Reportage om

Oro bland civilsamhället – kommer engagemanget för flyktingar att hålla hela vägen

Hundratals svenskar har öppnat upp sina hem för de ukrainska flyktingarna som flyr och en uppsjö av hjälppaket skickas varje dag med posten. Men många av de som var aktiva med att hjälpa flyktingar 2015 känner en oro för om samhället kommer att klara av att leva upp till det som lovas i längden.

Stressade resenärer rusar förbi med blöta jackor och skakar av sina vattenfyllda paraplyer inne i centralhallen. Snöslasket i Stockholm har övergått till regn. Sträckan mellan Uppsala och Stockholm brukar ofta drabbas av förseningar, men inte idag.

Najib Nori tar av sig sin randiga halsduk och ryggsäck och sträcker sedan fram handen för att hälsa. 

För sju år sedan kom han själv hit till centralen som ensamkommande. I tre dygn satt han på en bänk och vågade inte prata med någon. 

För sina sista pengar hade han köpt en tågbiljett till Stockholm från Malmö. Efter att ha färdats i en gummibåt över medelhavet blev han överväldigad av den värme som han möttes av från människorna från olika hjälporganisationer. 

När det nu sju år senare kommer en stor ström av människor från Ukraina upplever Najib Nori att han och de andra flyktingarna som kom under 2015 blev annorlunda behandlade. 
– Det är väldigt orättvist och omänskligt, att man skiljer på flyktingar och flyktingar, säger Najib Nori, på svenska. 

Sedan han lärde sig prata svenska har han blivit mer orädd och vågar säga vad han tycker. Han berättar att människor som han möter ofta skuldbelägger honom och de som har tvingats fly för att de har kommit till Sverige. 

Najib Nori kom som flykting 2015, för sina sista pengar köpte han en tågbiljett från Malmö till Stockholm. Foto: Karolina-Louise Räms.

Men utan kunskap och utbildning menar Najib att det är svårt att stanna kvar och slåss för sitt land. 
Han bedömde också hopplösheten i att slåss för en odemokratisk regim.

Det är inte heller människorna som har ansvaret för kriget utan politikerna och de som har makt i landet. – Oavsett om flyktingarna kommer från Ukraina eller Afghanistan är det deras länder som är i krig och människor kan inte välja om de vill födas in i ett krig eller inte. 

Själv föddes Najib i Ghazni, i Afghanistan och det har varit krig i hans land under hela hans uppväxt. 

När jag frågar om hans familj drar han upp tröjärmen och visar en tatuering som föreställer ett avlångt träd med en liten pojke som sitter lutad mot trädstammen. 

Bredvid trädet står texten ”mom” med en krona över och ovanför trädet står ordet ”frihet”.

– Den symboliserar två saker. Jorden som är min moder och min mamma som är min biologiska mamma, hennes själ är alltid med mig. Frihet betyder att jag är fri och lever.

Najibs mamma dog i Iran. Han kom till Sverige som ett ensamt barn 2015. Najib berättar att de flyktingar som han har sett komma i dag från Ukraina också mestadels har varit barn.

– När jag själv kom till Sverige var jag 16 år gammal och analfabet. Jag kunde varken engelska eller svenska.

För Najib Nori har flykten och kriget satt sina spår och han har mått dåligt i långa perioder. Han önskar nu att de ukrainska flyktingarna får hjälp direkt, i stället för att få vänta flera år som han själv har behövt göra.
– Det gör mig ledsen ibland, att vi inte fick samma möjligheter. Jag tycker att människor ska behandlas lika oavsett nationalitet eller hudfärg. Det är inte vårat eller deras fel att vi behöver fly.

Linus Ericsson arbetade med att samordna sovplatser till flyktingarna som kom till Stockholms central 2015. Foto: Karolina-Louise Räms.

En bit bort från tågen mot Uppsala, utanför centralstationen, står Linus Ericsson. Den första aprilsnön som nyss föll över Stockholm har redan börjat smälta bort på taxiplatsen. Här samlades under 2015 hundratals flyktingar. 

Då var Linus Ericsson en av de som var på plats och hjälpte till. 

– Jag lärde mig att arba betyder fyra, som fyra personer och en chaufför får plats i en bil.

I ett litet partytält samsades han tillsammans med andra samordningspersoner, en del arabisktalande, och andra svenskar för att se till så att människorna togs omhand när de kom fram. 

Linus huvudsyssla var att koordinera de olika flyktingboendena där det fanns lediga platser för kvällen, med antalet flyktingar som behövde en sovplats.

Han visar vart bilarna rullade in utanför centralen. Under sommaren och hösten 2015 mötte Linus många människor, en del skulle åka vidare med tåg upp till finska gränsen, andra skulle slussas ut i Stockholm. 
– Flera av killarna som stod och väntade på centralen såg förväntansfulla ut, de hade lika gärna kunnat vara på väg till en musikfestival.

Idag har Linus lämnat posten som ordförande i FARR, Flyktinggruppernas riksförbund, och i stället intagit rollen som kassör. Organisationen har sedan Ukraina-krisen bröt ut hjälpt till med att sammanställa information.

– Vi i FARR följer frågan och försöker informera så mycket vi kan. Vi vet att det kommer komma mycket frågor när människor ska registrera sig hos migrationsverket och söka asyl. Vi hoppas kunna knyta till oss personer som pratar ryska och ukrainska som kan fungera som informatörer.

Han berättar att det märks att hela det svenska samhället nu arbetar för att det inte ska bli samma ohållbara situation som under 2015. Samtidigt upplever Polen samma kaos som uppstod i Sverige 2015, med famlande myndigheter och ett engagemang mestadels från civilsamhället och privata initiativ. 
– Den polska staten har inte haft någon beredskap för det här. Nu ser man samma situation som den på Stockholms central. Det orkar man i några månader sedan blir man utmattade, säger Linus.

