Det räcker att Trump harklar sig för att medier världen över ska utropa ett nytt geopolitiskt skifte. Trumpifieringen av utrikesjournalistiken har blivit absurd, anser Rasmus Canbäck.
Av Rasmus Canbäck 2 december, 2025
Det började med en rubrik i somras: ”Trumpeffekter på svensk bostadsmarknad”. Den som klickade sig in kunde läsa om hur ”Donald Trumps tullkrig” påverkade bostadspriserna i Stockholm.
Suck. Ännu en artikel som betraktade händelser endast ur den amerikanska presidentens ögon. Klickbejt.
Jag stängde ner datorn. Semestern stod för dörren och jag hoppades slippa fler trumpifierade rubriker.
Men bara någon vecka senare var det dags igen. Denna gång påstod i stort sett alla stora svenska och internationella medier att Donald Trump hade ”mäklat fred” mellan Armenien och Azerbajdzjan. Irritationen från bostadsmarknadsartikeln kom krypande tillbaka.
Sedan han tillträdde i januari hade Trump inte ens nämnt konflikten med ett ord. Trots det var han plötsligt hjälten i dramat. Dessutom var uppgiften fel. Det fanns inget underskrivet fredsavtal. Att journalister aldrig lär sig: kommunikationen från Vita huset behöver alltid dubbelkollas.
Bara veckor senare hävdade Trump att Albanien angripit Kambodja. Han blandade ihop Armenien och Azerbajdzjan med Thailand och Kambodja, och trodde dessutom att något av länderna var Albanien. Om det inte vore för att han i samma veva sagt att Albanien och ”Abberbajjan” slutit fred hade man kunnat tro att det var en enskild felsägning.
Kort därefter dök nästa rubrik upp: ”Trumps sändebud Witkoff mäklar fred mellan Israel och Hamas”. En snabb sökning bekräftade min misstanke. Witkoffs korrekta titel är ”USA:s särskilda sändebud för Mellanöstern”. Han är visserligen utnämnd av Trump men är representant för USA. Sedan dess har han använts i fler konflikter, senast Ukraina och Ryssland.
Och det fortsatte. Trump hade, enligt medierapporteringen, mäklat fred mellan Indien och Pakistan. Påverkat valutgången i Argentina. Fått Nicolás Maduro i Venezuela att svettas. Sett till att belarusiska politiska fångar släppts fria.
Går man efter de gängse mediala beskrivningarna är världens utrikespolitik inget annat än en direkt reaktion på Donald Trumps handrörelser.
Sucken från i somras har under hösten förvandlats till frustration. Inte för att Trump agerar, utan för att utrikesbevakningen tenderat att falla in i en sorts masspsykos. Karln framställs som ansvarig för allt som sker på jorden!
I helgen kulminerade irritationen. En i övrigt utmärkt text i Dagens Nyheter tillskrev honom en strategisk skicklighet av närmast mytiska mått: Trump skulle ha benådat en högerpolitisk drogbaron i USA för att påverka utgången i ett val i Honduras. Tänk att just han, den ”erkände” Honduras-experten Donald Trump, kommit på genidraget!
Här någonstans måste jag nog förklara min poäng.
USA är världens mäktigaste utrikespolitiska aktör. Utrikesdepartementet har omkring 80 000 anställda och säkerhetstjänsten CIA 22 000. Därtill tillkommer ett myller av tankesmedjor, forskningsinstitut och policyorganisationer. Gemensamt för detta enorma maskineri är att det producerar beslutsunderlag och ska forma den politik som presidenten ibland, i sista ledet, sätter sitt godkännande på.
Med andra ord:
När belarusiska fångar friges är det inte Donald Trumps personliga förhandlingsskicklighet som avgjort saken, utan medarbetare i den amerikanska staten som haft mandat att förhandla.
När USA agerar i Honduras handlar det om policyanalytiker och regionala experter som vägt olika handlingsalternativ.
När USA engagerar sig i konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan är det tjänstemän med årtionden av erfarenhet från regionen som håller i kontakterna.
Min poäng är: Det är den amerikanska statsapparaten, som institution och global maktfaktor, som agerar. I regel inte individen Donald Trump.
Trots det har medierna i allt högre grad låtit ”Trump” ersätta begrepp som ”USA”, ”Washington” eller ”amerikanska utrikesdepartementet”. Det skapar inte bara en illusion om att presidenten har absolut makt. Det är också direkt missvisande. Och när rapporteringen blir missvisande har vi journalister misslyckats med själva kärnuppdraget: att beskriva verkligheten som den är.
Lägg också till att idéprogrammet, Project 2025, som Trumpadministrationen vilar på vill se presidenten som ”kejserlig” och öka dess verkställande makt. Här borde mediernas uppgift vara granskande, inte göra jobbet åt presidenten.
Därför låt mig i all enkelhet föreslå några riktlinjer:
Ett. ”Trump” är inte synonymt med ”USA” eller den amerikanska statsapparaten.
Två. Citera gärna presidenten, men tillskriv honom inte agens som inte går att belägga.
Tre. Använd korrekt titulering för företrädare för amerikanska myndigheter.
Fyra. Undvik att använda ”Trump” som förstärkningsord eller attribut (som i ”Trumppriser”).
Fem. Klick i all ära, men tumma aldrig på sanningen.
Toppbild: Donald Trump anländer vid ett evenemang i Miami. Pressfoto från Vita huset
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
