Reportage om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Del 5: De osynliga krigsbrotten
Sedan Azerbajdzjans offensiv mot Nagorno-Karabach har regionen tömts på sin armeniska befolkning. Men det finns få möjligheter att ta reda på vad som skedde innan flykten. Rasmus Canbäck rapporterar från Armenien.
Av Rasmus Canbäck 3 oktober, 2023
Reportagearbetet är gjort tillsammans med Nvard Melkonyan som översatt och ordnat med kontakter på plats. Utan henne hade inte rapporteringen blivit av. Detta är den femte delen av en pågående artikelserie om Armeniens nya verklighet. Text och bild: Rasmus Canbäck.
Barnet i spjälsängen hörs kippa efter andan, för att sedan hosta. Ljudet är svagt och rosslande. David, som bara är två år gammal, vänder sig om och greppar efter sin napp igen. Under ett kort ögonblick tittar han med glansiga ögon på oss innan han återigen faller in i den feberstinna sömnen.
– Hela familjen blev sjuka av stressen och fukten när vi gömde oss i skyddsrummet i källaren i Stepanakert förra veckan, säger mamma Anoush Alakhverdian medan hon tittar på sin son. David han blev sjukast av oss alla. När vi skulle lämna…
Hennes ögon tåras och hon vänder bort blicken för ett ögonblick innan hon fortsätter.
– När vi skulle lämna Artsach (Nagorno-Karabach på armeniska)… jag kan inte tro det… men ja, när vi skulle lämna vårt hem var vi alla sjuka. Vår lilla pojke, David, han hade fyrtio grader i feber och vi visste inte om han skulle klara av resan. Men vad hade vi för val?
Bilderna på bilkonvojerna som strömmat ut ur Nagorno-Karabach efter Azerbajdzjans offensiv den 19–20 september vittnar om en lång resa. Tio månader tidigare tog färden bara två timmar från Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert till Goris. Under den senaste veckan har den tagit trettio. Kanske ännu längre.
På sjukhuset i Goris har trötta undernärda och sjuka samlats för att återhämta sig efter flykten. Egentligen är det inte bara flykten som de återhämtar sig från – det är även att de har överlevt en nästan tio månader lång blockad av den humanitära korridoren in i Nagorno-Karabach och ett krig.
– Det värsta var inte att fysiskt överleva, berättar Anoush. Det var att hålla samman och visa sig stark inför barnen. Vi trodde alla att kriget 2020 skulle vara det värsta som någonsin skett, men de senaste tre åren har varit ett helvete… och… det är slut för Artsach, men det inte är slut på kriget. Jag lovar dig. Det kommer tillbaka.
Anoush delar åsikten att konflikten på intet sätt är slut med de flesta som vi möter i Goris. Staden har blivit den första tillflyktsorten för många av de över hundratusen armenier som tvingats att lämna Nagorno-Karabach.
Konflikten om Nagorno-Karabach har här möjligen fått ett bittert slut. Ett slut som vittnar om de internationella institutionernas bristande förmåga att agera när katastrofen stod för dörren. Trots att FN i början på 1990-talet uppdrog åt Armenien och Azerbajdzjan att finna en fredlig lösning med utgångspunkt från FN-stadgans principer om territoriell integritet och ett folks rätt till självbestämmande så har det inte skett. Bristen på repressalier från världssamfundet snarare än undflyende fördömanden visar att Azerbajdzjans strategi att lösa konflikten militärt i allra högsta grad fungerat.
Det fredsförslag som presenterades 2009, Madridprinciperna, skulle efter en komplicerad implementering med allra största sannolikhet på sikt innebära att Nagorno-Karabach inte bara de facto skulle bli självstyrande, utan även att befolkningen skulle, under internationella garantier, få rösta om sitt eget självbestämmande.
Det var en lösning som Azerbajdzjan, som sedan 1990-talet byggt en allt starkare armé med hjälp av olje- och gasexporten till Europa, på riktigt aldrig trott på. Landet som rankas av den amerikanska människorättsorganisationen Freedom House som mer auktoritärt än båda grannländerna Iran och Ryssland har dessutom anklagats av en rad folkmordsforskare, människorättsorganisationer och till och med EU-parlamentet för att sprida ”systematiskt rashat mot armenier”.
