Ungern har blivit Israels politiska spegel. I protesterna mot Netanyahu används Orbán som exempel på hur demokratier kan förändras inifrån. Men i en helt annan verklighet, präglad av krig kan jämförelsen vara lika vilseledande som den är lockande, skriver Josephine Forthmann i en analys.
Av Josephine Forthmann 4 maj, 2026
På Rothschildboulevarden i Tel-Aviv, där protesterna mot Benjamin Netanyahus regering blivit en återkommande ritual, rör sig samtalen mellan två geografier: Israel och Ungern. På plakat och i samtal återkommer samma formuleringar: “demokrati”, “domstolar”, “framtid”.
Och allt oftare “Ungern”.
I Tel-Aviv, en stad där motståndet mot Netanyahu är både starkt och organiserat inför valet i oktober 2026, har Viktor Orbán blivit en oväntad inspiration Sedan Orbans nederlag i det ungerska valet har parallellen diskuterats i Tel-Aviv nu mer intensivt.
Hans sätt att gradvis omforma rättsväsendet, medierna och de demokratiska institutionerna används allt oftare som en spegel för vad som kan hända, eller redan anses vara på väg att hända, i Israel.
Att Netanyahu jämförs med Orbán är i sig inget nytt. Men något har förändrats.
Parallellen används inte längre bara av kritiker i internationell press, utan har fått fäste i den israeliska oppositionsdebatten. Jämförelsen säger kanske mindre om Israel i sig och mer om oppositionens behov av en retorik för att beskriva en demokratisk kris
Samtidigt sker en konkret politisk omgruppering. De ledande oppositionspolitikerna Naftali Bennett, som försöker utmåla sig som Israels svar på Péter Magyar, och Yair Lapid har nyligen annonserat en gemensam politisk plattform för att utmana Netanyahu i valet 2026. Det ses som ett försök att samla en splittrad opposition kring ett enda mål: att vinna makten.
Men bortom denna enighet saknas fortfarande en gemensam politisk vision inom oppositionen. Liksom i Ungern riskerar oppositionen att vinna argumentet om demokrati, men förlora valet om den inte lyckas formulera ett trovärdigt politiskt alternativ.
Orbán som modell – och motbild
Relationen mellan Netanyahu och Orbán är inte bara retorisk – den är även politisk och strategisk. Netanyahu har länge beskrivit Orbán som en nära allierad, inte minst för att Ungern konsekvent försvarat Israel inom EU. Orbán har i sin tur använt relationen för att stärka sin egen internationella legitimitet. I den mån det funnits en Orbánledd allians av illiberala demokratier har Israel i allt större utsträckning sällat sig till den.
Det är just denna relation som nu gör jämförelsen dubbelbottnad. För vissa i Israel representerar Orbán en framgångsrik modell: en ledare som lyckats neutralisera rättsliga och mediala motvikter utan att formellt avskaffa demokratin. För andra är han motsatsen – ett varnande exempel på hur institutioner kan urholkas gradvis, genom lagliga och demokratiska processer.
En ytterligare dimension är att Orbáns valförlust innebär att Netanyahu förlorar en av sina viktigaste allierade inom EU. Ungern har länge fungerat som en diplomatisk buffert för Israel i europeiska sammanhang.
När detta stöd nu vacklar förändras inte bara Israels utrikespolitiska position, utan också den inrikespolitiska symboliken. Orbán var inte bara en partner, han var ett bevis på att en viss politisk modell kunde överleva och vinna val över tid.
Den centrala konfliktlinjen: juridik, val och makt
Kärnan i jämförelsen mellan Orbán och Netanyahu handlar om deras tillvägagångssätt och synen på kontroll över institutioner, snarare än ideologisk samhörighet. I praktiken handlar det om hur de strävar efter politisk kontroll över myndighetsutövning och att få igenom sin vilja.
Båda har anklagats för att utmana rättsväsendets oberoende och omdefiniera balansen mellan folkvilja och institutionell kontroll. I Israels fall har detta konkretiserats i striden om domstolarnas makt och regeringens försök att omforma rättssystemet – en konflikt som blivit central i protesterna i Tel Aviv.
Men till skillnad från Orbán, som i praktiken omformade rättssystemet under sin tid vid makten, befinner sig Netanyahu i direkt konfrontation med det. Han står åtalad för mutbrott, bedrägeri och trolöshet mot huvudman i en rättsprocess som pågått sedan 2020, och som fortsatt att prägla israelisk politik.
Här blir skillnaden avgörande. I Ungern minskades rättsväsendets möjlighet att utmana den politiska makten. I Israel fungerar det fortfarande som en aktiv motkraft, men just därför blir konflikten mer laddad. Rättsprocessen är inte bara juridisk, utan djupt politiserad och nära sammanflätad med valrörelsen. En förlust i valrörelsen skulle riskera att han åtalas.
Ett land i konflikt – och jämförelsens gränser
Båda länderna är parlamentariska demokratier där starka ledare utnyttjat politisk fragmentering för att konsolidera makt. I båda fallen sker förändringarna genom lagliga mekanismer, inte genom öppet auktoritärt maktövertagande.
Men det finns också skillnader.
Till skillnad från Ungern existerar Israel i ett permanent säkerhetstillstånd.. Kriget i Gaza, återkommande eskaleringar i norr och regionala spänningar innebär att en beskärd del av politiken behöver hantera säkerhetsfrågor.
Viktor Orban valtalar i Sopron den 8 april. Foto: Rasmus Canbäck.
Det innebär att demokratiska konflikter inte bara handlar om institutionell balans, utan också om säkerhet och överlevnad. I ett sådant läge kan rättsliga frågor både förstärkas och trängas undan samtidigt. Säkerhetsläget riskerar att legitimera starkare exekutiv makt, samtidigt som den påverkar både tempo och villkor för rättsprocesser.
Även om ledarna i Israel och Ungern tar inspiration från varandra finns det begränsningar i hur metoderna kan verkställas i sin egen kontext.
När kriser “översätts”
Det mest intressanta är kanske inte själva jämförelsen i sig, utan vad den säger om hur demokratiska kriser förstås idag. Erfarenheter från Budapest används i Tel Aviv, och vice versa. Begrepp, rädslor och politiska strategier översätts mellan olika kontexter.
Men i denna översättning sker också en förskjutning. Det som i Ungern handlade om EU, migration och nationell suveränitet, blir i Israel en fråga om säkerhet, rättsväsende och statens grundläggande identitet. I Netanyahus fall även om personlig juridisk överlevnad.
Parallellen fungerar därför mindre som en exakt karta, och mer som ett politiskt språk.
Ett språk där oppositionen försöker förstå hur demokratier förändras inifrån. Och där väljare tvingas avgöra om det de ser är en nödvändig korrigering av systemet, eller början på en förändring som, när den väl genomförts, inte längre går att rösta bort.
Josephine Forthmann arbetar med fredsbyggande dialog mellan Israel och Palestina. Hon bor för närvarande i regionen.
Toppbild: Viktor Orban och Benjamin Netayahu under ett israeliskt statsbesök till Ungern 3 april 2025. Foto: Pressbild från Netanyahus Facebook.
