Reportage om Nagorno-Karabach
Del 6: Vittnesmålen från Nagorno-Karabach som omvärlden ignorerade
I början på september reste Blankspots Rasmus Canbäck till Armenien för bevaka den annalkande katastrofen. I detta unika reportage kartlägger han stämningen dagarna innan Azerbajdzjan anföll Nagorno-Karabach.
Av Rasmus Canbäck 27 oktober, 2023
Reportagearbetet är gjort tillsammans med Nvard Melkonyan som översatt och ordnat med kontakter på plats. Utan henne hade inte rapporteringen blivit av. Detta är den sjätte delen av en pågående artikelserie om Armeniens nya verklighet. Text och bild: Rasmus Canbäck.
Det är fredagen den 8 september.
Nedanför kullen rullar en lastbil genom en nybyggd tunnel. En bulldozer är i färd med att transportera bort stora stenar och några azerbajdzjanska soldater sitter vid vägkanten och röker.
Den armeniska militärofficeren som följt med oss till Latjinkorridoren är till skillnad från förra gången avslappnad. När vi kom hit i mars var vi bland de första journalister som fick tillstånd av Armenien för att titta på den uppkomna blockaden av Nagorno-Karabach och stämningen var spänd. Inga bilder eller videor fick tas då.
Denna gång är vi bara några av alla utomstående som de senaste månaderna besökt platsen. För militärofficeren har det blivit rutin att då och då visa vägen för journalister och utländska beslutsfattare.
Nedanför syns en azerbajdzjansk gränsstation med grönt tak. Snett bakom, kanske tio meter bort, en rysk militärbas. Bredvid vajar en stor azerbajdzjansk flagga som indikerar vem som egentligen har kontroll över vägen.
I sociala meder cirkulerar rapporter om en azerbajdzjansk militäruppbyggnad längs gränsen mot Nagorno-Karabach. Bilder på lastbilar med det uppochnervända A:et har precis börjat publiceras och ingen vet vad det betyder.
Det ser oroväckande ut.
Kritiker säger att symbolen påminner om det ryska Z som skrevs på lastbilar inför invasionen av Ukraina 2022.
Elva dagar senare ska det visa sig att oron var befogad. Den 19 september kommer azerbajdzjanska militärfordon att rulla in i Nagorno-Karabach, för att efter över trettio år av konflikt slutligen lösa frågan med våld.
Men nu är det i början på september och jag ringer till min armeniska journalistkollega Marut Vanyan som är fast i Nagorno-Karabach. Vi har talat länge om att göra ett gemensamt reportage från båda sidor av blockaden av Nagorno-Karabach som pågått i nio månader.
De senaste tre månaderna har varken mat, mediciner eller bränsle kunnat komma in i regionen.
– Det är förfärligt, berättar Marut Vanyan. Det finns inget bröd och allt vi äter är vindruvor. Det är verkligen fruktansvärt. En man som jag träffade i dag sade att jag har tur: för jag har inga barn att ta hand om åtminstone.
Förutom mig var det denna helg endast två eller tre andra utländska journalister på plats i Armenien. Förutom lokala medier var vi de enda som bevakade den annalkande svältkatastrofen och militäruppbyggnaden vid gränsen.
Katastrofen stod bara runt hörnet.
Beslutet att åka till Armenien kom efter att jag hört – från flera källor med insyn – att förhandlingarna i FN:s säkerhetsråd om en fördömande resolution mot Azerbajdzjan fallerat.
Den 25 augusti rapporterade franska Le Figaro att Frankrike var på god väg att förbereda en resolution om att fördöma Azerbajdzjan för blockaden av Latjinkorridoren.
Vetolandet USA kommenterade till armenisk media dagarna innan att de inte tagit del av något utkast till en resolution. Till kaukasiska medier var den franska ambassadören i Armenien otydlig kring huruvida Frankrike lagt fram ett konkret utkast, vilket kan indikera att förhandlingarna föll redan i ett tidigt skede.
