Röster om

”Priset för aktivismen är tortyr”

I en interjvu för Blankspot berättar azerbajdzanska aktivisten Ahmad Mammadli om kampen mot diktaturens Azerbajdzjan.

Av 5 november, 2023

De senaste veckorna har Blankspot publicerat en artikelserie av den azerbajdzjanska demokratiaktivisten Ahmad Mammadli.

Han var fram till augusti ordförande för den socialdemokratiska rörelsen Demokrati 1918 som startats efter kriget i Nagorno-Karabach 2020. Rörelsen bildades som en respons till de allt hårdare tagen från den azerbajdzjanska regeringen mot civilsamhället.

Efter tre års kamp för demokratiska rättigheter upplöstes slutligen Demokrati 1918 efter att regeringen intensifierat arresteringar mot dem.

I en intervju med Ahmad Mammadli berättar han om situationen för demokratiaktivister i Azerbajdzjan.  

Först och främst, vad är det viktigaste som du vill förmedla med dina texter?

– Ämnena omfattar frågor relaterade till mänskliga rättigheter och friheter, fria och demokratiska val, rättigheter för kvinnor, LGBTQ+, politiska fångar och fredsaktivister. Vanliga azerbajdzjanska medborgare är vanligtvis inte särskilt bekymrade över dessa frågor, men för dem som påverkas är situationen akut. Vi blir dessutom allt fler som omfattas av förtrycket. Jag anser att det är min plikt att belysa alla dessa ämnen och förmedla till världen om verkligheten som råder här.

Ni valde att upplösa Demokrati 1918, hur kommer det sig?

– Efter krigsslutet 2020 har politiska organisationer och civilsamhället upplevt hårdare restriktioner från staten. Speciellt efter införandet av nya lagar som inskränker på media och politiska partier. Vi ser att yttrandefrihet och politiska friheter krymper hela tiden. Som en protest mot dessa inskränkningar förklarade Demokrati 1918-rörelsen att vi inte längre kunde bedriva vår verksamhet under dessa förhållanden. Detta var i sig en form av civil olydnad, en markering mot det rådande styret.

Hur fritt är civilsamhället i dag?

– Vi måste backa bandet till 2013 för att besvara frågan. Då genomgick civilsamhället vad vi benämner som den stora ”nedbrytningen”. Efter införandet av en ny lag om icke-statliga organisationer och granskning av deras finansiering år 2013, avstannade finansiering från väst för civilsamhället i landet. Under den perioden (2013-2016) blev framträdande figurer inom civilsamhället fängslade. Bland dem finnsAnar Mammadli, Khadija Ismayilova, Intigam Aliyev, Rasul Jafarov, Rauf Mirqadirov, Bashir Suleymanli, Parviz Hashimli, Hasan Huseynli, Arif Yunus och hans fru Leyla Yunus, samt politiker som ledaren för REAL-partiet Ilgar Mammadov, medlemmar av Musavat-partiet Tofiq Yaqublu och Faraj Kerimli, medlemmen av Azerbaijan Popular Front Party Seymur Hazi.

– Förutom dessa namn finns många andra samhälls- och politiskaktivister. Allt det här känns fortfarande allvarligt idag. Därför är nuvarande strukturer för civilsamhället inte fria och befinner sig i en mycket försvagad situation. I dag kan vi tala om en ytterligare nedbrytning, kanske ett försök till en slutgiltig.

Hur tror du att Azerbajdzjan kommer utvecklas de närmsta åren, med hänseende till demokrati?

– Det är mycket svårt, kanske till och med omöjligt, att säga att det kommer att finnas en demokratisk utveckling i Azerbajdzjan de kommande åren. Det beror på att diktaturen, som är stark och har stärkt sin kontroll över samhället, kan enkelt fängsla och utöva påtryckningar på en grupp demokratiska aktivister. Det handlar även om att stödet för den ökar. I sådana förhållanden är politisk aktivitet i stort sett omöjlig. I dag kan aktivister bara till viss del uttrycka sin aktivism. Om någon vill kämpa för förändring så måste den vara beredd på att bli fängslad och utsättas för tortyr.

Hur kan omvärlden stötta aktivister i Azerbajdzjan?

– Det är beklagligt att se samarbetet mellan vissa västländer och Alijev-regimen. De sänder genom dessa samarbeten ut budskapet om att naturresurser är viktigare än demokrati. I vilket fall som helst måste azerbajdzjaner bygga sin egen demokrati. Att förvänta sig att en främmande makt ska ändra den politiska ledningen är inte en normal förväntan. Jag har själv uttryckt dessa åsikter även under möten med EU-medlemsstaternas uppdrag i Baku och påpekat att ingen stat, inte ens USA, har någon skyldighet att etablera ett demokratiskt system inför det azerbajdzjanska folket. Den demokratiska organisationen i vårt land bör byggas av oss själva, samhällsaktivister och representanter för det civila samhället, i samarbete med det azerbajdzjanska samhället. Om man vill stötta oss från yttre världen, så visa solidaritet med vår rörelse.

Läs Ahmad Mammadlis artikelserie här:

Del 1 – Förföljelsen av det religiösa samfundet

Del 2 – Fängslandet av den demokratiska rörelsen

Del 3 – Förföljelsen av oppositionen i exil

Av