna för de tre länderna och enades i ett ensidigt dokument.
I praktiken innebär det att det sker bilaterala samtal i Moskva, Bryssel och USA samtidigt, oberoende av varandra.
Endast Minskgruppen genom OSSE har dock ett internationellt erkänt mandat, men har i skrivande stund ingen märkbar aktivitet. Det kan möjligen förklaras av att Frankrike, Ryssland och USA till följd av kriget i Ukraina har svårt att samsas.
Sommaren 2021 gjorde jag en intervju mejlledes med Zaur Ahmadov, Azerbajdzjans ambassadör i Sverige. Det var innan fredsförhandlingarna i Moskva, Bryssel och Washington var i gång.
I denna betonade han att Azerbajdzjan utgår från FN:s säkerhetsrådsresolutioner från 1990-talet där det understryks att Nagorno-Karabach är en del av Azerbajdzjan. En fras som för den som bevakar konflikten möter så gott som dagligen i kontakter med Azerbajdzjan.
– Efter det andra Karabachkriget 2020 verkställde Azerbajdzjan FN:s resolutioner och befriade sina territorier baserat på sin rätt till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan, skrev Zaur Ahmadov.
En vanlig tolkning är att Azerbajdzjan ansett att fredsförhandlingarna inom Minskgruppen varit verkningslösa utifrån den logik som man för i regeringen i Baku. Att bruka landets våldsmonopol för att ta kontrollen över områden, i stället för att fredsförhandla, ansåg man var sin rätt.
På frågan om vad han anser är det största hotet mot fred i regionen beskyllde han armenierna.
– Vår huvudoro har att göra med extrema nationalistiska och revanschistiska krafter i Armenien. Man bör förstå att Azerbajdzjan inte längre kommer att tillåta territoriell aggression eller kränkning av sin internationellt erkända gräns. Lyckligtvis visade de senaste parlamentsvalen i Armenien att en stabil majoritet av det armeniska folket inte önskar återkomst av krigssituationen och militär konfrontation med Azerbajdzjan.
I juni 2021 vann den sittande premiärministern Nikol Pasjinjan ett extrainsatt val i Armenien. Extravalet var till följd av ett brett missnöje mot krigsförlusten. Den främsta motkandidaten, den tidigare presidenten Robert Kotjarjan ansågs i Baku ha en aggressivare agenda.
Efter kriget 2020 hamnade 40 000 av de cirka 160 000 armeniska invånarna i Nagorno-Karabach på flykt. I skrivande stund har cirka hälften av dem kunnat återvända. För den sittande regeringen i de facto självstyrande Nagorno-Karabach, och för den ryska insatsen, är en stark demografisk närvaro av armenier ett av de främsta argumenten för att upprätthålla förhandlingarna.
Azerbajdzjans president Ilham Alijev menade dock sommaren 2021 att man räknat bilar som åker längs Latjinkorridoren och landat i en betydligt lägre befolkningssiffra än ovan nämnda.
Zaur Ahmadov fick frågan hur många som bor i Nagorno-Karabach, enligt denna beräkning.
– Totala uppskattas runt tjugo till tjugofem tusen armenier bo där. Azerbajdzjan har nära kontakter med den ryska fredsbevarande insatsen för att säkerställa en fredlig och stabil miljö i de berörda territorierna.
Slutligen fick Zaur Ahmadov frågan om vilket budskap han vill ge till andra svenska journalister som bevakar konflikten.
– Konflikten är över, eftersom de ockuperade azerbajdzjanska områdena har befriats och Armenien och Azerbajdzjan snart kommer att förhandla om sina statsgränser. Idag är de befriade områdena öppna för besök och sann information om de tragiska konsekvenserna av armenisk militär aggression som kan jämföras med det ödelagda landskapet i Europa efter andra världskriget. Huvudbudskapet är uppenbarligen att journalister bör vara opartiska och arbeta med sanna fakta på plats, ha mod att dela information om hundratusentals civila i Azerbajdzjans allvarliga lidanden.
– Journalisterna kan också spela en viktig roll för att främja fredsprocessen mellan Armenien och Azerbajdzjan som skulle bana väg för ett bredare regionalt välstånd i vår region.
I ett föregående mejl erbjöd ambassadören att arrangera en resa till Azerbajdzjan, om jag undertecknade ett förlåtelsebrev för att ha åkt till Nagorno-Karabach genom Armenien. En vecka efteråt hörde en svensk-azerbajdzjansk förening med kopplingar till ambassaden av sig för att bjuda mig till Azerbajdzjan.
