Reportage om , ,

Granskning: Så arbetar en azerbajdzjansk påverkansorganisation

Efter rapporteringen om kriget i Nagorno-Karabach kontaktades Blankspots Rasmus Canbäck av en azerbajdzjansk påverkansorganisation som erbjöd honom en bjudresa till Azerbajdzjan.

Eftermiddagen 29 juli tittar jag på min mobiltelefon och ser en notis om att jag har fått ett mail. I ämnesraden står det ”Projektet”. Jag låser upp telefonen och läser:

Hej Rasmus,

Jag heter Emil Mirzoev och är ordförande hos Azerbajdzjanska riksförbundet i Sverige [red. Azerbajdzjaniers kongress i Sverige] och vi har fått i uppgift att utföra ett projekt. Projektet är gemensamt mellan Azerbajdzjan och Sverige och går ut på att belysa situationen efter den militära konflikten i Nagorno- Karabach området. Därmed bjuder vi bland annat reporter, filmproducenter, journalister, fotografer till oss som är intresserade av ett sådant projekt. 

I samband med detta mail bifogas mitt telefonnummer, det går även bra att svara på detta mail om du har några funderingar. Vid intresse finns det möjlighet att få mer detaljerad information om allt från resan dit till säkerheten.  

Med vänlig hälsning

Emil Mirzoev

Mailet från Emil Mirzoev ledde till en mängd frågor. Vad är Azerbajdzjaniers kongress i Sverige? Vad är syftet med att kontakta just mig? Vilka är de andra journalisterna? Vem är det som gett dem uppdraget?

Mailet som Rasmus Canbäck mottog den 29 juli.

Det azerbajdzjanska påverkansarbetet är vida känt och sker oftast genom organisationer som är förknippade med den azerbajdzjanska staten. Påverkansarbetet har fått öknamnet ”kaviardiplomati”, ett namn som tillkommit till följd av att azerbajdzjanska staten gett dyra presenter, så som kaviar och resor, till politiker, journalister och affärsmän i utbyte mot gentjänster.

Det mest kända fallet finns med i en stor rapport från 2018 av organisationen Organized Crime and Corruption Reporting (OCCRP) och spreds i en lång rad framstående europeiska tidningar som ”the Azerbaijani Laundromat”. De kom över en läcka som bevisade att cirka 2,9 miljarder dollar slussades från Azerbajdzjan genom brittiska skalbolag och vidare för att köpa politiskt inflytande mellan 2012-2014.

Historierna som publicerades visar att europeiska politiker i utbyte mot gåvor och pengar inte bara tonat ner kritik mot Azerbajdzjans bristande mänskliga rättigheter; de har även försvarat Azerbajdzjan. Så sent som mars 2021 vidtog det tyska parlamentet disciplinära åtgärder mot den kristdemokratiska europaparlamentarikern Karin Strenz för att ha varit en av ett antal europaparlamentariker som fått pengar för att försvara mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan.

I läckan om Pandora Papers i oktober 2021 fortsatte anklagelserna om korruption att sippra ut. OCCRP konstaterade att den azerbajdzjanska presidentfamiljen var en de största användarna av skalbolag, och över 5 miljarder kronor har gått till att köpa egendom i städer som London och Dubai.

För Sveriges del är det tydligaste exemplet när den moderata politikern Göran Lindblad avlöjades av Expressen 2012 för att arbeta som lobbyist för organisationen The European Azerbaijan Society. Då kritiserades organisationen för sin finansiering från Azerbajdzjanska regimen. 2016 rapporterade den brittiska tidningen the Economist om att organisationen leds av en azerbajdzjansk ministers son och att syftet med organisationen är att sprida ”kaviardiplomati”.

Ett annat exempel är forskningsinstitutet, Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik (ISDP). Dagens Nyheter avslöjade 2017 att chefen för institutet, Svante Cornell, är kopplad till den azerbajdzjanska staten och han anklagades då av Liberalernas dåtida utrikespolitiska talesperson Fredrik Malm för att skönmåla regeringen.  

Under sommaren har det publicerats nyheter från Azerbajdzjan om att statliga organisationer anordnar pressresor till de ”återtagna” områden i Nagorno-Karabach. Bland annat uttalar sig Perus vice ordförande för landets journalistförbund, Ricardo Sanchez, i positiva ordalag för den azerbajdzjanska regeringen, och använder vad som framstår som azerbajdzjansk statlig retorik. Resan gjordes tillsammans med fler journalister från Latinamerika.

Är resan som Azerbajdzjaniers kongress i Sverige vill bjuda med mig på en liknande resa?

Det behöver nödvändigtvis inte återspegla Azerbajdzjaniers kongress i Sveriges påverkansarbete idag. Frågan är dock om organisationen har kopplingar till regimen, och vilka förväntningar det finns på mig för att följa med på en resa där jag riskerar att hamna på regimtrognas bilder?

