När Israels invasion mot Libanon fortsätter är det civila lidandet inte i centrum i den israelisk debatten. Josephine Forthmann har intervjuat israeliska ungdomar om kriget i Libanon.
Av Josephine Forthmann 16 april, 2026
När Israel nu återigen har militär närvaro i södra Libanon väcks en fråga som länge varit känslig i det israeliska samhället: är det här en nödvändig säkerhetsåtgärd, eller början på ännu en ockupation?
För många israeler präglas synen av erfarenheterna från den tidigare militära närvaron i södra Libanon mellan 1982 och 2000, som inleddes efter Libanonkriget 1982. Det som först beskrevs som en insats för att stoppa attacker från PLO kom med tiden att utvecklas till en långvarig militär närvaro i en så kallad säkerhetszon på libanesiskt territorium.
Perioden är fortfarande levande i det kollektiva minnet. Många israeliska familjer förlorade anhöriga, och kritiken växte med åren. Till slut drog sig Israel ensidigt tillbaka år 2000, ett beslut som ofta beskrivs som ett försök att avsluta ett kostsamt och impopulärt engagemang.
I dagens situation dominerar säkerhetsargument i stora delar av den israeliska opinionen. Hotet från Hizbollah upplevs som betydligt mer avancerat än tidigare, med en arsenal av raketer och erfarenhet från kriget i Syrien.
Invasionen har medfört internationella anklagelser om att Israel riktat sig mot civila mål, till exempel vid flyganfall mot bostadsområden i Beirut samt byar i södra Libanon och civil infrastruktur som vägar och elnät som inte har tydlig militär koppling, där civila uppges ha dödats eller skadats. Israeliska företrädare avfärdar anklagelserna och hävdar att Hizbollah systematiskt opererar i civila områden, vilket gör det svårt att slå mot militära mål utan att civila påverkas, och att ansvaret ligger hos Hizbollah.
För många israeler handlar närvaron i södra Libanon därför inte om territoriell kontroll, utan om att skapa ett skyddsavstånd. Efter återkommande attacker och eskalering, inte minst i skuggan av kriget mellan Israel och Iran, ses en buffertzon som ett sätt att förhindra att strider når israeliska samhällen i norr.
Samtidigt som många israeler stödjer närvaron i Libanon är den juridiska och internationella bilden betydligt mer omstridd. En markoffensiv på en annan stats territorium, som i många sammanhang liknar en invasion, väcker frågor om brott mot internationell rätt, särskilt om den blir långvarig eller innebär faktisk kontroll över mark.
Israel motiverar insatsen som självförsvar mot Hizbollah, men kritiker menar att omfattningen av våldet och intrånget på libanesiskt territorium riskerar att bryta mot folkrättens principer om proportionalitet och respekt för staters suveränitet. Israeliska företrädare avfärdar i sin tur kritiken och hävdar att operationerna riktas mot militära mål samt att Hizbollah verkar från civila områden, vilket enligt dem komplicerar möjligheten att undvika civila skador.
Offensiven har fått omfattande humanitära konsekvenser på marken. Enligt libanesiska myndigheter och internationella organisationer har över 2 000 människor dödats i Libanon sedan eskalationen, varav en stor andel civila, och tusentals har skadats. I flera attacker mot tätbefolkade områden uppges civila ha utgjort majoriteten av dödsoffren. Samtidigt har över en miljon människor tvingats lämna sina hem.
Denna dimension är i stor utsträckning frånvarande i den inhemska israeliska debatten, där fokus snarare ligger på den egna säkerheten och hotet från Hizbollah i norr.
I den här logiken blir frågan om “ockupation” mindre relevant. Istället talar många israeler om självförsvar och militär nödvändighet.
Samtidigt präglas stödet av frustration.
Blankspot talar med ett antal israeliska ungdomar i 20-30-årsåldern, bosatta i olika delar av landet, från Tel Aviv till norra Israel, flera av dem med erfarenhet av militärtjänst eller med nära koppling till områden som nu påverkas av striderna.
Amit, som bor i centrala Israel och har släkt i de norra delarna av landet nära gränsen till Libanon, beskriver ett väcande missnöke:
– Folk är extremt frustrerade, säger Amit.
Han tillägger att framtiden verkar oviss.
– Även om många stödjer krig, litar de inte på att regeringen har en plan för vad som ska hända framåt. Det finns en illusion om att vi kan forma Mellanöstern efter vår vilja, att “bara lite mer våld” ska räcka, utan någon diplomatisk lösning på lång sikt.
En karta över Israels attacker mot Libanon i mitten på april. Grafik från Institute for the Study of War
En avgörande faktor bakom stödet är hur konkret hotet upplevs. Medan kriget mot Iran ofta beskrivs som mer avlägset, något som främst märks genom flyganfall, upplevs konflikten med Hizbollah som direkt närvarande.