Så här beskriver den armeniske analytikern och ex-diplomaten Sossi Tatikyan scenariot för EVN Media Report:
”Det är förväntat att Ryssland kommer lägga in sitt veto mot en resolution i FN:s säkerhetsråd som relaterar till Nagorno-Karabach, särskilt om den är ute efter att byta ut deras fredsbevarande styrkor. Samtidigt visade USA endast begränsad entusiasm inför en resolution i augusti 2023, vilket är varför en resolution inte ens nådde en punkt där Ryssland kunde lägga in sitt veto”.
När Blankspot i oktober frågade den amerikanska FN-delegationen om att USA inte velat gå vidare med en resolution så svarade de kort att vi är ”felinformerade”. Trots upprepade försök att få svar på hur USA ser på en fördömande resolution så besvaras aldrig frågan.
I stället hänvisar presstalespersonen till en sakkunnig på amerikanska utrikesministeriets Eurasienavdelning. Den sakkunnige redogjorde för USA:s ståndpunkt på Nagorno-Karabach utifrån diskussioner i säkerhetsrådet den 16 augusti.
USA krävde då att Latjinkorridoren skulle öppnas. Däremot kommenterar inte heller den sakkunnige USA:s inställning till en resolution.
Ryssland hade visserligen, som Sossi Tatikyan konstaterar, sannolikt stoppat en resolution, i och med de inte vill att omvärlden ska lägga sig i den sydkaukasiska konflikten. Men ett stöd till Armenien från västvärldens vetoländer i säkerhetsrådet kunde anses vara tillräckligt för att sända en tydlig signal till Azerbajdzjan.
När stödet formellt inte framlades genom en resolution uppstod det, trots fördömanden mot Azerbajdzjan från internationella samfundet, en besvikelse över omvärldens bristande vilja att agera.
Det ledde till att jag i början på september ställde mig frågan: Hur förberett är det armeniska samhället för en massevakuering av armenier från Nagorno-Karabach?
Det är svårt att säga om bristen på en resolution i FN:s säkerhetsråd hade någon faktiskt påverkan på utfallet och om det var den verkliga orsaken till att ”bägaren rann över”.
Det som är säkert är att de första rapporterna om en militäruppbyggnad vid den azerbajdzjansk-armeniska gränsen och mot Nagorno-Karabach kom dagarna efter att de förmodade förhandlingarna om resolutionen fallerat. Sambandet är med andra ord inte fastslaget, men tidslinjen är tydlig.
I azerbajdzjanska sociala medier syntes i slutet på augusti filmer och bilder på mängder med truppförflyttningar mot Nagorno-Karabachs östra gräns.
I Armeniens huvudstad Jerevan, förklarade Sergej Ghazaryan, Nagorno-Karabachs (Republiken Artsach) utrikesminister att situationen i Nagorno-Karabach var katastrofal.
– Situationen är nära en katastrof. Den försämrades särskilt efter juni när den fullständiga blockaden startade. Det finns inget bröd och behovet av medicin är akut. Artsachs myndigheter bekräftar att var tredje död i landet är till följd av näringsbrist. Förutom det så finns det ingen gas och bristen på elektricitet är stor. Grödor som människor odlar själva är inte tillräckliga och det finns en stor risk att det inte kommer finnas mat för hela vintern.
Det var den sjunde september.
Bristen på mat gjorde att Nagorno-Karabach hade få medel att sätta emot en stundande azerbajdzjansk offensiv.
Sergej Ghazaryan bekräftar också att Azerbajdzjan använt svält som maktmedel för att trötta ut armenierna i Nagorno-Karabach. Azerbajdzjan tillbakavisar givetvis saken och menar dels att agerandet är i enlighet med folkrätten, dels att de erbjudit humanitära alternativ.
Runt veckorna som följde i början på september rasade en strid om det humanitära biståndet, där Azerbajdzjan menat att armenierna skulle ta emot humanitär hjälp från azerbajdzjanska röda halvmånen.