Även om kriget i Ukraina har ett stort medialt fokus i nuläget, vilket bidrar till ett ökat engagemang, är Linus orolig inför hur samhället ska klara av att upprätthålla stödet till flyktingarna i längden. Allt omkringliggande logistiskt som skola och sjukvård behöver fungera.
– Man kan inte planera för att de ska åka hem om någon vecka. Sådana här kriser försvinner inte.

Samtidigt har människorna som kommer från Ukraina en mindre stress kring asylprocessen än de flyktingar som kom 2015.

Linus berättar att flyktingarna som kom 2015 behövde rusa för att hinna fram innan gränserna stängdes. I dag har de ukrainska flyktingarna en öppen väg in i Europa.

– Asylrätten är en väldigt viktigt del i en fredsprocess, säger Linus.

När jag frågar om han har ett hopp inför situationen och framtiden berättar han att det bästa vi i Sverige kan göra är att hjälpa flyktingarna att komma in i samhället. Med sina erfarenheter från 2015 hoppas han att Sverige ska bli bättre på att organisera skolgång och arbeten för de nyanlända.
– På sikt kommer vi behöva hantera fler flyktingar, det är det nya normala, om vi inte gör det här nu kommer det inte att bli lättare sedan.

Bakom rörelsen ”Vi står inte ut” står professionella och volontärer som i sina jobb eller på annat sätt möter ensamkommande. Arkivbild.

En kort promenad från centralstationen sitter Elisabet Rundqvist som varit aktiv och hjälpt flyktingar sedan 2016. För henne är det positivt att se hur människor och politikerna ställer upp, samtidigt känner hon en oro för om samhället kommer klara av att leva upp till det som lovas i längden. 

–  Jag har svårt att tro att det håller hela vägen, säger Elisabet Rundqvist.

Elisabets engagemang startade efter att hon själv bevittnat hur de nyanlända behandlades. Under åren har hon hjälpt barn och unga att försöka få uppehållstillstånd och erbjudit sig att lyssna på deras upplevelser. 

Enligt Elisabet är det viktigt att de människor som vill hjälpa vänder sig till andra som har erfarenhet av att ta hand om flyktingar. Både för att skydda flyktingarna från att deras situation och hälsa förvärras, men även för att de personer som engagerar sig ska klara av att upprätthålla sitt engagemang. 

Flera av de som har arbetat aktivt med flyktingar sedan flyktingvågen 2015 har själva blivit psykiskt skadade av att bära på flyktingarnas krigstrauman, så även Elisabet.

– Det är något som går sönder inom en, säger hon.

I flera års tid har hon burit på flyktingars berättelser om våldtäkter, mord och övergrepp. Hon har varit på gränsen till depression och berättar att hon inte klarar av att hjälpa till i lika stor utsträckning längre. 

– Jag bär redan på så mycket, det är fyllt till bredden av deras berättelser och händelser om smärta och lidande. Jag har redan gått sönder så många gånger..

Hon menar samtidigt att det skulle vara ett framsteg om myndigheterna lyckades med att skapa bra förutsättningar för de ukrainska flyktingarna, som också kunde hålla i längden. 

Då skulle det tyda på att samhället har lärt sig något av det senaste flyktingmottagandet.

I sociala medier läggs det ut annonser om att det behövs lärare och tolkar som kan det ukrainska språket, för att flyktingarna snabbt ska kunna komma in i det svenska samhället.

Men Elisabeth manar till att skynda långsamt. 

– Det kommer inte att gå att sätta in ukrainska skolbarn i klassrummen och tro att de ska klara av att läsa matte på den nivå som de gjorde i sitt hemland. Istället kommer det att ta flera månader eller år för barnen att klara av att ta in kunskap igen på samma sätt, beroende på hur stora trauma de bär på. 

Samtidigt lyfter hon fram att de ukrainska flyktingarna inte levt med samma beväpnade konflikt som barnen som kom från kriget i Syrien.

– De flesta som flyr den här gången har inte upplevt flera års hårda strider. Närheten till Sverige och de omkringliggande länderna har också gjort det lättare för kvinnor och barn att fly, säger Elisabet. 

Det är en skillnad mot 2015 när det kom en stor del unga män till Sverige. 

– Den flyktväg som människorna tvingades ta då var farlig och det krävdes mod och god fysik för att klara sig. Människorna som flytt från Ukraina behöver inte springa genom bergsområden med vapen skjutandes bakom sig. Inte heller behöver de åka över ett hav i en gummibåt med väldigt stor risk för att sjunka.

Hon menar att skillnaden i dag också bygger på samhällets ställningstagande, hur de olika folkgrupperna sätts emot varandra. Samtidigt hoppas hon att de ukrainska flyktingarna tas emot på ett bättre sätt än de som kom under flyktingåret 2015 och att samhället i sig klarar av den belastning som blir när det kommer många flyktingar samtidigt.
– Jag har svårt att tro att det håller hela vägen, men samtidigt hade det varit helt fantastiskt om de menade det på riktigt.

Toppbild: Wikimedia Commons.

Hjälp oss skriva mer om Migration!

Vintern 2016 började svenska myndigheter utvisa ensamkommande afghaner som nekats asyl. Det blev början på en serie reportage och artiklar om svensk historias största deportationsvåg som skapades tillsammans med 8355 engagerade läsare.

Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka ämnet genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem. Följ arbetet med reportagen och bidra med din kunskap i facebookgruppen: ”Uppdrag: Afghanistan”.