Den azerbajdzjanska statsvetaren Bahruz Samadov har i flera artiklar pekat ut att landets president Ilham Alijev använt armenierna i Nagorno-Karabach som en extern fiende för att stärka den egna makten. Efter kriget 2020, där Azerbajdzjan de facto övergav de FN-stödda fredsförhandlingarna, har det eskalerat ytterligare.
Den slutgiltiga azerbajdzjanska offensiven i september 2023 föregicks av en nästan tio månader lång blockad av den humanitära korridor som leder mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Formellt ska ryska fredsbevarande trupper, som finns på plats sedan kriget 2020, garantera passagen för armenierna, men de har inte gjort mycket när Azerbajdzjan stegvis eskalerat blockaden.
Det har skett trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat Azerbajdzjan att garantera fri rörlighet mellan Armenien och Nagorno-Karabach. I stället för att lätta på blockaden så förstärktes den till den grad att Internationella rödakorskommittén i juli lät meddela att de inte fick komma vare sig in eller ut ur Nagorno-Karabach.
Med ovanstående i åtanke är det därför få armenier som litar på azerbajdzjanska myndigheter när landets ledning menar att ”säkerhetsgarantier” och ”rättigheter” garanteras i Azerbajdzjan.
Nu arbetar Armenien för att flyktingarna ska registreras som sådana även juridiskt, vilket Azerbajdzjan gör allt för att motarbeta. Redan dagarna efter att den etniska rensningen av Nagorno-Karabach inleddes anklagades Azerbajdzjan av armenier för att sprida fingerade filmer på när armenier i regionen registrerar sig som azerbajdzjanska medborgare. Armenier från Nagorno-Karabach säger sig inte känna igen människorna på filmerna och reagerar på deras uttal av orterna som de uppger sig komma från.
Blockaden har tagit ut sin rätt på sjukhuset i Goris. Historierna är många från dem som ligger bäddarna och väntar på att bli tillräckligt friska för att registrera sig som nyanlända i Armenien.
En person berättar om att hans fru födde sitt barn på flyktvägen. De hade inte tid att vänta ut förlossningen innan azerbajdzjanska trupper intog Stepanakert. När de kom fram till sjukhuset i Goris hade barnet 600 grams undervikt, vilket förklarades med att barnet inte fått den omsorg som ett nyfött barn behöver.
En av läkarna berättar också att det kommit rapporter om flera dödsfall och att de på sjukhuset fått ta emot kropparna. Det är ännu inte bekräftat hur många som har dött på den hårda resan där bristen på mat och vatten adderats till den redan akuta undernäringen från blockaden. Det yngsta träffade dödsfallet är en 16-åring, men de flesta har varit äldre. En kvinna som var höggravid, med bara veckor kvar till födseln, har också fått missfall.
En kvinna vi talar med berättar att hennes man, som ligger i sängen bredvid henne, fick tre strokes efter varandra. Ovanpå det ska han också ha fått en hjärtattack, men har på något mirakulöst vis överlevt.
Det lidande som världens medier nu dokumenterar vid gränsen ska dock betraktas som toppen på isberget. Ett par dagar innan, precis när flyktingströmmarna börjat komma, exploderade en bränsledepå i Nagorno-Karabach. Hundratals män var på plats för att hämta bränsle till sina bilar för att kunna fly.
Explosionen medförde att ett hundratal personer dog, flera hundra skadats och fortfarande är många saknade. Det finns knappt något hopp om att utreda orsaken till katastrofen som av de vi talar med beskrivs som ”ett inferno värre än något annat”. Människor sägs ha flugit tiotals meter upp i luften av sprängkraften och brännskadorna som överlevare fått beskrev läkare var omöjliga att ta hand om under de krisande sista dagarna i Nagorno-Karabach.
Bristen på insyn i Nagorno-Karabach innebär inte bara att anhöriga inte får reda på vad som sker, utan också att Azerbajdzjan kan ta kontroll över informationsflöden.
