Nyheter om ,

Gäst hos diktaturen

Nyligen hemkommen från Azerbajdzjan berättar journalisten Thomas Wedérus om den lyxiga bjudresan som gjordes på inbjudan av Azerbajdzjaniers kongress i Sverige som Blankspot granskat i ett tidigare reportage.

– Jag förstår att jag inte kan göra särskilt mycket, om något alls, med materialet från resan till Azerbajdzjan. Det bryter helt enkelt mot så många delar av den journalistiska yrkeskoden.

Thomas Wedérus skruvar på sig när han sitter på köksstolen mittemot. Han har för några veckor sedan kommit hem från en resa till Nagorno-Karabach.

Till skillnad från Blankspots tidigare rapportering är denna från den sida som Azerbajdzjan nu har kontroll över. För att komma dit krävs det att man åker med en statligt anordnad resa.

Och det är vad Thomas har gjort.

Det började med att Thomas fick ett mejl från Emil Mirzoev från föreningen Azerbajdzjaniers kongress i Sverige där ärendet förklarades.

Emil bjöd i egenskap av ordförande för föreningen med Thomas på en resa till Azerbajdzjan med syftet att belysa och sprida information om konflikten i Nagorno-Karabach.

– Det satte igång något i mig. Jag skrev en uppsats för 10 år sedan när jag pluggade konfliktstudier om just Nagorno-Karabach, och har följt konflikten på avstånd sedan dess. Jag vill nog säga att jag är ganska påläst, men jag förstod när jag var på plats att det inte alls var tillräckligt.

Thomas ställde ett par kontrollfrågor om finansiering, syftet med resan och hur det rent praktiskt skulle gå till, och fick ganska snabbt ett telefonsamtal från Emil där de gick igenom planen.

– När Emil ringde sade han att jag var den första personen som de sökt. Om jag ska vara ärlig berodde det nog på att jag precis uppdaterat min profil på Journalistförbundets frilanskatalog och hamnat överst på listan. Men han var mycket tydlig med att jag skulle få skriva vad jag ville och var jag ville. Det var ingen politisk resa. Ingen skulle kontrollera mina texter. Jag gav det några dagars betänketid och tackade sedan ja.

Thomas Wedérus arbetar som vetenskapsjournalist och skriver för tidningar som Dagens Nyheter.

Därefter hade de under augusti sporadisk kontakt och i slutet på månaden mottog Thomas resplanen. De skulle åka den 19 september till Azerbajdzjans huvudstad Baku, stanna där en dag och därefter ägna två dagar åt att åka fram och tillbaka till Sjusja* som ligger i de områden som Azerbajdzjan tagit kontroll över efter fjolårets krig.

I väntan på definitivt besked läste Thomas på om konflikten. Han började göra planer för vilka reportage han skulle kunna skriva och vilka perspektiv han ville belysa. Hur skulle det se ut i Sjusja?

– Jag förstod ganska snabbt att det här inte var en vanlig journalistisk resa och något började gro inom mig. Var det verkligen rätt att åka? Å ena sidan är en sådan här resa det enda sätt att komma till Sjusja på: en helt unik resa i sitt slag för en svensk journalist. Å andra sidan var det tydligt att det var en bjudresa och att förbundet så klart hade någon form av förväntningar, oavsett vad som sades. Varför skulle de annars lägga ner så mycket pengar på att bjuda dit mig som journalist? Jag landade i att jag åker med, och om resan visar sig vara alldeles för kontrollerad och jag återvänder tomhänt så skulle jag åtminstone kunna besvara frågan: hur är en bjudresa till något som skulle kunna kallas för en diktatur?

Knappt en vecka innan avfärd fick han ett definitivt besked om att resan blivit godkänd av Azerbajdzjan och skulle bli av. Ett hotell var bokat och biljetterna med Turkish Airlines skickades till honom. I mejlet framgick hålltider för när de skulle mötas på Arlanda flygplats.

– När jag kom dit visade det sig att det var fem andra journalister där och två från föreningen. Så vi var åtta personer totalt. Ingen av oss journalister hade någon större erfarenhet av konflikten egentligen.

– Vilka var de andra journalisterna?

– Ser inget värde i att prata om dem faktiskt. I och med att det här är känsligt för oss alla så kan jag bara tala för mig själv i den här intervjun.

När de landade i Baku togs de emot, redan innan passkontrollen, av personal från flygplatsen som visade dem igenom diplomatkön och samlade in deras pass.  

– Det kändes märkligt att direkt bli av med sitt pass, men det var visst som en tjänst till oss, för att vi skulle slippa stå i köer och vänta. Istället leddes vi till en VIP-lounge medan det praktiska ordnades.