På samma vis som syriska röda halvmånen kritiserats för att fungera som den syriska regimens förlängda arm under kriget i Syrien, så kritiserades azerbajdzjanska röda halvmånen för samma sak. Bland annat har Aslanov Novruz, ordföranden för azerbajdzjanska röda halvmånen, återkommande stöttat den azerbajdzjanska regeringens syn på kriget och är en medlem av regeringspartiet.
När Sergej Gazharyan fick frågan om vilka scenarier han såg för framtiden svarade han redan i början på september att svältkatastrofen var på väg att bli ett folkmord.
– Vad som sker just nu är på väg att bli ett folkmord. Det är inte bara vi eller armenier som hävdar det, det är en ståndpunkt som delas med välkända internationella experter och organisationer.
Han fortsatte resonera att det fanns sätt att stoppa skeendet.
– Vad som kan stoppa vad som sker är praktiska ageranden från det internationella samfundet, som, om de avstår från att agera, i praktiken innebär att de är medskyldiga till folkmordet. Det internationella samfundet kan utöva påtryckning mot Azerbajdzjan att öppna Latjinkorridoren och återvända till förhandlingsbordet.
Vid kullen som blickar ut över Latjinkorridoren körde den armeniska regeringen fram 23 lastbilar med humanitärt bistånd i slutet på juli. I början på september stod de kvar. Ibland startade kylaggregaten för att hålla varorna kylda.
Lastbilarna anlände i samband med att Internationella rödakorsfederationen den 25 juli meddelat att de förhindras från att arbeta i Nagorno-Karabach. De 23 lastbilarna fungerade som ett PR-trick för att fysiskt visa att humanitärt bistånd inte kommer in i Nagorno-Karabach. Inte sedan i december i fjol hade armeniska bilar fått komma in i Nagorno-Karabach, och hoppet för att de skulle föras in var i juli knappast realistiskt.
Den armeniske biträdande utrikesministern Vahan Kostanian berättade i slutet på juli inför journalister och utländska politiker som rest till blockaden att det då inte fanns några tecken på en ”positiv utveckling”. Han påtalade att lastbilarna trots det skulle få stå kvar ”så länge som det var nödvändigt”.
Veckorna innan offensiven, träffade vi Vahan Kostanian i det armeniska utrikesministeriets lokaler i Jerevan.
Vid intervjun ställde jag en fråga om att det då fanns röster om att armenierna i Nagorno-Karabach skulle behöva evakueras om situationen inte förändrades. Vahan Kostanian svarade att det innebär att de som hävdar det känner till att etnisk rensning kan ske och att de är medskyldiga till det.
– Om det finns människor i vissa sammanhang och i vissa huvudstäder som tror att det kommer ske så vet de att etnisk rensning kan ske, och om de har mekanismer för att förhindra det men trots det inte använder dem, så är de medskyldiga till den etniska rensningen, sade Vahan Kostanian.
Om situationen fortsätter som den gör så kommer det möjligen leda till att människor vill lämna Nagorno-Karabach. Hur förbereder sig Armenien för det?
– Våra ansträngningar är koncentrerade på implementeringen av ICJ-ordern för att öppna Latjinkorridoren så snart som möjligt, sade Vahan Kostanian.
Internationella domstolen i Haag (ICJ) uppdrog i februari 2023 åt Azerbajdzjan att garantera fri rörlighet genom Latjinkorridoren, vilket inte följts.
Frågan besvarades inte.
Det är den 26 september.
Det har gått strax över två veckor sedan jag blickade ut över blockaden vid Latjinkorridoren. Hotellen fylls av armenier på flykt i gränsstaden Goris. Bilköerna ut från Nagorno-Karabach ser aldrig ut att ta slut när regionen, som bebotts av armenier i tusentals år, nu etniskt rensas.
Det tog bara ett dygn innan det lokala armeniska styret förklarade sig besegrat inför en stat som inte bara förnekar att det armeniska folkmordet skett, utan även tillåtit armenofobiska konspirationsteorier dominera de nationalistiska narrativen.