När Azerbajdzjan invaderade Armenien i september 2022 begicks flera förmodade krigsbrott. En video visade azerbajdzjanska trupper massakrera armeniska krigsfångar, och en annan visar en död kvinna. Hon ses naken och stympad i videon. På kroppen hade azerbajdzjanska soldater skrivit en smädande text och i munnen hade de placerat hennes avhuggna finger.
Från kriget 2020 cirkulerade redan stora mängder med videor på halshuggningarna, förnedringar och tortyr innan soldater framför kameran dödats på brutala vis. En överhängande majoritet av dem kom från azerbajdzjanska sociala medier-kanaler, vilket bland annat granskningssajten Bellingcat skrivit om.
Människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch befann sig på plats under kriget 2020 för att kunna dokumentera några av övergreppen.
När jag var på plats, förmodligen som den sista utländska journalisten att komma in i Nagorno-Karabach i mars 2021, gick det ganska snabbt att konstatera att historierna om förmodade krigsbrott långt överträffade de oberoende organisationernas dokumenterande. Sedan dess uppger Reportrar utan gränser att Ryssland stoppat passagen.
Den här gången finns ingen insyn alls och endast ett fåtal videor läcker ut i azerbajdzjanska sociala medier.
Azerbajdzjan har inte sedan 1990-talet tillåtit FN-stödda utredare att komma in i Nagorno-Karabach – förrän nu. Den 30 september meddelade FN att de skickat en tio man styrka till Nagorno-Karabach med syfte att undersöka möjligheterna för armenierna att garanteras en säker närvaro i regionen. Den 1 oktober kom den på plats och då hade redan så gott som samtliga armenier lämnat och att det sker 12 dagar efter att Azerbajdzjan tagit kontroll över områden där rykten om förmodade krigsbrott mot civila redan skett.
Efter att FN-rapporten publicerades den 2 oktober väcktes bred kritik mot den i sociala medier för att dels verka bygga på underlag som azerbajdzjanska staten uppvisat, dels för att inte ta orsakerna till flykten i beaktande.
Analytikern och journalisten Tomas de Waal kallar tömningen på armenier för en ”de facto etnisk rensning”. Det refererar till att Azerbajdzjan formellt inte tvingar civilbefolkningen från att fly, men att landet har gjort allt i sin makt för att förhindra förutsättningar för att stanna.
Den kommande tiden lär en juridisk process inledas för att även formellt, de jure, tillskriva armenierna från Nagorno-Karabach flyktingstatus.
Förutom den riktade armenofobin där Azerbajdzjan aktivt förnekar att ett armeniskt folkmord skett och spär på konspirationsteorier om existensen av en ”armenisk lobby”, så har massarresteringar mot azerbajdzjanska fredsaktivister skett de senaste månaderna. Flera av dem hängs ut i azerbajdzjanska regimmedier med anklagelser om att de är ”armenier” eller ”betalda av armenier”.
Den amerikansk-armeniska advokaten Anoush Baghdassarian, fältforskare i Armenien för University Network for Human Rights, är på plats i Goris för att dokumentera vad som händer. Hon har dokumenterat påstådda krigsbrott och brott mot mänskligheten sedan kriget i Nagorno-Karabach hösten 2020.
Inledningsvis pratar hon och hennes kollegor med så många människor som möjligt för att samla vittnesmål som de senare kan följa upp för att skriva rapporter.
Hon beskriver att de flesta vittnesmål hon hör är konsistenta, och det har varit möjligt att verifiera viktiga fakta, trots de hinder som Azerbajdzjan har skapat sedan 2020 för att få tillgång till information om situationen i Nagorno-Karabach.
– I våra samtal under den senaste veckan har jag noterat att de flesta har liknande berättelser. Till exempel berättar många om trakasserier (av azerbajdzjanska gränsvakter) vid gränsstationen, och i princip alla säger att det skulle vara omöjligt för dem att stanna i Nagorno-Karabach efter att Azerbajdzjan tagit över, säger Anoush Baghdassarian.
– Livet under den tio månader långa blockaden nådde en brytpunkt, och människor var skräckslagna efter att Nagorno-Karabakhs regering tvingades kapitulera den 20 september, när flyktvägen via Latjinkorridoren ännu inte hade öppnats, fortsätter Anoush Baghdassarian.