I loungen fick de träffa Leyla Qasimova, gruppledare för diasporafrågor i parlamentet och regeringens representant för relationerna med Sveriges diaspora, som skulle följa med på resan.

– Det var här vi fick veta att det där hotellet vi skulle bo på hade ersatts med Hilton istället. Någon ville se till att vi bodde så bra som möjligt.

– Det låter som en sorts muta?

– Jag vet inte om jag såg det så direkt, och jag tror inte att arrangörerna gjorde det heller faktiskt. Men absolut, man skulle kunna hävda att hela resan var en muta. Och oavsett vad man kallar det så blir man ju påverkad på nåt sätt. Den materiella lyxen, gå före i köerna och det ständiga uppvaktandet. Innan resan hade jag budgeterat för att betala för mat och dryck åtminstone. Men vi behövde inte betala en enda krona under hela veckan. Allt var serverat. Jag vet inte ens hur sedlarna ser ut. Det är lätt att hamna i någon form av tacksamhetsskuld av det, medvetet eller omedvetet.

– Men du protesterade aldrig?

– Nej, jag såg aldrig någon poäng i att göra det, jag hade ju tackat ja till resan och visste åtminstone i någon mån vad det kunde innebära.

– Hur förklarade arrangörerna det här?

– De sade att vi var gäster i landet, att det var så här det går till i Azerbajdzjan. Gästfrihet helt enkelt. De vill visa hur välkomna vi är, det fanns ingen problematik i det och inga motkrav enligt dem.

Kvällen avslutades på Hiltons takterass med drinkar och öl innan de gick och lade sig.

Samed Seyidov besvarar frågor vid gruppens besök i parlamentet. Foto: Thomas Wedérus

Dagen därpå hade de ett fullt schema där de träffade regeringsrepresentanter. Bland annat träffade de ordförande för den statliga organisationen för flyktingfrågor Rovshan Rzayev, utrikesministeriets presstalesperson Leyla Abdullayeva och parlamentarikern Samed Seyidov.

– En av oss ställde en fråga som skulle kunna uppfattas som kritisk till Seyidov, och fick ett ganska burdust svar att det var ”typiskt armeniskt” och ”armenisk propaganda”, vilket var ett svar som vi skulle få höra upprepas flera gånger under resans gång. Det gick inte ens att hänvisa till Amnesty eller Human Rights Watch, för de påstods vara köpta av Armenien och sen var diskussionen över. Retoriken var ungefär densamma från alla regeringsrepresentanter och handlade tyvärr mycket om att anklaga armenier för diverse saker och samtidigt belysa allt bra som Azerbajdzjan gör.

De besökte också ett område utanför Baku där internflyktingar från första Karabachkriget på 90-talet bor, och en tillhörande mattverkstad som gav försörjning åt ett antal flyktingar.

– Vi fick en liten matta var och en bok om Karabachkonflikten skriven av en tysk konfliktforskare som föga förvånande nästan uteslutande tog Azerbajdzjans parti. När vi tog emot dem så ville någon att vi skulle fotograferas. Det var kanske ett genuint menat förslag, för att bygga gemenskap mellan oss och länderna. Men fasen, det kändes verkligen inte bra. Inte bara det att vi skulle ta emot gåvor, utan också att det skulle dokumenteras. Som tur var lyckades vi undkomma just den gruppbilden.

De etiska dilemman växte på dem. Thomas och några av de andra journalisterna pratade ihop sig på kvällen och konstaterade att alla skulle ha svårt för att publicera något från resan med gott samvete.

– Vi satt där på Hiltons takterrass. Det blev liksom surrealistiskt. Men det blev väldigt spännande samtal om hur långt man som journalist är beredd att gå för att skildra det unika. Var går gränserna? Och hur kan man alls göra någonting opartiskt under de här förutsättningarna? Vi kände att vi saknade en armenisk röst som kunde ge sin syn på allt vi fått höra under dagen.

Han suckar.

– Allt det här ledde in oss på existentiella tvivel. Vem är jag som åker på en sådan här resa? Och vad kommer hända om 10 eller 20 år, när jag kanske är i en helt annan livssituation, och bilder dyker upp där jag står och ler bredvid regeringspersoner i Azerbajdzjan? Kommer det här hemsöka oss i framtiden?

Resten av resan visade sig vara i samma anda. De reste med regeringsbil till Sjusja, där de bodde på ett nybyggt hotell och besökte ruiner och bagerier.

Hela tiden var de ackompanjerade av Leyla som försåg dem med allt de behövde, agerade tolk vid behov, visade dem runt och svarade på deras frågor.

