Krönika om Media, Nagorno-Karabach
Krönika: Jag såg etnisk rensning – och blev kallad partisk
I krigets hetta ställs journalister inför svåra pressetiska val. Ska alla sidor ges lika utrymme, eller krävs en annan hållning? I granskningen av konflikter blir falsk objektivitet en fälla som riskerar att förneka verkligheten.
Av Rasmus Canbäck 7 augusti, 2025
”Om en säger att det regnar och den andra säger att det är torrt, då är det inte ditt jobb att citera båda – ditt jobb är att titta ut genom fönstret och avgöra vem som har rätt.”
Detta citat, som ofta tillskrivs konfliktjournalisten Jonathan Foster, inleder min bok om kriget i Nagorno-Karabach. Det är ett av de mest kända citaten inom krigs- och konfliktjournalistik och fångar de pressetiska dilemman som journalister ställs inför när de rapporterar från konfliktområden.
Å ena sidan är det journalistens uppgift att ge en objektiv bild av konflikten och att representera alla parter. Å andra sidan finns det en risk med denna objektivitet: en sund utgångspunkt är trots allt att ingen talar hela sanningen – det är journalistens arbetsuppgift att söka den.
I slutet av september 2023 befann jag mig i södra Armenien, vid vägen som leder in i Nagorno-Karabach. Tiotusentals bilar ringlade sig i en lång kö, från de svarta bergen på andra sidan Latjindalen. Det hade de gjort i flera dagar.
En vecka tidigare hade Azerbajdzjan, i strid med ett femårigt eldupphör mellan armenierna i Nagorno-Karabach och azerbajdzjanska styrkor, inlett en offensiv mot Nagorno-Karabach. Detta efter en blockad som varade i över nio månader, där inte ens den Internationella rödakorskommittén (ICRC) fick tillträde. När konflikten bröt ut var den armeniska befolkningen så pass nedbruten att det tog Azerbajdzjan bara 24 timmar att få dem att lägga ner vapnen och därefter fördriva hela befolkningen.
Det var en etnisk rensning som mycket väl hade kunnat utvecklas till ett folkmord.
Om man ska tro den senaste tidens debatt i svensk media, anses jag nog inte vara en neutral journalist för att jag skriver de orden. Jag hade behövt ringa till en oberoende folkrättsexpert på ett kontor i Stockholm, tusentals kilometer bort. Trots att jag, på plats i Armenien, såg precis vad som hände framför mina ögon.
[LÄS MER: Det är aldrig fel att varna för folkmord]
Det fanns mycket kritik, framför allt från armeniskt håll men även från krigskorrespondenter i Sydkaukasien, mot den internationella bevakningen. Kritiken handlade i huvudsak om att journalister citerade politiker från både Azerbajdzjan och Armenien. Det adderades ofta en expert som gav en historisk förklaring. I bästa fall reste journalisterna till regionen – först till Armenien och därefter till Azerbajdzjan. I vissa fall åkte de bara till Azerbajdzjan, och då ofta på en bjudresa där allt var styrt av militärdiktaturen.
Hursomhelst tenderade de flesta artiklar att följa exakt samma mönster, vilket bäst kan sammanfattas med bothsideism – konsten att lyssna likvärdigt på båda sidor.
Problemet med bothsideism är att det per definition gynnar den starkare parten. Detta bidrar till passivitet – omvärlden vågar inte ta ställning. Dessutom är det den starkare parten som sätter spelreglerna för rapporteringen.
Det journalistiska dilemmat handlar om hur man tar sig förbi detta. Ryggmärgsreflexen, som är helt korrekt, är att ge en rättvis bild från båda sidor inför läsarna. Problemet med krig är dock att det handlar om liv och död. Insatserna kan inte jämföras med en inrikespolitisk debatt i Sverige, som bygger på likvärdiga demokratiska grunder.
Azerbajdzjan och andra diktaturer har lärt sig att bemästra de västerländska pressetiska spelreglerna. De vet att de kan trycka på rätt knappar för att få redaktörer att fatta det kanske konservativa beslutet att ge dem precis lika mycket utrymme som den utsatta parten. Frågan är om det är rättvist.
När jag gick från att rapportera om konflikten i Nagorno-Karabach till att granska Azerbajdzjan stängdes dörren för mig till landet. Det var när jag visade hur Azerbajdzjan bjöd in svenska journalister på bjudresor som det hela tog fart. Sedan dess har jag grävt i hur den azerbajdzjanska påverkansoperationen, känd som ”kaviardiplomati”, fungerar i västvärlden. Språktidningen tog upp det som ett nyord 2023.
Jag har också undersökt hur Azerbajdzjan hindrade Röda Korsets arbete under blockaden av Nagorno-Karabach. Under nästan nio månader reste jag fram och tillbaka till Armenien för att tala med före detta anställda som varit på plats i Nagorno-Karabach. Pusslet resulterade i en artikel som visade hur Azerbajdzjan också bemästrade att göra humanitär hjälp till ett vapen.
Azerbajdzjan är för övrigt Israels kanske närmaste allierade efter USA. Med över 40 procent av sin råolja från Azerbajdzjan finns ett stort beroende. I gengäld importerar Azerbajdzjan nästan 70 procent av sina vapen från Israel – och denna handel har bara ökat sedan 2023.
Den granskande konfliktjournalistiken är ovärderlig för att förstå mekanismerna bakom krig. Här går ofta experter och analytiker bet – de följer den geopolitiska utvecklingen och makropolitik. Det är journalisterna som gör det nödvändiga arbetet med att krypa under ytan.
Tyvärr anses den journalist som frångår vanlig nyhetsrapportering för att granska stridande parters tillvägagångssätt ta part i en konflikt. Detsamma gäller för den journalist som tittar ut genom fönstret snarare än att citera båda sidor.
Jag vet åtminstone vad jag såg den där veckan i Armenien när tiotusentals bilar långsamt ringlade sig nedför bergen.
Jag såg en etnisk rensning och jag såg en misslyckad europeisk diplomati.
Toppbild: Flyktingar från Nagorno-Karabach anländer till Armenien september 2023. Foto: Rasmus Canbäck.
Gå med i Rasmus Canbäcks WhatsApp-grupp för att följa hans löpande bevakning av Sydkaukasien. Vill du tipsa reportern eller dela med dig av dina egna erfarenheter? Mejla till rasmus@blankspot.se