Hon förklarar att det innan den massiva flykten från Nagorno-Karabach var utmanande att verifiera information om övergrepp som skedde inne i regionen.
– Självklart är det ett problem att det inte fanns och fortfarande inte finns någon oberoende part på plats i Nagorno-Karabach för att samla information. Det beror till stor del på att armenierna har tvingats lämna regionen, så vi kan inte samla forensisk data på plats, och annan bevisning som inte baseras på vittnesmål, som är avgörande att samla så nära brottet som möjligt, säger Anoush Baghdassarian.
Hon förklarar att det finns en utmaning framöver att samla vittnesmål och dokumentera övergreppen.
– Nu när i stort sett alla har flytt och offer och vittnen till övergrepp befinner sig säkert i Armenien, finns det en enorm uppgift att samla in deras vittnesmål och kräva ansvar, inte bara från Azerbajdzjan, utan också från det internationella samfundet, som tillät att detta hände under deras övervakning, trots de många, många varningssignalerna, resonerar Anoush Baghdassarian.
Vad gör det svårt att samla verifierade vittnesmål?
– Azerbajdzjans armé tvingade Nagorno-Karabakhs de facto-regering att överlämna under svåra förhållanden. Azerbajdzjan tvingade i praktiken Nagorno-Karabachs befolkning att välja mellan att fly eller stanna kvar för att bli mördade eller tvingas assimileras i Azerbajdzjan, vilket är varför så många nu flyr. Den brådska flykten innebar att det knappt gjordes någon dokumentation av vad som hände den 19-20 september (2023), säger Anoush Baghdassarian.
Hon argumenterar att även om det internationella samfundet har misslyckats med att stoppa en etnisk rensning från Nagorno-Karabach, så finns det fortfarande saker som kan göras.
– Först och främst måste akademiker och analytiker snabbt avslöja och motbevisa Azerbajdzjans påstående att flykten var frivillig. Världen behöver också betona att Azerbajdzjans handlingar inte är legitima och inte har något stöd i fredsförhandlingarna, vilket också gäller upphörandet av Nagorno-Karabachs de facto-regering, säger Anoush Baghdassarian.
Vad kan det internationella samfundet göra?
– FN kan agera genom att utse en FN-stödd fredsbevarande insats längs den armenisk-azerbajdzjanska gränsen. Dessutom hålls fortfarande dussintals armenier som gisslan i Azerbajdzjan, och ännu fler har försvunnit tvångsmässigt. Vi fortsätter att kräva deras omedelbara och villkorslösa frigivande, säger Anoush Baghdassarian.
Bellingcat har gjort ett försök att samla data från öppna kanaler om vad som sker i Nagorno-Karabach. De flesta videor kommer från azerbajdzjanska sociala medier. De visar hur azerbajdzjanska trupper skjuter mot tomma civila bostäder, ödelägger övergivna hus och intar städer i Nagorno-Karabach.
Bland andra videor finns bilder på azerbajdzjanska soldater som gör det etnonationalistiska turkiska vargtecknet och hånfulla tillmälen mot armeniska kulturarv eller flaggor.
När Azerbajdzjan gick till offensiv den 19–20 september 2023 omringades flera byar och städer. Ryktesspridning kom om att civila dödats av azerbajdzjanska trupper under hemska förhållanden. Insynen i byarna som de ryktas röra sig om var under dagarna som följde begränsad, liksom den är nu.
En förklaring är att elektriciteten stängdes av i Nagorno-Karabach, liksom kommunikationerna med omvärlden. Bristen på bränsle i Nagorno-Karabach, till följd av blockaden, gör att få också hade svårt att evakueras från områden på kort varsel.
De enda områden i så gott som hela Nagorno-Karabach där det under denna period fanns elektricitet var vid Internationella rödakorskommitténs kontor i Stepanakert och sjukhuset i staden, som båda hade externa generatorer.
Samvel Martisoryan, grundare till Armenia Cyber Hub som arbetar med IT-säkerhet och verifiering av videomaterial, säger till Blankspot att Azerbajdzjans strategi verkar ha förändrats från krigen 2022 och 2020.