**

MUCF avslår Azerbajdzjaniers kongress i Sveriges ansökan om förlängning av bidrag, och kräver tillbaka delar av beloppet som betalats ut.

En snabb sökning på Azerbajdzjaniers kongress i Sverige gav inte många träffar. Organisationen är skriven i Stockholm på Emil Mirzoevs personliga adress, den har mottagit bidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) 2019 för att vara en ”etnisk organisation” och den ryskspråkiga hemsidan är inte uppdaterad sedan 2018. I övrigt är organisationen anonym.

Jag begärde ut underlagen från MUCF från 2018-2021. Dessa innefattar ansökan om bidrag inför 2019, beslut om ett beviljat bidrat på 425 953 kr, men också ett avslag om förlängt bidrag över 2020 med ett återbetalningskrav för felaktigt inlämnade handlingar.

I motiveringen skriver handläggaren för MUCF att de inte kunnat styrka att det finns 1 000 medlemmar i föreningen eller att de lyckats bekräfta flertalet av lokalföreningarnas existens. Organisationen har dessutom återkommande behandlat frågan om ansvarsfrihet för styrelsen på styrelsemöten, istället för årsmöten, vilket går emot stadgarna och gängse demokratiordning. Handläggaren menar också att myndighetens granskning av inkomna handlingar går stick i stäv med den auktoriserade revisorns revisionsberättelse för verksamhetsåret.

Handläggningen av avslagsärendet avslutas med att MUCF skickar en faktura med återbetalningskrav till Emil Mirzoevs adress för felaktigt rapporterade uppgifter.

Jag noterar att det potentiellt drabbar föreningen hårt. I årsbokslutet för 2018 har den redovisat en skuld på 136 000 kr som täcks av ett lån och resterande tillgångar är marginella.

Inga fler ansökningar om finansiering har inkommit till MUCF sedan dess, men Emil Mirzoev är fortfarande ordförande. Jag bestämmer mig för att stämma möte med honom för att reda ut hans erbjudande i mailet som skickats till mig 29 juli.

Men innan dess tar jag del av ytterligare information.

Lunds universitet tog emot skrivelsen från Azerbajdzjaniers kongress i Sverige efter Svante Lundgrens besök till Nagorno-Karabach.

Svante Lundgren är docent och verksam vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar om modern judendom samt om kristna i och från Mellanöstern. Han har skrivit mycket om Armenien och om det armeniska folkmordet.

April 2019 var han på besök i Nagorno-Karabach där han i egenskap av privatperson höll en föreläsning för ett lokalt universitet.

Ett par veckor efter resan blev han plötsligt kallad till ett slutet möte med sin arbetsgivare som sade att de tagit emot en protest mot hans besök i Nagorno-Karabach.

I en intervju för Blankspot berättar Svante Lundgren:

– Jag hade förväntat mig en protest från azerbajdzjansk sida. Så när de ringde från fakultetskansliet och talade om att en sådan inkommit blev jag inte förvånad. Fakultetsledningen var inte kritisk mot mitt besök i Nagorno-Karabach, utan ville informera mig om denna protest och ge mig chansen att kommentera den.

Skrivelsen är undertecknad av Azerbajdzjaniers kongress i Sverige med bland annat ordförande Emil Mirzoevs namnteckning. De anklagar Lunds universitet för att genom Svante Lundgren sprida falsk propaganda om konflikten, och menar att hans privata åsikter saknar grund i all väsentlig forskning. De menar också att Svante Lundgren åtminstone borde ha kontaktat azerbajdzjanska ambassaden för att få information om konflikten. I skrivelsen står det också att hans besök bidrar till ökat hat och risk för ett nytt krig.

De har även bilagt den azerbajdzjanska statens varning om att man blir deklarerad icke-önskvärd och att man riskerar åtal om man åker till Nagorno-Karabach genom Armenien.

I skrivelsen till Lunds universitet adderade organisationen varningen från azerbajdzjanska utrikesministeriet.

Lunds universitet konstaterar kort i sitt svar till organisationen att Svante Lundgren rest till Nagorno-Karabach i egenskap av privatperson och därför är det ingen fråga för dem.

Frågan om hur organisationen fick reda på hans besök till Nagorno-Karabach gäckar. Svante Lundgren menar att det inte är troligt att organisationen har resurser till att granska lokala armeniska medier i Nagorno-Karabach.

– Jag är övertygad om att någon statligt anställd i Baku, som övervakar sådant, har noterat att jag intervjuades på Artsakh Public TV [en armenisk TV-kanal i Nagorno-Karabach] och sedan dess upplyst den azerbajdzjanska ambassaden i Stockholm om detta. Därifrån kom sedan uppmaningen till den här azerbajdzjanska organisationen att protestera hos min arbetsgivare.

