Med frigivandet av 123 belarusiska fångar visar USA att förhandlingar på auktoritära staters villkor kan ge konkreta resultat. Samtidigt blottlägger utfallet hur dessa regimer stärker sin egen position genom att göra politiska fångar till förhandlingskapital. Rasmus Canbäck skriver om hur varje frigivning i praktiken bekräftar att det är de auktoritära staterna som sätter spelreglerna.
Av Rasmus Canbäck 14 december, 2025
För auktoritära ledare är fängslandet av politiska fångar lika mycket en signal till andra dissidenter som ett förhandlingsverktyg för att befästa makten. Med lördagens frigivande av 123 belarusiska fångar demonstrerade president Aleksandr Lukasjenko precis detta.
Det var efter protesterna i augusti 2020 som fängslandet tog fart. Omkring 1 400 personer greps på olika, ofta svepande, anklagelser. Gemensamt för dem var att de tillhörde oppositionen och krävde att Lukasjenkos långvariga styre skulle upphöra.
EU:s fördömanden kom snabbt. Sanktionerna däremot dröjde till 2022, då Belarus aktivt bistod Ryssland vid den fullskaliga invasionen av Ukraina. Fördröjningen berodde inte på brist på vilja, utan på intern splittring inom unionen. Cypern ansåg att EU:s enighet var hyckleri och krävde att Turkiet skulle behandlas likadant. De blockerade därmed processen.
Lördagens frigivning var den andra i ordningen. Den första skedde i somras, i utbyte mot att USA lättade på vissa begränsade sanktioner. Den här gången möttes Lukasjenko av USA:s sändebud John Coale i vad som beskrevs som ett hjärtligt samtal.
Resultatet blev något som EU i dagsläget inte förmått uppnå: politiska fångar släpptes fria. Med sitt entydiga stöd till Ukraina har unionen i praktiken frusit nästan alla diplomatiska kanaler till Minsk. Det finns därmed inga andra realistiska medel än fördömanden att tillgå.
Även om de 123 politiska fångarnas frigivning ska firas sitter omkring 1 200 politiska fångar fortfarande fängslade i Belarus. Dessutom är ett av USAs viktigaste påtryckningsmedel redan förbrukat: sanktionerna mot exporten av kaliumkarbonat, en nyckelråvara i konstgödselproduktion. Före Rysslands invasion stod Belarus för runt en femtedel av den globala produktionen.
Här uppstår också en större, mer obekväm fråga. Hade EU kunnat nå lika långt som USA om samtliga medlemsstater varit beredda att kompromissa med sanktioner, folkrättsliga principer och stödet till Ukraina? Svaret är sannolikt ja. Men till vilket pris?
De belarusiska demokratiaktivisterna, många med starka band till EU, har i detta blivit cyniska förhandlingsbrickor. För Lukasjenko har deras öde ett begränsat egenvärde. Det centrala är att de inte befinner sig i landet. I somras antydde han till och med att Belarus kunde frige fångar som gav upp alla anspråk på att någonsin återvända.
Men eftergivenhet gentemot auktoritära regimer garanterar inte resultat. Azerbajdzjan är ett tydligt exempel. Antalet politiska fångar där har ökat från under 100 år 2022 till omkring 400 i dag.
Landet har i dag fler fängslade journalister än både Belarus och Ryssland, och 2023 fördrev Azerbajdzjan över 100 000 armenier från Nagorno-Karabach. Man hade kunnat tänka sig västvärlden skulle reagera, men tvärtom har Baku belönats med fler handelsavtal.
En ny rapport från den azerbajdzjanska människorättskämpen Anar Mammadlis team – som själv sitter fängslad – visar att EU:s företrädare nästan aldrig lyfter frågan om politiska fångar i samtal med Baku. Skälet är återkommande: man vill inte riskera att försämrade relationer för landet närmre Ryssland.
Detta resonemang har präglat EU:s hållning i över två decennier. Rädslan för att Azerbajdzjan ska närma sig Ryssland har gjort att kritik och sanktioner undvikits. Under tiden har regimen kunnat bygga upp ett eget lager av politiska fångar – redo att användas som förhandlingsmedel när det behövs. Dessutom har de rysk-azerbajdzjanska handelsrelationerna aldrig varit så goda som de är i dag.
Denna logik är Kreml väl medveten om.
Relationerna till Minsk och Baku bygger på andra premisser än dem som präglar västvärldens mer regelbaserade diplomati. I Moskva ses förmågan att fängsla oliktänkande snarare som ett styrketecken än ett problem.
I grunden är mekanismen enkel. I förhandlingar med auktoritära stater är det den starkare parten som sätter agendan. Det sker alltid på bekostnad av en regelstyrd ordning.
Här har USA länge skiljt sig från många EU-länder. Washington har under lång tid varit mer benäget att använda samma instrument som de auktoritära ledarna själva. Skillnaden i dag, jämfört med under Bidenadministrationen, är att Donald Trump öppet skryter om det.
Med sig har han de frigivna politiska fångarna, som tackar honom. Och givet valet tackar de uppenbarligen hellre USA:s president än den belarusiske diktatorn för frisläppandet.
Trots allt det här är det mer glädje som rusar genom mig när jag läser listan över alla de som frigivits. De är en påminnelse om ett demokratiskt mod som inspirerar.
Toppbild: Nobelpristagaren Ales Bjaljatski i Litauen på lördagskvällen. Här blir han intervjuad av Belsat. Skärmdump från Belsat.
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
