Krönika om Nagorno-Karabach
Krönika: San Fransisco fanns i Nagorno-Karabach
För den tyska musikern Blixa Bargeld var Nagorno-Karabach en metafor för San Fransiscos unikum. I veckans krönika skriver Rasmus Canbäck om vad sången "Nagorny Karabach" betytt för honom.
Av Rasmus Canbäck 13 oktober, 2024
Det här hade kunnat bli min första konsertrecension. Men efter närmare eftertanke är det något helt annat som jag vill skriva om som kräver att vi backar bandet ett par år.
Det är mars 2021 och jag har precis kommit förbi den ryska militärposteringen längst ner i den beryktade Latjinkorridoren. Framför mig är de höga mörka bergen där molnen ligger tätt.
Jag och min armeniske fixare sitter tysta när vi kör in i Nagorno-Karabach. Vi är fortfarande spända efter att ha blivit insläppta. Ingen annan utländsk journalist har klarat det på flera veckor, kanske månader.
När vi rundat ett hörn och ryssarna är ur sikte stannar jag den vita fyrhjulsdrivna bilen. Det är bara något som jag måste få göra, berättar jag för fixaren, och slår på en sång.
”Staden är täckt av dimma. Jag är på mitt berg. I min svarta trädgård. Inklämd mellan himlarna. I den enklav jag valt, som jag gömmer mig i. I Nagorny Karabach*.”
Den tyske sångaren Blixa Bargelds stämma hörs från bilens högtalare.
Det skulle visa sig att det var sista gången jag fick lyssna på Nagorny Karabach av Einstürzende Neubauten på vägen in mot regionen som bär samma namn som låten. Med det var jag den sista utländska journalisten som kom in i enklaven från den armeniska sidan.
Senare har Blixa Bargeld berättat att han använde Nagorny Karabach som en metafor för San Fransisco, eller egentligen en metafor för en plats som existerar i en egen värld. Inspirationen kom från den polske utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuscinskyi som i sina skildringar från resor i Sovjetunionen befunnit sig i Nagorno-Karabach.
Som tonåring hade Kapuschinskis skildringar, som poetiskt återberättas genom Bargelds textrader, fängslat mig. Den armeniska högplatån som möter det azerbajdzjanska låglandet i just Nagorno-Karabach framstod som trollbindande.
När jag första gången åkte dit 2016, efter en resa till Azerbajdzjan, Georgien och Armenien, hade kriget precis återkommit. Den kanske barnsliga och något koloniala syn jag hade på Nagorno-Karabach möttes av en annan verklighet.
Men Bargelds metafor bestod.
Nagorno-Karabach var inte som andra platser jag besökt. Med tiden har jag förstått att det finns många som metaforen tillskriver – platser där yttre omständigheter skapat en unik kultur som inte finns någon annanstans.
Den ryskspråkiga staden Narva i östra Estland är en sådan. Staden vill varken se sig som en del av Putins Ryssland eller landets estniskspråkiga majoritet. Budapests hipsterkvarter har i takt med att Orbans regering angripit demokratin blivit ett annat. Det svenskspråkiga Åland, och kanske hela Svenskfinland, ett tredje. Jokkmokk som samiskt kulturcentrum i Sverige ett fjärde. Några har till och med världsarvslistas, såsom Berlins technoscen.
Liksom Nagorno-Karabach, fram till att det tömdes på sin armeniska befolkning i september i fjol, enas platserna av en särskild överlevnadsinstinkt. Det tar uttryck i ett levande lokalt civilsamhälle, kulturyttringar och starka lokalmedier. Med det följer innovation och entreprenörskap.
Metaforen som Bargeld sjunger om i Nagorny Karabach kan betraktas som en hyllning till dessa unikum.
Den elfte och tolfte oktober kom hursomhelst Einstürzende Neubauten till Sverige för att spela vid Fållan i Stockholm. Jag lyckades få en biljett till den extrainsatta konserten på fredagen och mejlade omedelbart till bandet. Jag berättade om hur sången inspirerat mig att åka till Nagorno-Karabach.
Timmarna innan konserten konstaterade jag dock besviket att sången inte spelats tidigare på turnén, och besvikelsen stod sig fram till extranumren när Blixa Bargeld äntligen tog orda.
”Den här sången är om en plats som inte finns längre. Egentligen handlar den om San Fransisco, som förvisso inte heller finns längre”.
Kanske är det just bara minnen av bergen inklämd mellan himlarna, den svarta trädgården som finns kvar.
*Tysk stavning av Nagorno-Karabach.
Toppbild: Karabach betyder ”den svarta trädgården” på flera lokala språk. Fotomontage av Rasmus Canbäck, med Blixa Bargeld i mitten.
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