Bortsett från att hans namn dök upp på listan över människor som är icke-önskvärda ett par månader senare, så har ytterligare konsekvenser uteblivit. Han har jämfört med andra i liknande situation som kommit mindre lindrigt undan.

– Jag blev inte särskilt upprörd över detta; jag förstår att det här är en del av det påverkansarbete som azerbajdzjanska organisationer ägnar sig åt. Till skillnad från andra som besökt Nagorno-Karabach fick jag ju inga direkta hot. Anklagelsen om att ett enkelt besök av en okänd svensk forskare skulle bidra till hat och öka risken för ett nytt krig är ju så bisarr att det nästan blir komiskt. Ett och ett halvt år efter mitt besök blev det krig, men det berodde på att Azerbajdzjan anföll. Knappast gjorde man det för att jag varit i landet och träffat ett 30-tal studenter på det lokala universitetet. 

**

Söndagen den 22 augusti ringer jag till Emil Mirzoev för att reda ut vad det är för projekt han önskar att jag deltar i.

Jag börjar med att berätta för Emil Mirzoev att jag länge haft intentionen att åka tillbaka till Azerbajdzjan efter mitt besök där 2016, men att jag sedan dess varit osäker på min status i landet. Den som åker in i Nagorno-Karabach kan riskera att svartlistas i Azerbajdzjan om man saknar tillstånd.

Emil Mirzoev berättar under vårt möte att organisationen planerar att åka till Azerbajdzjan 19 september, de ska vara sammanlagt 10 personer och projektet är ett samarbete mellan dem och en diasporaorganisation i Azerbajdzjan. Jag frågar vad organisationen heter, men han vill inte svara på det. Han fortsätter med att berätta att det är ett antal svenska journalister som är tillfrågade att följa med.

– Jag vill inte säga för mycket… Azerbajdzjan är inte så mycket en demokrati berättar Emil och fortsätter; men vi har precis börjat bygga vårt land. Kanske ska vi träffas… så att jag kan prata mer…

Han fortsätter.

– Jag har läst dina artiklar. Du skriver från en svensk sida, kanske. Vi som är därifrån, vi som bor där, har mer information. Du vet, som jag till exempel, jag vill inte att Azerbajdzjan blir som Ukraina eller så. Vi måste bli vänner med Armenien, men Ryssland vill ju inte.

Därefter berättar han om resan och säger att vi ska åka till staden Sjusja (Sjusji på armeniska).

– Jag har redan varit där fyra gånger svarar jag.

– Genom Armenien?

– Ja. Men det känner du nog till om du har läst mina texter, eller hur?

Rösten ändras. Anstränger han sig för att vara vänlig? I brevet till Lunds universitet visade han tydligt att han är strikt emot resor till Nagorno-Karabach genom Armenien.

– Ja, det är sant. Du skriver bara från en sida, lite armenisk sida. Jag vill att du skriver från den azerbajdzjanska sidan också. Om två personer bråkar med varandra, så måste man lyssna på båda.

Jag svarar med att jag är konfundersam kring varför de vill ha med mig, men innan jag talat klart säger Emil:

– Jag måste ha svar så snabbt som möjligt från dig. Det finns massor med journalister som kommer. Jag får frågor. Frågor, frågor! Från alla möjliga! Olika organisationer, olika journalister. Det finns dokumentalister, fotografer.

– Svenska journalister? Precis som jag?

– Ja, ja. Det är svenska ja. Jag pratar bara med svenska journalister, jag vill att svenska journalister kommer med oss. Det finns bra journalister, en Marie… dagens nyheter… det finns bra journalister som vi har kontaktat.

Han vill inte vara tydlig i vilka han tillfrågat, men senare i samtalet återkommer jag till det och säger att det är en förutsättning att jag vet vilka de är för att kunna åka.

– Det är en från Göteborg, från Malmö, Stockholm.

– Okej, men kan du berätta vad de heter?

– Jag måste fråga dem först… de kanske inte vill att jag berättar det.

Jag kommer inte längre och frågar om finansieringen.

– Vi köper alla biljetter, hotell. Allt.

– Ni köper alltså alla biljetter och så?

– Ja. Vi löser det. Vi har pengar.

– Får ni pengar genom någon sorts fond i Azerbajdzjan…?

Han avbryter mig.

– Vi på riksförbundet har råd faktiskt. Vi har många medlemmar. Vi har 2 400 medlemmar och egen ekonomi. Och businessmen här i Sverige.

Senare fortsätter han med att berätta att det finns tre affärsmän, men när jag frågar honom om vilka de är så byter han ämne.

Jag får intrycket av att han försagt sig om affärsmännen. Dessutom har MUCF bara något år tidigare konstaterat att det inte finns 1 000 medlemmar i organisationen, och de har inte kunnat styrka underlag för ens hälften. Oavsett vad så ligger den senaste uppgiften från 2019/2020 om medlemsavgiften på 7 kr, dvs. 14 000 kr för 2 000 medlemmar.