Amit fortsätter.
– Kriget i Libanon är mer påtagligt. Iran är utan tvekan ett verkligt hot, och israeliska städer har också träffats av iranska missiler, men för många upplevs det ändå som ett mer sporadiskt och distanserat hot i vardagen.
Särskilt i norra Israel syns hotet, menar Amit.
– I norr är situationen en annan: där lever människor med Hizbollah bokstavligen på andra sidan gränsen, under återkommande raketbeskjutning, ständiga sirener och en konkret rädsla för attacker mot sina egna hem.
Han beskriver hur invånare i norra Israel levt under konstant hot, ofta utan att evakueras.
– Folk har suttit i skyddsrum dygnet runt sedan kriget började, eftersom Hizbollah är så nära. Det finns också en rädsla för en attack liknande den 7 oktober, som var en direkt invasion.
Detta skapar en stark känsla av att något måste göras.
– Jag tror att de flesta faktiskt stödjer det som sker i norr. Israeler känner med dem som bor där, eftersom deras liv är så svåra och ständigt i fara.
Samtidigt vilar dagens beslut tungt på historiska erfarenheter, inte minst från Libanonkriget 1982 och Libanonkriget 2006.
Adam, som nyligen gjort sin militärtjänst och följt utvecklingen i norr under lång tid, menar att kriget i Libanon väcker djupare känslor än andra konflikter:
– Vi har ett uttryck som kallas “den libanesiska leran”. Det betyder att soldater skickas in i Libanon, fastnar där och dör.
Rädslan för ett utdraget markkrig är påtaglig.
– Kriget i Libanon gör mer ont i det israeliska samhället. Vi har varit där länge tidigare och förlorat många soldater. Folk är rädda för att det ska bli så igen.
Samtidigt finns en vilja bland israeler att avsluta hotet en gång för alla.
– Det finns ändå motiv att gå in i Libanon, så länge syftet är att slå ut Hizbollah en gång för alla, säger han. På ett sätt har det här setts som oundvikligt i årtionden.
På frågan om israeler anser att Israel ska fortsätta invasionen av Libanon oavsett utfall i Iran, ses en splittrad opinion. Israel Democracy Institute har i en opinionsundersökning från 15 april frågat landets judiska och arabiska befolkning.
Sedan den 7 oktober har en mer offensiv säkerhetsdoktrin fått fäste: hot ska inte bara avskräckas, utan pressas bort från gränserna.
– Tanken är att fred kräver att man är offensiv. Att man hela tiden trycker bort hot från gränserna, säger Amit.
Men samma strategi riskerar att skapa en ond cirkel.
– Det leder till ett permanent krigstillstånd, och det är inte hållbart. Det innebär mer våld, mer lidande och fler dödsoffer, fortsätter Amit.
Samtidigt upplevs Libanon som ett särskilt svårt fall. Staten ses som svag och oförmögen att kontrollera Hizbollah.
– Det finns egentligen ingen att förhandla med på statlig nivå. Det gör situationen ännu mer komplex än i Gaza, säger Amit.
Andra röster ger en mer avskalad bild av opinionen.
Omri, aktivist som bor i centrala Israel och som vägrat genomgå militärtjänst, ger en kortfattad bild av stämningsläget:
– Jag tror ärligt talat att folk inte bryr sig så mycket. De flesta stödjer det.
Rachel, student i Jerusalem, beskriver ett mer skiftande stöd:
– Jag upplever att det finns stöd, men att det håller på att försvinna eftersom situationen med Iran är så intensiv.
Här framträder en viktig aspekt: att opinionen inte är statisk, utan påverkas av ett bredare regionalt krigsläge.
Frågan om legitimitet avgörs i hög grad av perspektiv. Inom Israel ses närvaron av många som legitim, så länge den uppfattas som defensiv och temporär.
Men även bland dem som stödjer det som benämns som en militäroperation av Israel, men som ses som ett brott mot folkrätten i Libanon, finns en tydlig tvekan. Frustrationen över regeringens strategi, rädslan för ett nytt utdraget krig och insikten om att militära medel inte räcker på egen hand skapar en underliggande osäkerhet.
Kanske är det just denna dubbelhet som bäst sammanfattar den israeliska synen idag: ett stöd för militära åtgärder här och nu, men en växande oro för vad de kan leda till på längre sikt.
Den avgörande frågan blir därför inte bara om närvaron i södra Libanon är legitim idag, utan hur länge den kan fortsätta uppfattas som det.
Josephine Forthmann arbetar med fredsbyggande dialog mellan Israel och Palestina. Hon bor för närvarande i regionen.
Toppbild: Israeliska styrkor i Libanon. Foto Israeli Defence Forces / Wikimedia Commons