– Jag är säker på att azerbajdzjanska armén instruerats att inte filma och publicera krigsbrott som de begått denna gång. Vi ser en förändring i strategin från tidigare år då Azerbajdzjan publicerat en stor mängd videor. Publiceringen av videor från 2020 och 2022 sanktionerades säkerligen av specialister på psykologisk krigsföring. Det är modus operandi som är ärvd från den turkiska armén. Dessa videor på avrättningar och stympningar som så ofta cirkulerat används av Azerbajdzjan som ett psykologiskt vapen, resonerar Samvel Martisoryan.
Han fortsätter argumentera att Azerbajdzjan planerat ett skyndsamt krig denna gång, och på så vis också undvika dokumenterande av begångna krigsbrott.
– Allt skedde väldigt snabbt. Den här gången planerade Azerbajdzjan ett blixtkrig, delvis för att undvika krigsbrott, säger Samvel Martisoryan.
Samvel Martisoryans tes stärks av att den azerbajdzjanska armén veckorna innan offensiven förbjöd filmer på militäruppbyggnaden som skedde i landet – vilket de inte gjort inför tidigare krig.
Över en natt slutade regimlojala azerbajdzjanska kanaler i sociala medier att publicera bilder och videor på truppförflyttningar inom landet. Flera av kanalerna på plattformen Telegram, som gladeligen publicerat hundratals videor på tidigare begångna felaktigheter, tystnade nästan helt och likaså gjorde även rapporterna om militäruppbyggnaden.
Ett exempel är Telegramkanalen Chatjerubka (”korsförödaren”) som var bland de första att läcka krigsbrotten begångna i september 2022. Efter att kanalen den 5 september 2023 publicerat en bild på att det är förbjudet att publicera videor på truppförflyttningar så minskade dess publiceringar med medieinnehåll avsevärt.
Det var fram till att offensiven började och bilder publicerades igen. Denna gång med flera uppmaningar om förbudet att filma egna soldater.
Det är inte alla sociala medier-kanaler som har haft samma disciplin. Facebookkanalen Cənnət Kəlbəcər med 45 000 följare har löpande publicerat videor på den azerbajdzjanska armén.
Att kontrollen över informationsflöden kan ske i Azerbajdzjan är inte förvånande. Reportrar utan gränser svartlistar Azerbajdzjan i sitt pressfrihetsindex och kontrollen över publiceringar i statsmedier är allmänt känd.
Bristen på oberoende utredningar från Nagorno-Karabach gör att sanningen om vad som skedde före, under och efter den etniska rensningen förmodligen aldrig kommer ut.
Hursomhelst är bristen på oberoende utredningar inte vad som bekymrar Anoush Alakhverdian för tillfället. För henne är framtiden oviss när hon funderar på vad som ska hända härnäst.
– Nu är vi på sjukhuset och jag vet inte var vi ska ta vägen härnäst. Var ska vi bo? Kommer den armeniska regeringen att ordna det här för oss? Jag vet inte, säger Anoush.
Hon berättar att hennes familj bott i Nagorno-Karabach så långt bak i tiden att hon inte vet när de kom dit.
– Det finns gravar från min familj flera generationer tillbaka i tiden. Vi har alltid varit där och jag vet inte hur jag ska föreställa mig att kunna vara utan Artsach, säger hon.
Barnet David vänder sig om i sängen igen. Han hostar litegrann och gnyr.
– Men just nu är det viktigaste att hela familjen kom med. Vi överlevde.
**
Om författaren: Rasmus Canbäck har bevakat konflikten i Nagorno-Karabach i tre år för Blankspot. Hans bok ”Varje dag dör jag långsamt” handlar om att han är den sista utländska journalisten som kom in i regionen i mars 2021. Snart ska den översättas till engelska.
Läs de tidigare delarna av reportageserien om Armeniens nya verklighet här.
Del 1: Armeniens nya verklighet – rapport från gränslandet mellan krig och fred
Del 2: Möt kvinnorna som röjer minor efter kriget: “Visst tjatas det om att det inte är kvinnogöra”
Del 3: Nu avgörs framtiden för Nagorno-Karabach
Del 4: Snaran dras åt – när ingen ser flyttas Armeniens gränser
Toppbild: En bil stannar vid den humanitära kontrollstationen i Armenien efter att ha lämnat Nagorno-Karabach.