– Hon gjorde mycket för oss för att se till att vi hade det bra under resan. Mot slutet av vistelsen såg vi nog alla henne som en slags vän efter allt vi hade delat tillsammans. Visst, hon representerade regeringen, men vi kunde vara frispråkiga i våra diskussioner med henne, även om det ibland var frustrerande att prata om konflikten och Armenien eftersom vi inte alltid höll med varandra om vilken fakta och vilka källor som går att lita på.

– Fick du några påtryckningar från Emil eller Leyla, eller annat håll, under resan om vad du skulle skriva?

– Aldrig faktiskt. Jag var beredd på att få det, men det kom aldrig. Tvärtom så blev jag överraskad över att aldrig få frågan om vad jag skulle skriva annat än från andra journalister. Både Emil och Leyla verkade uppriktigt värna om oss och försökte alltid se till att vi fick de bilder och intervjuer vi bad om.

Utrikesministeriets presstalesperson Leyla Abdullayeva mötte gruppen för att belysa Azerbajdzjans syn på konflikten. Foto: Thomas Wedérus

Även om resan var problematisk ser Thomas en poäng i det som förbundet hade meddelat var syftet med resan, att belysa situationen efter kriget.

– Jag kan verkligen förstå att det är många i Azerbajdzjan som känner sig förbisedda eller frustrerade, som om deras sak inte lyfts i västvärlden, för det har den inte särskilt mycket. De flesta skriverier kommer från den armeniska sidan, kanske i viss mån för att det är lättare att arbeta där som journalist. Men förmodligen också för att det är lätt att måla upp en bild av Azerbajdzjans roll i konflikten som en slags Goliat, en diktatorisk jätte till militärmakt i öst som bara vill ont. Men det viktiga är att förstå att båda sidor faktiskt kan ha rätt. I den här konflikten är båda länderna både offer och förövare.

Diskussionen om hur man bevakar konflikten i Nagorno-Karabach är gäckande och ställs med en sådan här resa på sin spets. Medan Azerbajdzjan är en diktatur som hamnar på nivåer jämförbara med Belarus i både pressfrihet och demokratiindex så är Armenien en hybriddemokrati.

– Utmaningen, säger Thomas, är att kunna skilja på regimen och folket. Folkets förluster och lidande är på riktigt. Och om man inte åker till Azerbajdzjan så finns det inget sätt att skriva om och belysa det lidandet och få deras perspektiv och livsberättelser. Problemet på den här resan är att vi hade ett så fullt schema att det knappt fanns någon tid att se sig om på egen hand, så även om jag ville så var förutsättningarna dåliga för att träffa och intervjua personer som direkt drabbats av konflikten.

Han fortsätter.

– Eftersom allt gjordes i en stor grupp om 8 personer, ofta under tidspress, så var det dessutom svårt att få till några personliga samtal med intervjupersonerna när vi väl hade dem framför oss. Sen om det var ett medvetet försök till att begränsa oss från någon högre upp i leden kan jag bara spekulera i.

Att själv ordna mer tid och möjligheter till ett nyanserat reportage visade sig inte genomförbart.

– Min plan från början var faktiskt att stanna ett par extra dagar för att åka runt själv, men det fick jag veta inte var möjligt. Så då tänkte jag att jag kunde åka till Armenien direkt efteråt istället, men det gick inte heller. Jag har dock lovat mig själv att göra det i framtiden. Jag måste få deras perspektiv också. Den här konflikten… den slukar en.

Efter hemkomsten till Sverige har han funderat mycket på resan till Azerbajdzjan, och vad som egentligen hände.

– Jag ångrar inte resan alls. Den har verkligen varit värdefull på många sätt, men jag har tänkt otroligt mycket på vad resan faktiskt var för något och vad den innebär för mig och min profession. Det kanske är en rationalisering i efterhand, men för att uppleva Sjusja och se spåren av konflikten så var detta den enda möjliga vägen.

Har du några råd till de journalister som funderar på att tacka ja till en liknande bjudresa?

– Allt beror på vad ditt syfte är med resan och vilken kostnad du är beredd att betala. Det är kanske inte en ekonomisk kostnad, men oavsett om du tackar ja eller nej så har det sitt pris. Jag vet att vissa krigskorrespondenter skulle resonera ungefär att man gör det som krävs för att komma in till området man bevakar – är det en bjudresa så råkar det bara vara ett ovanligt bekvämt sätt. Men det gäller då också att klargöra för sig själv i vilken roll man åker och vilka etiska gränser man inte är beredd att överskrida.

*Sjusja heter Sjusji på armeniska.

Toppbild: Utsikten från Hilton hotells takterrass i centrala Baku. Foto: Thomas Wedérus.