Medan jag avböjde så accepterade tio andra svenska journalister erbjudandet.
Tre månader efter intervjun gick två bjudresor för svenska journalister till Azerbajdzjan, vilket Blankspot har skrivit om. Journalisterna, varav några hade uppdrag hos Sveriges Radio, får inte bevaka konflikten för Sveriges Radio längre.
De statligt finansierade tankesmedjorna i både Armenien och Azerbajdzjan fyller en viktig funktion för staterna att analysera och påverka narrativen kring konflikten. Till skillnad från Armenien så har dock de mer framstående analytikerna i Azerbajdzjan tagit en större roll i den internationella och offentliga diskursen.
Det syns inte minst i den debatt om Nagorno-Karabachs status som utbröt efter att den svenskstationerade azerbajdzjanska forskaren i internationell rätt Kamal Makili-Alijev publicerade en text på den EU-finansierade hemsidan Commonspace.eu. Texten analyserar Nagorno-Karabachs status utifrån ett Ålandsperspektiv och autonomi.
Den svensk-armeniske historikern och freds- och konfliktforskaren Vahagn Avedian svarade med en text om att autonomi innanför Azerbajdzjans gränser är en icke-fråga. Han ansåg att Makili-Alijev missade en viktig poäng i att Azerbajdzjan är en auktoritär diktatur där man knappt värnar om de demokratiska rättigheterna för sin egen befolkning.
Därefter var debatten i gång.
I åtta olika inlägg från framför allt azerbajdzjanska analytiker kopplade till regimvänliga tankesmedjor diskuterades vägar framåt (Kamal Makili-Alijev är inte kopplad till dessa). Medan de azerbajdzjanska texterna statuerade regimens syn på att Nagorno-Karabach inte ska ha någon särskild status – medborgarna ska ha samma rättigheter som övriga befolkningen – så menade de armeniska att bristen på rättigheter i Azerbajdzjan omöjliggör att armenierna kan stanna i landet.
Armeniska utrikesministeriets talesperson Vahan Hunanyan och den utrikespolitiska rådgivare Vahan Kostanyan tar emot mig på sitt kontor i centrala Jerevan i slutet på juli 2022.
Intervjun äger alltså rum innan Azerbajdzjans invasion av Armenien i september.
De har inte på sig slipsar denna dag och ursäktar sig att de inte kan vara med på bild och nämner i förbifarten ”att de försöker förändra kulturen på kontoret, men att slips på bild fortfarande är ett formellt krav”.
Just denna dag har de knäppt upp översta knappen på skjortan.
I april 2022 höll Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan ett långt tal till parlamentet där han använde frasen ”sänka ribban för Nagorno-Karabachs status”. Det var en följd av samtalen med sin dito Ilham Alijev i Bryssel.
Oppositionen begärde omedelbart att han skulle förklara sig: vad menade han med att ”sänka ribban?”. Vad betyder det? Snart därefter utbröt stora demonstrationer i Armenien som under nästan en månad ifrågasatte den offentliga retoriken kring Nagorno-Karabach där ingen tidigare ledare uppfattats ha visat ambivalens kring hur man ser på regionens status.
Vahan Kostanyan förklarar hur armeniska utrikesministeriet ser på saken.
– Armeniens syn på konflikten i Nagorno-Karabach utgår från tre olika principer, säger Vahan Kostanyan. Den första handlar om processen kring kommunikationer och ekonomisk samverkan. Den andra om avgränsning och justering av gränser, samt gränssäkerhet. Den tredje om själva fredsavtalet.
Vidare menar Vahan Kostanyan att Nikol Pasjinjans strategi kring Nagorno-Karabach retoriskt har ändrats från att ha regionens status i första hand till att betona säkerhetsaspekter för befolkningen.
– Man har skapat och återskapat policyn idag för att vara mer konstruktiv. Nu betonar Pasjinjan i första hand säkerhetsaspekter relaterade till Nagorno-Karabach och fundamentala rättigheter för människor, för att säkerställa befolkningens trygghet. När det är gjort följer förhandlingarna om regionens status.
På frågan om OSSE:s roll i fredsförhandlingarna säger Vahan Kostanyan att man vidhåller Minskgruppens internationellt erkända mandat.
