Den 17 september är årsdagen av mordet på FN-medlaren Folke Bernadotte. Han mördades 1948 för att stoppa tvåstatslösningen. Donald Boströms möte med Bernadottes mördare påminner honom om dagens politiker som kämpar för ett Storisrael.
Av Donald Boström 13 september, 2025
Det var en tidig morgon i Jerusalem för snart 35 år sedan. Herr Meshulam var i färd med att öppna sin butik för konstföremål i de judiska kvarteren i Jerusalems gamla stad när han berättade för mig varför han hade deltagit i mordet på den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte.
Meshulam hade blivit radikaliserad redan i yngre tonåren och började sin bana med att kasta en handgranat mot en buss med araber. Som sextonåring ljög han om sin ålder för att ta värvning i judiska brigaden. Från att därefter varit aktiv i den underjordiska terrorrörelsen Lehi, Lohamei Herut Israel (Israel Freedom Fighters) var steget inte långt till att låta sig enrolleras till den grupp som skulle likvidera den svenska FN-medlaren Folke Bernadotte.
Jag träffade honom efter att ha tillbringat några dagar och sömnlösa nätter på ett golv i Kalandia, ett palestinskt flyktingläger, där alla frenetiskt kedjerökte någon tobakssort där ett enda bloss kunde sänka en häst, vilket inte hade gjort det lättare att sova.
Jag gick genom Jerusalems gamla stad via de muslimska kvarteren, förbi de kristna området vidare mot de judiska kvarteret för att slutligen ta till höger upp mot den armeniska enklaven där jag hyrde min lägenhet.
Uppdraget hade varit att filma för ett SVT-program som då hette Lilla Löpsedeln, där jag följde den palestinska stenkastaren, Nafez Radwan, som hade fångats in av israeliska soldater och skjutits i huvudet med sex stycken stålkulor vilka av någon anledning kallades gummikulor i media.
Det var en tyst och behaglig promenad där morgonljuset strilade in genom de trånga marknadsgatornas håligheter. Snart skulle kakafonin braka loss och jag skyndade över den tusenåriga nötta stenbeläggningen. Många skojade om att till och med Jesus fötter har slipat dessa tusenåriga stenar. När jag närmade mig slutet av gamla stadens system av gångar och prång rörde sig en elegant siluett längre fram på gatan som jag kände igen. Hans vita hår lyste upp som en silvergloria i motljuset.
Attentatet verkställdes av en fyrmannagrupp som leddes av Meshulam Makover, här i sin butik i Jerusalem. Efter preskriptionstidens utgång 1968 lät attentatsmännen sig intervjuas i flera medier, bland annat i den Israeliska dagstidningen Yediot Ahronot. Foto: Donald Boström.
Skramlet med järngrinden när den bekanta gestalten öppnade sin butik ekade oproportionerligt i de ödsliga passagerna. Jag hade tidigare varit inne i hans butik ett par gånger för att sondera, vi hade småpratat utan att jag hade avslöjat mitt ärende. Nu skulle vi mötas för tredje gången.
Jag tog mig in genom den trånga öppningen i järngrinden med min utrustning och tog trappstegen ned till butiksgolvet och stod genast öga mot öga med Folke Bernadottes baneman.
En reslig man, förutom silverhåret runt den kala hjässan bar han fortfarande sin numer vita Frank Zappamustasch som varit hans signum sedan unga år. Han var en bit över sextio år, men gav intryck av att vara äldre, och var synbarligen i livets nedförsbacke och började se mer gänglig och skröplig ut snarare än den eleganta uppenbarelse han förmodligen en gång varit.
– God morgon!
– God morgon! Kan jag hjälpa dig?
– Jag heter Donald Boström och är svensk journalist. Jag vill veta varför du mördade den svenska FN-medlaren Folke Bernadotte.
Överraskad av den oväntade och lite väl raka frågan ryggade mannen bakom disken tillbaka inte helt bekväm med det som höll på att utspela sig, han samlade sig och svarade nästan som en reflex;
– How du you know I was in the unit, utbrast han och släppte den gard han inledningsvis höjt.
– Du är inte helt okänd. Ni blockerade vägen för Bernadottes kortege. Tre av er hoppade ur er jeep. Enligt Bernadottes stabschef, som satt i bilen och såg dig med sina egna ögon, var ni klädda i uniformer med korta kakibyxor och huvudbonad. Chauffören satt kvar i bilen medan övrigas uppgift var att skjuta sönder bilarnas kylare och däck på kortegebilarna för att undvika att bli förföljda, fjärde personen i er grupp, Yehoshua Cohen, tog sig fram till Bernadottes bil för att döda.
– Kan du berätta om det?
Inget svar.
Meshulam Makover, en av Folke Bernadottes mördare. Meshulam gick bort den 20 februari 1997 vid 74 års ålder. Foto: Donald Boström.
När preskriptionstiden för mordet hade gått ut 1968, tjugo år efter mordet, framträdde flera medlemmar ur terrorgruppen Sternligan, i bland annat israelisk tv och erkände att de låg bakom mordet på Folke Bernadotte.