Läs också granskningen av organisationen som arrangerade resan.

Uppdatering (tisdagen 19 oktober):

Blankspot publicerar här nedan delar av en inskickad replik som kommenterar sakförhållanden som återfinns i artiklarna: 

Replik från Azerbajdzjaniers Kongress i Sverige (Riksförbundet) via Emil Mirzoev.

–  Till att börja med så bjöds ingen på någon lyxresa – hotellet kostade cirka 500 kronor. Omkostnader för journalisternas uppehälle täcktes naturligtvis av oss (medan den azerbajdzjanska staten inte bidrog med en enda krona), och som det förklarades för Wedérus (journalisten som deltog) så handlade det om gästfrihet och om att skapa en möjlighet för dem att resa till de befriade områdena, vilket inte hade varit möjligt att göra på egen hand.

– Han kallar vår kongress för en azerbajdzjansk påverkansorganisation. Faktum är dock att det är en svensk förening som arbetar med och för svenska medborgare av azerbajdzjansk börd och andra svenskar intresserade av landets kultur. Canbäck ifrågasätter finansieringen av kongressen, som är baserad på avgifter och donationer från medlemmarna.

– Canbäck påstår dessutom falskt att jag skulle ha erbjudit även honom att ansluta sig till en grupp som skulle besöka Azerbajdzjan. 

**

Rasmus Canbäck uppmanar läsarna att läsa reportagen i vilka svaren på frågorna återfinns:

Gäst hos diktaturen

Granskning: Så arbetare en azerbajdzjansk påverkansorganisation.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.

Fakta Nagorno-Karabach

Befolkning: Den sista officiella folkräkningen genomfördes 1991 strax innan Sovjetunionens fall. Då bodde cirka 189 000 invånare i området, som till tre fjärdedelar bestod av armenier och resterande azerbajdzjanier. Innan kriget i fjol bodde det cirka 150 000 armenier i regionen, och efter bor det 30 000 färre. 

Huvudstad: Stepanakert, ca 55 000-60 000 invånare (15 000 fler efter kriget)

Officiella språk: Armeniska och, sedan 2021, ryska

Geografi: Ungefär lika stort som Gotland med berg på uppemot 3000 meter över havet. Ligger där den armeniska bergsplatån möten den azerbajdzjanska steppen. Omslutet av Azerbajdzjan där regionen sedan 1991 inte är en administrativ enhet, utan uppdelad mellan flera regioner. 

Konflikten i korthet: Nagorno-Karabach har formellt varit en självstyrande region i Azerbajdzjan sedan ryska revolutionen 1917 då Armenien och Azerbajdzjan under ett par år utropade självständighet från Ryssland. Efter ett krig om det armeniskdominerade Nagorno-Karabach återkom Ryssland i form av Sovjetunionens Röda armén med samma löfte till båda: att Nagorno-Karabach skulle tillfalla dem. 

Nagorno-Karabach utropades av Josef Stalin till en självstyrande autonom republik innanför Azerbajdzjans gränser, med en stor majoritet armenier, men konflikten hanterades aldrig. 70 år senare, när Sovjetunionen föll, deklarerade den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach självständighet från Azerbajdzjan och ett krig bröt ut som slutade 1994 med ett avtal om eldupphör. Runt en miljon människor, armenier och azerbajdzjanier, försattes under 80- och 90-talet på flykt. Nagorno-Karabach bildade en självstyrande republik med egen militär, rättsväsende och parlament och har inte erkänts av någon annan nation.

Nagorno-Karabach erkänns istället av omvärlden som en del av Azerbajdzjan, men än kvarstår fredsförhandlingar där ett folks rätt till självbestämmande ska tas i beaktande. Förhandlingarna har under 25 år gått i stå, och statusen är därför inte avgjord.

Samtidigt har Azerbajdzjan genom oljeintäkter genomgått en snabb och kraftig militär upprustning som långt överstiger Armeniens kapacitet.

27 september 2020 utbröt ett krig mellan Azerbajdzjan och armenierna i Nagorno-Karabach. Båda sidor anklagar varandra för krigsutbrottet, men de flesta bedömare anser att Azerbajdzjan inledde invasionen i ett försök att ta tillbaka regionen och att armenierna inte hade några incitament att anfalla. Kriget slutade 10 november med ett avtal om eldupphör som undertecknades kvällen innan av Armenien och Azerbajdzjan, med Ryssland som medlare. Stora delar av området återgick i azerbajdzjansk kontroll, och Azerbajdzjan utropade sig som segrare. Ryssland fick uppdraget att bevaka vapenstilleståndet och skydda den armeniska befolkningen.