– Vi ser att OSSE är den internationellt erkända entiteten som medlar i konflikten. Vi står fast vid de förhandlingar som har gjorts.
Samtalet på utrikesministeriet hölls även kort innan Azerbajdzjan anföll armeniska positioner i den så kallade Latjinkorridoren i början på augusti. Latjinkorridoren är den enda väg som förbinder Armenien med Nagorno-Karabach, och i avtalet från 2020 framgår det att man ska bygga en ny väg senast november 2023. Azerbajdzjan använde våld för att tvinga fram en tidigare överföring.
I den offentliga retoriken vid tillfället pressade den azerbajdzjanska sidan den armeniska sidan kring vägen som leder från Armenien till Nagorno-Karabach, och som ryska så kallade fredsbevarande trupper kontrollerar.
Längs den vägen går också elnätverk, gas- och vattenledningar, samt internetkablar.
Hur långt gången dialog har Armenien med Azerbajdzjan kring övrig infrastruktur? Vad kan medborgarna förvänta sig kommer hända som en del av förhandlingarna?
– I dag finns inget tydligt svar, säger Vahan Kostanyan.
Hur har relationen med regeringen i Nagorno-Karabach påverkats av den retoriska förändringen?
–– Vi har liksom alltid daglig förbindelse och samarbete med dem.
I Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert har det under en längre tid grott ett missnöje mot den lokala regeringens bristande agens i konflikten.
I vintras gjorde parlamentet ett skarpt uttalande där det framgick att den enda som företräder befolkningen i Nagorno-Karabach, eller Republiken Artsach som de kallar sig själva, är just regeringen i Stepanakert. Inte Armenien.
När Ann Linde var ordförande i OSSE 2021 besökte hon Baku och Jerevan för formella samtal. I underlagen framgår det att hon förde inofficiella samtal med regeringen i Stepanakert, men inte vad de handlade om.
I och med vi nekades inträde till Nagorno-Karabach av de ryska trupperna så hålls intervjun med Republiken Artsachs utrikesminister David Babayan över länk. Samtalet hålls den 28 oktober, 2022.
Han inleder med att betona relationen till Armenien.
– Vi litar på att Armenien har Artsachs säkerhet högt upp på sin agenda och kommer agera mot provokationer från Azerbajdzjan. 2020 anföll Azerbajdzjan tillsammans med Turkiet och terrorister oss. Det är en mycket orolig tid nu och det kan ske igen. Vi genomgår mycket utmanande tider, men vi måste uthärda.
Vad betyder säkerhetsgarantier, som utrikesministeriet i Jerevan talar om, för er?
– Det betyder två saker. Den ena är ett erkännande (av Nagorno-Karabach som självständigt). Det andra är att de ryska fredsbevarande trupperna blir kvar. De utgör skillnaden mellan att vi kan leva i vårt land och att Artsach är ett koncentrationsläger.
Retoriken kring att armenierna i Nagorno-Karabach står inför hot om etnisk rensning är återkommande.
Under kriget 2020 varnade den amerikanska samverkansorganisationen Genocide Watch om att en massaker och möjligen folkmord var på väg att ske. Ett relativt nybildat folkmordsinstitut, Lemkininstitutet, döpt efter den som myntade ”folkmordsbegreppet” efter folkmordet mot kristna i Turkiet 1915 och förintelsen av judar under andra världskriget, varnar löpande om hotet av folkmord.
I oktober 2022 gick det välrenommerade akademiska samordningsorganet för folkmordsfrågor, International Association of Genocide Scholars, ut med en skarp varning om att den azerbajdzjanska retoriken och agerandet kan utmynna i ett folkmord.
David Babayan får frågan om vad som händer med infrastrukturen från Armenien till Nagorno-Karabach i och med vägen genom Latjinkorridoren flyttats.
– Vägen i sig är färdig. Däremot arbetar vi ihärdigt med övrig infrastruktur. Inom kort förväntar vi oss att internet ska vara färdigt. Därefter väntar gas och el. Elektriciteten kommer ta ytterligare ett år att färdigställa. Med kriget förlorade vi därtill 99 % av kontrollen av floderna som rinner till oss och har upplevt vattenbrist.
Förra året stängde Azerbajdzjan av gasen till Nagorno-Karabach mitt under iskall vinter, är ni oroliga för att det sker igen?
– Vi räknar med att det sker igen.