Om medlemsavgiften är fortsatt lika låg 2021 som 2020, om ens något högre, så räcker det knappt för att finansiera resan för en person. Organisationen hade dessutom ca: 136 000 kronor i skulder så sent som årsskiftet 2018/2019 och endast marginella tillgångar.

Om inte pengarna kommer från MUCF eller medlemsintäkter, var kommer då pengarna från? En veckolång resa för 10 personer kostar trots allt runt 15 000 kr per person.

Även om det inte kan ses som olagligt att erbjuda en journalist en betald resa med helpension till ett annat land så finns en indirekt förväntan på en gentjänst: att jag som journalist ska rapportera på det vis organisationen förväntar sig.

Men en ännu viktigare aspekt är olämpligheten i att bjuda en journalist på en resa med det uttalande syftet att lyfta en särskild syn på konflikten. Enligt journalistiska yrkesregler, som man förbinder sig till när man går med i svenska journalistförbundet, ska man varken acceptera gåvor, så som bjudresor, eller ge efter för påtryckningar från utomstående.

Emil Mirzoev byter snabbt ämne från finansieringen till att istället redogöra för hur resan praktiskt ska gå till, och kopplingen till regimen uppenbarar sig.

– Jag har en kontakt, en jättebra kille, Hikmat Hajiyev, som är assistent till Alijev [presidenten]. Han är verkligen en jättebra kille. Jag känner honom väl. Han är också chef för utrikesapparaten. Jag vill att vi träffar honom. Vi skriver brev till honom. Jag har kontakt med honom och hans arbetare.

Mycket riktigt är Hikmat Hajiyev assistent till Ilham Alijev, och inte bara det; han är Alijevs chef för policyutveckling i utrikesfrågor. Under höstens krig gjorde han sig känd för att vara en av den Azerbajdzjans främsta förespråkare i det offentliga rummet.

Jag avslutar samtalet och säger att jag kommer höra av mig inom kort.

Morgonen därpå skickar jag ett mail där jag förtydligar att jag behöver svar på tre olika frågor för att avgöra om jag kan följa med: vilken organisation de arbetar med i Azerbajdzjan, vilka de andra svenska journalisterna är och hur de garanterar min säkerhet då jag har skrivit artiklar som kritiserar regeringen. Jag har trots allt varit i Nagorno-Karabach, vilket anses vara illegalt i Azerbajdzjan.

Tidigare svar har kommit inom ett par timmar, men nu dröjer det över en vecka: resan är inställd på grund av coronapandemin.

En tid senare visade det sig att det inte stämde. Resan blev av men utan mig.

Läs den uppföljande intervjun med en av deltagarna på bjudresan här:

Blankspot har sökt Emil Mirzoev och Azerbajdzjaniers kongress i Sverige för att bemöta texten.  Han har avböjt att göra så för tillfället men skriver att ”det inte är begripligt för mig att Rasmus ifrågasätter finansieringen av kongressen som ju är baserad på frivilliga donationer”.

Toppbild. Azerbajdzjaniers kongress i Sveriges logotyp. Foto från http://www.azeri.se

Uppdatering (tisdagen 19 oktober):

Blankspot publicerar här nedan delar av en inskickad replik som kommenterar sakförhållanden som återfinns i artiklarna: 

Replik från Azerbajdzjaniers Kongress i Sverige (Riksförbundet) via Emil Mirzoev.

–  Till att börja med så bjöds ingen på någon lyxresa – hotellet kostade cirka 500 kronor. Omkostnader för journalisternas uppehälle täcktes naturligtvis av oss (medan den azerbajdzjanska staten inte bidrog med en enda krona), och som det förklarades för Wedérus (journalisten som deltog) så handlade det om gästfrihet och om att skapa en möjlighet för dem att resa till de befriade områdena, vilket inte hade varit möjligt att göra på egen hand.

– Han kallar vår kongress för en azerbajdzjansk påverkansorganisation. Faktum är dock att det är en svensk förening som arbetar med och för svenska medborgare av azerbajdzjansk börd och andra svenskar intresserade av landets kultur. Canbäck ifrågasätter finansieringen av kongressen, som är baserad på avgifter och donationer från medlemmarna.

– Canbäck påstår dessutom falskt att jag skulle ha erbjudit även honom att ansluta sig till en grupp som skulle besöka Azerbajdzjan. 

**

Rasmus Canbäck uppmanar läsarna att läsa reportagen i vilka svaren på frågorna återfinns:

Gäst hos diktaturen

Granskning: Så arbetare en azerbajdzjansk påverkansorganisation.

Bli prenumerant nu!

Läs köpvillkoren innan du beställer.