Bernadottes bil var sist i kortegen och Rödakorsbilen i mitten. I den första bilen satt bland andra Bernadottes sekreterare fröken Wessel, Major De Geer och den judiske förbindelseofficeren Kapten Hillman. Bernadotte hade hoppats att Hillmans närvaro skulle underlätta passerandet genom de judiska vägspärrarna.
Bernadotte hade haft hektiska dagar, den 16 september landade han i Beirut, efter uträttat ärende vidare med bil till möte i Damaskus för att sedan flyga till Kalandiaflygplatsen i Palestina. Dagen efter, den ödesdigra 17 september 1948, kom Bernadotte i en trebils-kortege längs Palmachgatan mittemot korsningen med Ha’gdud Ha’ivrigata i Katamon, när de stoppades vid 17-tiden i tron att det var en passkontroll.
En av terroristerna, en slätrakad man i 30- årsåldern tog sig fram till Bernadottes bil och stack in sin tysktillverkade Schmeisser MP40 automatpistol genom det öppna fönstret och tömde sitt magasin. Bernadotte som satt till höger i baksätet träffades av sex skott. Skottet i hjärtat hade varit direkt dödande. Den franske FN-diplomaten, överste Andre Sérot, som satt i mitten träffades av sjutton skott. Men det mordet visade sig vara ett fatalt misstag. De hade skjutit fel man.
Bernadottes Stabschef, General Åge Lundström, som satt till vänster i bilen berättar med egna ord att det var han själv och Folke Bernadotte som hade varit målet för attentatet.
Detta bekräftade mördarna. I ett brev menar terroristerna att ”alla FN:s observatörer är medlemmar av främmande ockupationsstyrkor och har inte rätt att uppehålla sig på vårt territorium. Våra män trodde att den officer som satt närmast greve Bernadotte var den brittiska agenten och antisemiten general Lundström.”
Stabschefen Åge Lundström överlevde, förmodligen för att Sérot och Lundström hade bytt plats i bilen under förmiddagen. Det sägs att Sérot hade bett om att få sitta bredvid Bernadotte så att han personligen kunde tacka honom för att han med det vita bussarna räddat hans fru från koncentrationslägret Dachau 1945.
Terroristerna undertecknade brevet med ”Hazit Moledeth” (Fosterländska Fronten).
– Herr Meshulam, Varför dödade ni FN- medlaren Folke Bernadotte?
– Han var fiende till Israel!
– Var det inte precis tvärtom? Som FN-medlare var han var garanten för att stoppa attackerna mot er från arabländerna och genomföra delningsplanen för att säkra er nya stat, Israel. Förutom det, hade han räddat tusentals judar med de vita bussarna efter kriget.
Det var dock inga argument som bet på den gängliga mannen framför mig.
– Bernadotte gick för långt. Den som är för delningsplanen är fiende till Israel, svarade Meshulam.
Planen för Sternligans terrorister var ett Storisrael enligt Bibliska löften som Mosebok 15:18 och 5 Mosebok 11:24 som beskriver Guds löfte (till Abraham och Moses) att ge landet Kanaan, från Egyptens flod till den stora Eufrats floden, till Israels folk. Ett gudomligt löfte som anses stå över de världsliga lagarna, och som där och då hotades den planen av världssamfundet och FN.
Även om Meshulam tillhörde de mest extrema israelerna fanns ett brett motstånd mot Bernadottes förslag som bland annat innebar demilitarisering av Jerusalem och rätten för åtminstone 300 000 palestinska flyktingar att återvända.
Det var ingen av de judiska grupperna, Sternligan, Irgun eller Haganah – som stred mot både brittiska och arabiska trupper som kunde gå med på något sådant. Tillvägagångssättet för att stoppa delningsplanen var att mörda FN:s budbärare, Folke Bernadotte.
Under andra världskriget ledde greve Folke Bernadotte flera räddningsaktioner för Röda Korset med de s.k. vita bussarna. Genom hans organisationsförmåga och diplomatiska talang kunde tusentals räddas från koncentrationslägren.
Beslutet att mörda Bernadotte togs av Sternligans ledning i en lägenhet i Tel Aviv tillsammans med ingen mindre än Icchak Yesernitsky, senare känd som Yitzhak Shamir, och Israels premiärminister perioderna 1983-84 och 1986-1992, därtill Nathan Yallin-Mor och Israel Eldad. Vid samma möte utsågs den grupp som skulle utföra lönnmordet. Avraham Steinberg anses haft en roll i komplotten men mordpatrullen kom att utgöras av Yehoshua Cohen, mannen som avlossade de dödande skotten, Yitzhak Ben Moshe, Yehoshua Zettler och Makeover Meshulam. Den senare stod nu framför mig och såg mig obekvämt i ögonen.
– Trodde du att mörda FN-medlaren skulle lösa problemet, att ni med det skulle kunna köra över FN:s delningsplan?
– Jag vill inte tala mer om saken, och har inget mer att säga, du har redan fått mitt svar.
Han vände sig bort och började syssla med annat för att visa att samtalet var över.