Hur ser du på de fortsatta fredsförhandlingarna?
– Minskgruppen genom OSSE har varit ett sofistikerat format som efter över 30 år av förhandlingar begriper konfliktens alla komplikationer. Vi ser vikten av att gruppen fortsätter sitt arbete.
Är det något som du vill betona särskilt mycket?
– Vår situation är inte helt olik judarnas situation. Båda folken har en stor diaspora, båda har yttre hot att förhålla sig till. Även om Ryssland är en broderlig partner till oss så ser vi att relationen med väst är avgörande. Den betyder mycket. Vi har 2 miljoner armenier i diasporan i USA och miljontals armenier bor i Europa. För oss utgör dessa en grund i att upprätthålla goda relationer.
Vad händer när avtalet med Azerbajdzjan löper ut 2025?
– Det är för tidigt för att säga, men vi ser att det är mycket viktigt att Ryssland har kvar sin närvaro.
På ett café i Armeniens huvudstad Jerevan träffar jag analytikern Tigran Grigorian, som är uppvuxen i Nagorno-Karabach. Han är programledare för ett webbaserat program om utvecklingen runt Nagorno-Karabach på den oberoende medieplattformen CivilNet.
Tigran resonerar att det är strategiskt viktigt för Armenien att vidhålla att Minskgruppen är det internationellt erkända forumet för förhandlingar.
– Fortfarande är förhandlingarna i Minskgruppen de enda som har ett internationellt erkännande och med ett tydligt mandat. Andra förhandlingar är skörare i den mån de lyckas få parterna att enas i principer och ett eventuellt fredsavtal. Se på de ryska fredsbevarande truppernas mandat att agera vid strider till exempel. Det bristande mandat som framförhandlades vid kriget 2020 har varit orsak för kritik i Jerevan, säger Tigran.
Han hänvisar till att Azerbajdzjan återkommande anfallit Nagorno-Karabach utan att de ryska trupperna agerat.
Vidare resonerar Tigran att kriget i Ukraina kan ha påverkat konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan.
– När Ryssland, liksom västvärlden, är upptagna med kriget i Ukraina har möjligheten för att agera och förändra spelplanen i Kaukasien förändrats. Det är tydligt att Baku skyndsamt försöker pressa Jerevan att signera ett fredsavtal med betydande eftergifter om kommunikationsvägar och gränsdragningar.
Han betonar att Azerbajdzjan försöker likställa kommunikationsvägarna mellan Azerbajdzjan och enklaven Nachitjevan med den humanitära korridor som leder till Nagorno-Karabach från Armenien, och att det inte är jämförbart.
– En av de större frågorna handlar om var vägen till Nachitjevan ska gå, och hur den ska administreras. Enligt Baku är den likställd med Latjinkorridoren, vilket är enligt gängse tolkning av avtalet från 2020 är felaktigt. Vad det är tal om är kommunikationer genom Armenien, där Armenien har rätten över tull- och gränsbevakning. Latjinkorridoren är humanitär och tydligt statuerad enligt avtalet.
I oktober beslutade EU, efter att Armenien önskat det, att tillsätta en oberoende grupp som bistår med de nya gränsdragningarna mellan Armenien och Azerbajdzjan. Azerbajdzjan har inte bjudit in EU att arbeta på sin sida av gränsen.
Vad kan vi förvänta oss efter att EU:s arbete med översyn av gränsdragningar?
– EU:s observatörsuppdrag förväntas tillföra åtminstone kortsiktig stabilitet i regionen och skapa förutsättningar på plats som gynnar fredssamtalen. Överenskommelsen om att skicka EU:s beskickning till Armenien nåddes under mötet i Prag den 6 oktober. Under mötet gick Armenien också med på att gå vidare i fredsavtalets agenda genom azerbajdzjanska förslag och underteckna fördraget i slutet av året. Sålunda är utsändandet av observatörer och undertecknandet av det så kallade fredsavtalet två sammanlänkade frågor.
**
Om författaren: Rasmus Canbäck bevakar konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan sedan 2020 och är aktuell med boken ”Varje dag dör jag långsamt” om konflikten i Nagorno-Karabach.
Toppfoto: På höger sida av vägen ligger Azerbajdzjan. På vänster Armenien. Vägen bevakas av ryska trupper.
Stöd oss så kan vi fortsätta att publicera reportage. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.