Så gott som ingen av de över 100 000 armenierna upplevde någon annan utväg än att fly.
Nunes ögon tåras när hon berättar om hur valet att lämna sitt hem gick till. I fjol fastnade hon i Armenien – på fel sida – när Azerbajdzjan inledde blockaden av Nagorno-Karabach. Efter flera månader kämpade hon för att återvända. Det tog fyra månader för hennes tur att komma tills det att de ryska fredsbevarande trupperna fick plats att köra hem henne.
Nu är hon på flykt igen.
– Vi (familjen) kämpade hela sommaren, varje dag, med att ta hand om trädgården så att vi skulle ha grödor för att överleva vintern. Alla hade det inte lika bra som vi och vi delade med oss till våra grannar, berättar Nune som precis kommit till den armeniska gränsstaden Goris.
Senast vi träffade henne var i mars 2023 när hon fortfarande väntade på sin tur att återvända till Nagorno-Karabach. Hon sitter på samma hotell som förra gången. Denna gång utan sina väninnor som också var fast på fel sida, men med hela sin familj.
– Jag ville att min familj skulle träffa hotellpersonalen här. De har varit fantastiska. Men jag ville aldrig att de skulle tvingas träffa dem som de gör nu, säger Nune.
[LÄS MER: Del 4: Snaran dras åt – när ingen ser flyttas Armeniens gränser]
Hon berättar att när hon fick beskedet om att få återvända till Nagorno-Karabach i april så skrek hon av lycka.
– Jag rusade ut till köket och dansade inför alla. Jag skrek till dem att ”jag ska få åka hem” och vi firade tillsammans.
Om du visste att det skulle bli som det blev, hade du ändå åkt hem?
– Absolut. Jag skulle inte tveka en sekund. Att få komma hem till mitt hus, mina rötter och mitt hemland är värt allt! Jag skulle åka tillbaka vilken dag som helst, om det var möjligt, säger Nune.
En besvärlig frågeställning är huruvida den etniska rensningen av Nagorno-Karabach kunde ha blivit värre. Folkmordsforskare varnade för att situationen uppfyllde kriterierna för ett folkmord.
På förhand fanns det farhågor om fler dödsoffer bland civila. Det var få, om ens någon, som i början på september skrev om en annalkande etnisk rensning, även om det blev allt tydligare att det kunde bli ett verkligt scenario. Däremot togs frågan upp som en risk av flera analytiker som jag talade med.
Skulle det gå att evakuera hela befolkningen på över 100 000 människor?
Utmaningen som ringades in var att om Azerbajdzjan angriper Nagorno-Karabach från öst, samtidigt som de blockerar flyktvägen till Armenien i väst, så skulle civilbefolkningen inte ha någonstans att ta vägen.
Det är precis vad som skedde den 19 och 20 september. Det var inte förrän Nagorno-Karabachs civilbefolkning flockats till huvudstaden Stepanakert som blockaden av Latjinkorridoren öppnades för envägsresor den 23 september.
Situationen i Nagorno-Karabach var då ohållbar och farhågorna om en ännu större humanitär katastrof höll på att förverkligas där armeniska män inte skulle ges möjlighet att fly.
Farhågorna byggde på de senaste månadernas lärdomar.
En man som skulle ha evakuerats med Internationella rödakorsfederationen (ICRC) i slutet på juli för att genomgå en akut hjärtoperation i Armenien fördes bort från ICRC:s bil av azerbajdzjanska soldater. I Azerbajdzjan står han under hösten inför ett kritiserat åtal där han anklagas för att ha begått krigsbrott på 1990-talet.
Ett par veckor senare, när armeniska studenter fick lov att lämna Nagorno-Karabach, grep Azerbajdzjan tre 20-åringar som under en fotbollsmatch smädat den azerbajdzjanska flaggan.
Enligt azerbajdzjanska medier har också Azerbajdzjan upprättat en lista på 300 personer som de anser ha begått krigsbrott under kriget på 1990-talet. Icke-verifierade rykten, som byggde på rädsla, sade dock att det kunde röra sig om tiotusentals män.
