Vapenvilan har fått många familjer att återvända till södra Libanon. Men de möts av raserade hem och surrande drönare.
Av Josephine Forthmann 2 september, 2026
På väg tillbaka till byn Tyros i södra Libanon visste Ali inte om familjens hus fortfarande skulle stå kvar.
Under hela resan söderut skavde rädslan för vilken syn som väntade. Han visste att två av hans kusiner hade dödats när deras hem träffades. De hade valt att stanna kvar när han och andra flydde.
Väl framme stod huset där. Men runt omkring var kvarteret helt förändrade: Hus hade slagits sönder, väggar rasat och rum där människor levt sina liv öppnats mot himlen. På marken låg resterna av hem som inte längre gick att känna igen.
– Det känns tragiskt att se alla minnen förstöras. Vårt hus klarade sig, men många har inget kvar att återvända till.
Vapenvilan mellan Israel och Hezbollah har nu dämpat de mest intensiva striderna. Enligt avtalet ska den libanesiska armén successivt ta över säkerhetsansvaret i södra Libanon, medan Hezbollah drar tillbaka sina väpnade styrkor och den israeliska armén lämnar libanesiskt territorium.
Men kriget har lämnat djupa spår. Över 4 000 människor har dödats i Libanon sedan oktober 2023 och omkring 1,2 miljoner har tvingats lämna sina hem.
Många har återvänt, men långt ifrån alla. Israel fortsätter samtidigt att genomföra riktade attacker mot mål som landet kopplar till Hezbollah. För många libaneser har vapenvilan därför inte inneburit fred, bara en annan sorts vardag.
– Det är svårt att hitta tillbaka till vardagen, säger Ali. Jag vet nästan inte vad ”före kriget” betyder eftersom vi har levt med konflikter i årtionden.
Redan före den senaste upptrappningen präglades vardagen av ekonomisk kris och återkommande elavbrott.
– Många tror att allt började med Hezbollah. Men för oss har allt pågått mycket längre än så. Även under vapenvilorna har vi levt med rädsla och känt oss övergivna av staten.
Första gången Ali tvingades lämna sitt hem var 1996. Då var han sex år gammal. Nästan tre decennier senare hände det igen.
När den senaste upptrappningen började vaknade han vid tretiden på natten av nyheterna om israeliska flyganfall. Några timmar senare var vägarna norrut fyllda av människor som försökte ta sig bort från södra Libanon.
– Folk fick panik. Vägarna korkades igen nästan direkt och flera olyckor inträffade.
Tillsammans med sina syskon försökte han föra sina äldre föräldrar i säkerhet. När familjen nådde Beirut trodde de att de hade lämnat det värsta bakom sig. Men flyganfallen fortsatte även där och familjen tvingades flytta flera gånger inom staden.
– Det finns ingen period i mitt liv då hotet från Israel inte har funnits där.
Väl i Beirut började Ali arbeta i tillfälliga härbärgen för internflyktingar. Skolor hade förvandlats till skyddsrum. I klassrummen bodde flera familjer tillsammans, avskilda från varandra endast av tygdraperier.
Platser som tidigare hade fyllts av undervisning och barns röster blev till provisoriska hem för människor som inte visste när, eller om, de skulle kunna återvända.
När Ali berättar om det blir han tyst. Sedan höjer han plötsligt rösten, men hejdar sig och ber om ursäkt.
– Förlåt. Jag pratar utifrån smärta. Jag har levt med det här större delen av mitt liv och har aldrig gjort någon illa.
När Ali kom tillbaka var det inte bara ruinerna han lade märke till. I huset fanns fortfarande spår av det liv familjen lämnat bakom sig, vardagliga saker som låg kvar, som om de när som helst skulle komma hem och fortsätta där de slutat.
I Tyros försöker människor nu börja om. Hus repareras, affärer öppnar och vardagen återvänder, bit för bit.
– Det värmer att se människor bygga upp sina liv igen. Men varför behövde de gå igenom allt det här? Det är människor som bara vill bli lämnade i fred.
När kriget mellan USA och Iran bröt ut i slutet av februari i år, drogs Libanon in i kriget. Nu har familjer börjar återvända till landets södra delar.
I södra Beirut har trafiken åter börjat fylla ut de trånga gatorna. Affärer öppnar, människor går tillbaka till sina arbeten och barn leker mellan husen. På ytan liknar det en stad som håller på att återvända till det normala. Men ovanför kvarteren hörs fortfarande drönarna.
När jag träffar Fatima sitter hon hemma i södra Beirut. Vi möts på videolänk men bakom henne syns den stad hon beskriver, kvarteren där människor långsamt försöker hitta tillbaka till en vardag efter månader av krig.
– Folk börjar återvända till sina jobb och ekonomin återhämtar sig sakta. Men många bor fortfarande kvar i centrala Libanon eftersom de inte kan återvända till sina byar i söder, säger Fatima.
Den natt hon minns tydligast började explosionerna strax efter klockan två. Under dygnet som följde genomfördes över hundra attacker mot Beirut och andra delar av landet.
– Hela huset skakade. Jag hade min lillasyster och min morfar med mig. Vi försökte fly, men vi fick inte ens plats allihop i bilen.
Hon minns hur explosionerna kom närmare och hur människor lämnade sina bilar och fortsatte till fots längs motorvägen medan bomberna föll. Familjens företag stängde och inkomsterna försvann nästan över en natt.
Nu har familjeföretaget kunnat öppna igen. Men ljudet från drönarna påminner Fatima om att kriget inte helt har släppt taget om staden.
– Ibland flyger de så lågt att det känns som om man nästan kan röra vid dem, säger Fatima. Man vänjer sig aldrig. Det surrande ljudet skapar en ständig oro. Det känns som en form av psykisk tortyr.
Efter månader av flykt från kriget mellan Hizbollah och Israel har mer än 640 000 internflyktingar återvänt till sina hem i södra Libanon, uppger FN:s migrationsorganisation IOM.
Ett par timmar söder om Beirut förändras landskapet. Längs vägarna står sönderbombade byggnader. I vissa byar återstår bara ytterväggar, tomma fönsteröppningar och högar av sten där familjer en gång hade sina hem.
– Det kändes som att gå genom en plats fylld av minnen, men som samtidigt bar på all den smärta som kriget lämnat efter sig, säger en ung lärarinna som nyligen återvände till sin by för första gången sedan flykten i oktober 2024.
Där hennes farföräldrars familjehus en gång stod finns nu bara rasmassor. Ändå är det inte förstörelsen hon först berättar om, utan känslan av att åter vara på den plats där hon hör hemma.
– Inget känns så vackert som att gå genom min by igen och andas den friska luften. Det här är vårt land. Vi hör till den här jorden och jorden tillhör oss.
Text: Josephine Forthmann, Josephine arbetar med fredsbyggande dialog mellan Israel och Palestina och bor för närvarande i regionen.
Toppbild: Bilder från Tyre som Ali tagit efter att han återvänt. Den första bilden är från hans balkong, och det huset som är jämnat med marken är hans grannhus