Meshulam och de övriga attentatsmännen var hjältar. Efter att först ha fångats in släpptes de snabbt fria och blev aldrig dömda för mordet på FN-medlaren greve Folke Bernadotte.
När jag många år senare träffade den välkände historikern Benny Morris i Tel Aviv under arbetet med min och Birgitta Albons bok, Muren, berättade han om dokument som visar att det fanns klara order från ansvariga befäl att 750 000 palestinier skulle köras på flykt, order som var sanktionerade ända upp till högsta ort.
Men Ben Gurion fullföljde aldrig den etniska rensningen.
Ben Gurion var så upptagen av den demografiska problematiken, att Israel skulle bli ett judiskt land och inte judiskt-arabiskt, att han inte såg att han begick det som kom att kallas det stora misstaget.
– Jag ser inget fel i att Ben-Gurion drev bort palestinierna från det land Israel vill erövra. Tvärtom sa Benny Morris, och fortsatte: men Ben-Gurion gjorde ett historiskt misstag i och med att han inte fullföljde den etniska rensningen då, 1948. Han skulle ha tvingat dem över Jordanfloden där de kunnat bilda en egen stat. Om Ben Gurion fullföljt fördrivningen av palestinierna så hade det stabiliserat den sionistiska staten Israel för lång tid framöver menade Benny Morris.
Vi ser alltså en linje från 1948 till 2025, med ständigt expanderande bosättningar, ockupation och annektering, ett modernt koloniseringsprojekt som fått västvärldens acceptans och sätter den globala rättsordningen ur spel med palestinierna som offer.
Osloavtalet 1993 blev en parentes, men en parentes där det israeliska ledarskapet förmodligen för första gången menade allvar med en tvåstatslösning.
Det var förvisso ett katastrofalt avtal för palestinierna, men den dåvarande israeliska regeringen var seriös med att skapa en tvåstatslösning och långsiktig fred i strid med den bibliska visionen.
Dagens Nyheter medarbetare: Nathan Shachar skrev i antologin Inshalla att ”palestiniernas vägran att acceptera Israel hade varit den israeliska diplomatins främsta tillgång. I september 1993 gick man miste om denna tillgång när Yassir Arafat i praktiken erkände 1949 år gränser. I och med det framstod det israeliska koloniseringsprojektet i nytt ljus, nästan över en natt: Det var inte längre den palestinska extremismen, utan de israeliska bosättningarna, som var det handgripliga hindret”.
Osloavtalet i allmänhet och dess företrädarna i synnerhet var nästa stora hot som måste undanröjas framför allt för Israels bosättarrörelse. Den här gången var det Israels egen premiärminister Yitzhak Rabbin som var arkitekten bakom hotet. Den fjärde november 1995 går premiärminister Yitzhak Rabbin således samma öde som Bernadotte till mötes och mördas av israeliska högerextremister.
Jag stod på torget under natten på platsen där Yitzhak Rabbin mördats och delade chocken med Tel Avis invånare och insåg att det inte bara är premiärministern som var död. Freden var död. Nu hade dörrarna öppnats för extremisternas fortsatta plan för ett genomförande av Storisrael.
Svenska Dagbladets korrespondent, Cordelia Edvardsson sammanfattade i antologin Inshallah, det hela med raderna: ”Osloavtalets fredsprocess framstod som ett lugnande piller utskrivet av Israel och en välmenande men naiv omvärld för att döva ofrihetens och förödmjukelsens plåga i ockupationens spår.”
Trots Osloavtalet fortsatte ockupation och bosättningar. ”Saken blev inte bättre av att palestinierna fick sju magra år efter Oslo som för Israel blev till sju feta år”.
Sörjande på torget i Tel Aviv efter att Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördats. Foto: Donald Boström.
Efter den 7 oktober och Hamas terrordåd pågår nu Israels bombräder för fjärde gången över Gaza sedan Israels armé lämnade ockupationen av Gaza 2005 och istället övergick till en olaglig blockad.
Ett antal mord på nyckelpersoner och fortsatt expansion av bosättningar har under decennier banat väg för ett israeliskt övertagande av det historiska Palestina.
FN-domstolens tidigare historiska beslut klargör att Israels bosättningar på ockuperad mark är brottsliga. Genom att föra upp ambitionen att annektera Västbanken försöker Israels premiärminister Benjamin Netanyahu slutligen radera FN:s delningsplan och tvåstatslösningen.
Hamas terrorattack den 7 oktober på civila israeler var djupt traumatisk för Israel. Även om tusentals israeler protesterar mot Netanyahus krig i Gaza vill starka krafter i Israel att rätta till det ”misstag” Ben Gurion gjorde 1948; att han inte redan då fördrev palestinierna från Västbanken.
Donald Boström, är fotograf och journalist och har rapporterat från åttio länder världen över för tv, dagstidningar och magasin, med särskilt fokus på konflikterna i Mellanöstern och Östafrika. För Blankspot har han tidigare skrivit flera reportage från Ukraina, Eritrea och Etiopien.
Toppbild: Folke Bernadotte begravs den 27 september 1948.
