Analys om Nagorno-Karabach
Konflikten i Nagorno-Karabach har fått en ny symbol
Bilderna på den utmärglade Ruben Vardanyan har skakat Armenien. Den tidigare oligarken och filantropen står inför rätta i Azerbajdzjan, anklagad för flera brott – men många ser rättegången som en politisk markering. Rasmus Canbäck frågar sig hur Vardanyan både kan vara en symbol och en syndabock i konflikten?
Av Rasmus Canbäck 3 mars, 2025
Bilderna på den plågade armeniska fången Ruben Vardanyan har de senaste dagarna skakat Armenien. Han är en av 16 personer från det forna armeniska ledarskapet i Nagorno-Karabach som nu står inför rätta i Azerbajdzjan.
Att just Ruben Vardanyan är den som fått mest uppmärksamhet är inte en slump. Hans resa från rysk-armenisk oligark till att vinna armeniernas sympatier genom sin filantropi har minst sagt varit dramatisk.
Det här vet också Azerbajdzjan om. Innan rättegången skulle inledas för några veckor sedan väcktes därför särskilt många åtalspunkter mot Vardanyan. Lika mycket som han blivit frontfigur för armeniernas upplevelse av orättvisa har han fungerat som en syndabock i Azerbajdzjan.
Men låt oss ta det från början.
Ruben Vardanyan föddes visserligen i Armenien under Sovjettiden men hans affärsimperium tog fäste i Ryssland på 1990-talet. Precis som de flesta oligarker i Ryssland har även han anklagats för korruption och svindel. Med det sagt har hans investeringar i Armenien citerats för att vara en betydande drivkraft för landets ekonomi. Därtill har han ägnat sig åt bred filantropisk verksamhet.
Bland annat fick han hjälp av George Clooney med att starta Aurorapriset, ett betydande människorättspris som årligen delar ut stora belopp till vinnarna. Han har också investerat i skolor, sjukhus, infrastruktur och turistindustrin. Utländska diplomater i Armenien känner honom kanske bäst genom en internationell internatskola i bergsstaden Dilijan som han var medgrundare till.
Genom detta har han byggt upp ett gott rykte i Armenien. Även om en del tidigare sett skeptiskt på hans relation till Kreml och ryska affärer verkar det ha blivit en mindre vanlig åsikt.
När han hösten 2022 sade upp sitt ryska medborgarskap för att flytta till Nagorno-Karabach var dock åsikterna tudelade. Det dröjde inte länge förrän han blev statsminister. Det tolkades av många som ett försök att låta en person som stod nära Kreml få reda ut den kniviga situationen. Ryssland hade trots allt 2000 fredsbevarande trupper på plats och beroende till Moskva var avgörande för regionens existens.
Men när Azerbajdzjan inledde blockaden av Nagorno-Karabach i december 2022 dröjde det inte länge förrän Vardanyan avgick. Det var efter knappt fyra månader på posten. Det sågs som ett diplomatiskt misslyckande där de flesta visserligen skuldbelade den armeniska regeringen snarare än Vardanyan.
Just därför är det många armenier som ser skeptiskt på de extra åtalspunkterna mot Vardanyan i Azerbajdzjan. Skepticismen har fått medhåll av bland annat Amnesty International. Tycka vad man vill om rättegången mot Nagorno-Karabachs ledarskap, men ett som står säkert är att Vardanyans roll i Republiken Artsach (officiella namnet på armeniska) var marginell i jämförelse med de övriga.
Just det spelar inte så stor roll för Azerbajdzjan som sett en möjlighet att kommunicera rättegången genom Vardanyan. Han har blivit ett effektivt verktyg för att uppvisa en maktdemonstration mot Armenien.
Samtidigt har Azerbajdzjan lyckats skära bort rättegången mot det politiska ledarskapet från fredsförhandlingarna med Armenien. Det är svårt att säga vad som ligger på förhandlingsbordet. Det står dock säkert att Armenien ser frågan om Vardanyan och hans gelikar som en separat process.
Den har heller inte fått något gehör i det internationella samfundet som mest verkar tycka att allt som berör Nagorno-Karabach är passé. Konflikten var länge en nagel i ögat för de västliga relationerna och politiker i väst hade svårt att navigera i vad de skulle tycka om Nagorno-Karabach. Med konflikten ”löst” i deras ögon finns det ingen anledning att reta upp Azerbajdzjan genom att kritisera den uppenbart fingerade rättegången mot Vardanyan.
När bilderna på den magrade och till synes misshandlade Vardanyan kablades ut följdes det av ramaskri från det armeniska samhället. Det var längesedan, om någonsin, som en särskild fråga fått stöd från de flesta politiska läger i Armenien – även om kritik riktas mot regeringen för dess senfärdighet i att lyfta frågan om Vardanyan.
Det är trots att de senaste åren präglats av politisk turbulens och polarisering. Våren 2024 rådde en kort men intensiv proteströrelse ledd av ärkebiskopen Bagrat som krävde premiärminister Nikol Pasjinjans avgång. Rörelsen sågs av många som en direkt följd av kampen för Nagorno-Karabach och många som anslöt sig till den var just flyktingar eller diasporagrupper som kämpat för självbestämmande.
Det är visserligen samma rörelse som är pådrivande i att försvara Vardanyans rättigheter. Denna gång verkar det däremot som att de lyckats få stöd även från grupper som var kritiska mot Bagrat. Det är få som anser att filantropen Vardanyan förtjänar den azerbajdzjanska behandlingen.
Framför allt är det också en påminnelse om att frågan om Nagorno-Karabach inte är avklarad i Armenien.
Toppbild: En bild på Ruben Vardanyan vid en demonstration i Armeniens huvudstad Jerevan. Foto Rasmus Canbäck
Gå med i Rasmus Canbäcks WhatsApp-grupp för att följa hans löpande bevakning av Sydkaukasien. Vill du tipsa reportern eller dela med dig av dina egna erfarenheter? Mejla till rasmus@blankspot.se