Men när över 100 000 armenier tvingats fly från Nagorno-Karabach var det ”endast” åtta personer som greps. Samtliga är företrädare för Nagorno-Karabachs de facto-regering som den 28 september meddelade att den upphör att existera och avverkas slutligen den 1 januari 2024.
I ett tidigare reportage från oktober har Blankspot skrivit om den bristande insynen i vad som skett och sker i Nagorno-Karabach i samband med den etniska rensningen. Det är inte känt vilka övergrepp som kan ha skett i framför allt byar i Nagorno-Karabach mellan den 19 och 25 september.
[LÄS MER: Del 5: De osynliga krigsbrotten]
Dessutom kommer fortfarande rapporter om att anhöriga inte får kontakt med människor som antingen dött eller inte kunnat evakueras. ICRC meddelade den 9 oktober att de lyckats sammanföra tre personer med anhöriga.
Representanter från Nagorno-Karabachs exilregering menar att 200 armeniska soldater dog under offensiven och fler än 20 civila. Åtminstone lika många civila ska ha dött av den stora explosionen vid en bränsledepå i Nagorno-Karabach. Men bristen på insyn gör att siffrorna är svåra att fastslå.
Den azerbajdzjanska sidan rapporterade i slutet på september 192 militära dödsoffer.
Vad gäller de 23 lastbilarna vid blockaden så flyttades skyndsamt och ställdes i utkanten av Goris. Ett par dagar senare besökte vi dem. En person som arbetade vid lastbilarna öppnade några av dem för oss för att visa vad som fanns i. De var fortfarande fyllda med mjöl, olivolja och bröstmjölksersättning – i en sorts sorglig väntan.
Nune spenderar ett par dagar i Goris tillsammans med familjen innan de åker vidare i Armenien. Liksom för 100 000 andra som etniskt rensats från Nagorno-Karabach är ödet osäkert för dem.
– Vi kommer vara här i ett par dagar. Bara för att äta lite mat och andas. Just i dag vill jag inte tänka på vad som ska hända, säger Nune.
Plötsligt skiner Nunes ögon i ett ögonblick av glädje. En av de andra boenden på hotellet kommer ut från sitt rum. En tre månader bebis ligger i hennes famn och Nune rusar fram till dem.
Kvinnan lämpar över bebisen till Nune.
– Ja, allt vi behöver ta oss igenom gör vi för barnen. Vi har inte råd att överföra vår smärta på dem. De är vår framtid och vår glädje, säger Nune.
Det har gått en månad sedan vi träffade Nune. De bor tillfälligt hos en släkting i Jerevan, men söker bostad för familjen. De delar ödet med tiotusentals andra.
**
Om författaren: Rasmus Canbäck har bevakat konflikten i Nagorno-Karabach i tre år för Blankspot. Hans bok ”Varje dag dör jag långsamt” handlar om att han är den sista utländska journalisten som kom in i regionen i mars 2021. Snart ska den översättas till engelska.
Vill du stötta Blankspots fortsätta rapportering kan du bidra till vår läsarfinansierade journalistik här. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är alla våra reportage och artiklar fria att läsa. Men vi hoppas att några av er kan bidra så vi kan fortsätta rapportera från Armenien och situationen i Nagorno-Karabach.
Läs de tidigare delarna av reportageserien om Armeniens nya verklighet här.
Del 1: Armeniens nya verklighet – rapport från gränslandet mellan krig och fred
Del 2: Möt kvinnorna som röjer minor efter kriget: “Visst tjatas det om att det inte är kvinnogöra”
Del 3: Nu avgörs framtiden för Nagorno-Karabach
Del 4: Snaran dras åt – när ingen ser flyttas Armeniens gränser
Del 5: De osynliga krigsbrotten
Toppbild: Nune var fast på fel sida av blockaden i fyra månader innan hon kom tillbaka till sitt hem. Nu är hon på flykt igen.
