Varningar om folkmord är en moralisk och mänsklig skyldighet, även om de ofta möts av politisk motvilja och polariserade debatter.
Av Rasmus Canbäck 18 januari, 2025
I december deltog jag vid en FN-stödd konferens för folkmordsprevention i Armenien. Några av världens ledande jurister, akademiker och namn inom folkrättsprofessionen deltog för att berätta om hur man stoppar folkmord.
Svaret? Det går nästan inte.
Det saknas i dag fungerande verktyg för att ställa krav på stater att upphöra med övergreppen. Det är med undantag för provisoriska beslut och arresteringsordrar i de internationella domstolarna i Haag, ICJ (mot stater) och ICC (mot individer).
Uppgivet berättade ordföranden för det internationella samfundet för folkmordsakademiker att hon brukade vara ”folkrättspositivist”. Att hon hade en tro på att folkrätten var grunden för världsordningen. Men med bristen på respekt för ICC-utfästelsen mot det israeliska ledarskapet hade hon blivit mer pessimistisk.
På scenen argumenterade samtidigt den tyska Nürnbergstiftelsens folkrättschef att processer i ICC behöver få sin gilla gång. Benjamin Netanyahus sak behöver prövas i en domstol precis som brottsmisstänkta i nationella domstolar prövas. Han fick medhåll av en folkrättsjurist som varit inblandad i domen mot röda khmerernas ledarskap i Kambodja. Processen tog över trettio år, men till slut föll domarna mot dem.
Unisont gjorde denna grupp av folkrättsexperter två slutsatser. Den ena var att verktygen för att stoppa folkmord behöver stärkas. Den andra var att det aldrig är fel att varna för att folkmord är på väg att ske.
Utan varningarna kommer inga ageranden.
I mellandagarna rasade en debatt i Sverige efter att Gulan Avci (L) Twittrat om att Amnesty Sveriges tunnelbanekampanj om att Israel begår ett folkmord var oansvarig. Avci, som är Regeringens samordnare för arbetet mot utanförskap, ansåg att kampanjen kommer att öka hatbrotten mot judar, och därmed antisemitismen i Sverige.
Amnestys kampanj kom från deras moderorganisation i utlandet och har visats i flera länder. Den baseras på en gedigen utredning som organisationen gjort i Israel och Gaza, vilken drar slutsatsen att Israel begår ett folkmord.
Kritiker, framför allt från vänstersidan i debatten, ansåg att det tvärtom var Gulan Avci som framstod som antisemiten i rummet. Det var genom att likställa israeliska staten med judar. Det blev inte bättre av att Amnestys generalsekreterare skrev en visserligen utförlig debattartikel i vänstertidningen Dagens ETC men där Avcis farhågor inte bemöttes. Med det blev frågan ännu tydligare politiskt polariserad i den svenska debatten. Vänstersidan för att säga sig stå upp för folkrätten, och högersidan för att anse vänstern agera oansvarigt.
Men Gulan Avci hade åtminstone en halv poäng.
Vid folkmordskonferensen deltog även den tidigare FN-representanten för minoritetsfrågor. Han hade precis avslutat sitt uppdrag efter sju år på posten och summerade det hela med att minoriteter alltid är måltavla för missnöje. ”När en häxa ska brännas är det alltid en minoritet som står på eldbädden”, förklarade han.
Missnöjet mot israeliska statens ageranden har de facto gått ut över Sveriges judiska minoritet.
Segerstedtinstitutet publicerade ett år efter den sjunde oktober en rapport som visade att anmälda hatbrott mot judar i Sverige ökat med 450 procent. Det har dessvärre visat sig svårt för många att skilja på staten Israels ageranden och judar i gemen. Det är trots att den intellektuella tankegången att skilja på sakerna inte borde vara särskilt besvärlig.
Likaså har hatbrotten mot muslimer ökat, även om antalet anmälda hatbrott mot muslimer är proportionerligt lägre än dem mot judar.
Med det sagt, finns det verkligen en kausalitet mellan Amnestys tunnelbanekampanj (som visas i flera länder) och ökad antisemitism? Stämmer det vad Gulan Avci säger? Och skulle Amnesty i så fall avstå från kampanjen?
Svaret till om Amnestys kampanj ökar antisemitismen i Sverige är svårt att finna. Men Amnesty är knappast ensamma om att mena att Israel begår ett folkmord. ICC har trots allt utfärdat en arresteringsorder mot Israel och mängder med organisationer varnar dagligen för övergreppen i Gaza.
Samtidigt har kärnan i motståndet mot att kalla vad Israel begår för ”ett folkmord” varit att det inte utfästs någon dom än. Motståndarna menar att det är fel att kalla det för ett folkmord om det inte fastslagits av en domstol. Ett annat något konspiratoriskt argument har varit att ICC agerar politiskt, och inte juridiskt. Det är dock inte lika förekommande. Men sakfrågan i det här fallet handlar om huruvida offentliga varningar för att Israel begår folkmord spär på antisemitismen i Sverige.
Här är jag personligen inte övertygad om att svaret på att minska antisemitismen i Sverige är att kritisera organisationer som varnar för Israels folkrättsbrott. Svaret måste ligga i att kritisera antisemitismen i sak.
För det lär dröja decennier för en dom att falla mot Israel, om det någonsin gör det. Historien har visat att ytterst få folkrättsbrott faktiskt utreds och fastställs.
Vid folkmordskonferensen i Armenien radade en irländsk folkrättsforskare upp det senaste decenniets förmodade folkmord. Han nämnde katastroferna i Sudan, Tigrayregionen i Etiopien, Myanmar, Kongo, Nagorno-Karabach, Rysslands brott mot Ukraina och Mellanösterns yazidier. Han underströk att de har en sak gemensamt: inget av folkrättsbrotten har fastslagits. Däremot uppfyller alla flera steg på ”folkmordstrappan”.
Det tog tolv år för ICJ att fastställa att serbiska armén begått folkmord i staden Srebrenica och 22 år att döma Ratko Mladic i internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY). 2024 fattade FN beslut om att göra den 11 juli till en hågkomstdag för att bevara minnet av de mördade.
Det är dessvärre endast ett av få fall där familjerna fått rättvisa för vad som har skett. Det är dessvärre också en lärdom om att brott tar decennier att utreda efter att de har skett.
Folkrättsexperterna i Armenien var alla överens om att politiken spelade betydligt större roll än juridiken för att stoppa folkrättsbrott. Det krävs handlingskraftiga förkämpar för att sätta press på stater, institutioner och politiker att agera.
Just därför kan det aldrig vara fel att varna för folkmord.
Foto: Grav i Srebrenica (Skrewt25).
Gå med i Rasmus Canbäcks WhatsApp-grupp för att följa hans arbete och få nyhetsuppdatering.
Vill du tipsa reportern eller dela med dig av dina egna erfarenheter? Mejla till rasmus@blankspot.se
