Reportage om , ,

Utvisningshotade Znar Bozkurts make: ”Jag vägrar tro att Sverige inte är en fungerande rättsstat”

Fallet Znar Bozkurt har väckt starka reaktioner. Nu hotas han av utvisning till ett Turkiet som kallar honom för terrorist. Blankspot följde hans make Tage Karlsson under ett förtvivlat dygn.

Tage Karlsson är sammanbiten när han går längs asfaltsvägen som leder till förvaret. I handen håller han en påse med kläder som han ska ge till sin man, Znar Bozkurt, som den där tidiga fredagsmorgonen greps i deras hem.

Polisen väntade utanför när Tage var på väg till jobbet på skolan där han lagar mat åt eleverna.

– Det är ett jäkla ställe det här, som ett fängelse, säger han innan han rättar sig. Nej, det är ju faktiskt ett fängelse.

Beslutet att utvisa den kurdiska hbtq-personen och politiskt aktiva Znar kom i december 2021. Det var efter en fem år lång juridisk process där Znar och hans advokater hävdade skyddsbehov, medan Migrationsverket menade en annan sak. Efter den tredje överklagan gick Migrationsdomstolen på Migrationsverkets linje.

Till det hade Säkerhetspolisen, Säpo, uttalat sig i ärendet.

Läs mer: Demonstranter krävde att utvisningen av Znar Bozkurt till Turkiet stoppas.

– Det är vad det är, säger Tage när han ringer på dörren till förvaret. Någonstans hade vi väl förväntat oss det här… även om man försökt att förneka det. Det är väl knappast som så att de struntar i att uppsöka en person som har ett sådant här beslut på sig.

Vakterna kommer ut och vill först inte släppa in oss båda trots att det var avstämt dagen innan. Znars vän har kommit förbi, säger de.

– Kvoten är nådd. Det är bara två personer som får komma in. Inte tre. Znar har redan en gäst där inne. Vi gör redan ett undantag genom att ni inte kommer och går tillsammans.

Det löser sig efter ett telefonsamtal och efter att den tidigare gästen lämnat.

”Allt kommer bli bra”, upprepar Tage gång på gång.

Znar gråter högljutt när han kastar sig i sin mans armar.

– Så ja, säger Tage. Så ja. Nu är jag här.

– De kommer att skicka mig till Turkiet, de vill döda mig, säger Znar uppgivet.

– Allt ska bli bra. Vi utanför arbetar hårt för dig, svarar Tage och kramar sin make hårdare.

Besöksrummet på förvaret är kalt. Det står två furubänkar och ett bord i typisk åttiotalsstil i mitten. På bordet ligger det mängder med bakverk och kakor.

Znars vän som var där innan har tagit med sig allt. Det är trots att Znar hungerstrejkar.

– Äsch, du kan väl ta en liten bit av det där. Det är knappt några kalorier i, säger Tage och räcker fram en smörig bit baklava från bordet.

Znar avvisar sin man, men vill att alla ska sitta ner. Han skämtar om att han är kurd och att man inte kan ha gäster utan att det finns kakor, godis och te. Teet saknar han förstås.

– De frågade om jag ville prata med turkiska ambassaden, säger Znar. Vad tror de egentligen? Jag vägrar! Turkiet vill skicka mig i fängelse.

Tage skakar på huvudet och försäkrar återigen sin man om att han gör allt han kan utanför förvaret.

– Miran och Abdullah (juristerna) arbetar jättehårt, Znar. Det här kommer bli bra, allt kommer att bli bra.

Znar börjar gråta igen och lägger sitt huvud mot Tages axel. Tage greppar hans ringfinger och letar fram sin egen ring som hänger tillsammans med ett kors runt halsen.

– Vi har våra ringar, säger Tage. Min måste ju hänga här i och med jag jobbar i skolköket, men den är alltid med mig.

Tage har tagit med kläder till Znar, som inte har kunnat byta om sedan han blev gripen på fredagsmorgonen. Sjalen är hans mammas.

Det blir bara ett kort besök på förvaret. Efter en kvart har klockan slagit fem och bara en halvtimme senare måste Tage stå på scen vid Gustav Adolfs torg i centrala Göteborg. Där ska han hålla tal inför blixtmanifestationen som en mängd Göteborgsorganisationer och politiska partier har bjudit in till.

Tage är huvudnumret. Den viktigaste rösten. Han som står Znar närmst.

– Vi träffades vid Göteborgs Pride för, vad är det, sex år sedan måste det vara nu.

Tage kör sin bil svarta Dacia mot centrum.

– Det var när Znar fortfarande bodde i Gislaved. Sedan dröjde det ju inte länge förrän han flyttade till Borås och flyttade in. Han klagade hela tiden först, men nu säger Znar hela tiden att han har lärt känna Borås. Han vill inte flytta ifrån Borås. Det är liksom hans trygghet. Vi lever ett helt vanligt liv. Som man gör. Två katter. Den ena är Znars kan man väl säga. Nu när han inte är hemma ligger den hela tiden bland hans kläder.

Var gifte ni er?

– I en liten ort utanför Gislaved. Det var en fin kyrka. Znar kände en präst där. Det var inget stort bröllop, men det var verkligen vackert. På vägen hem, faktiskt samma dag, ringde juristen oss och meddelade beslutet från Migrationsverket. De meddelar sådant när man minst anar det. Ibland tar det flera år, ibland går det blixtsnabbt uppenbarligen. Helt oberäkneligt.

– Vi hade precis enats, och nu ville de splittra vår familj.

Samtidigt som han kör in mot Göteborg och konstaterar att det blir Nordstans parkeringshus, trots att det är dyrt, så undrar han var allt ska ta vägen.

– Många av våra vänner säger att det här aldrig kommer gå vägen. Det är för mycket storpolitik inblandat nu med Turkiet och allt. Det kostar Sverige för mycket att stoppa en utvisning som denna, men jag vägrar ge upp – jag vägrar tro att Sverige inte är en fungerande rättsstat där vi inte försvarar mänskliga rättigheter.

– Det här är ett test för vilket Sverige vi vill leva i.

Vännen Maria Jern är vice ordförande i HBT-liberalerna.

Tage drar igen bakluckan och tittar ner i sin telefon igen.

– Ja, nu blir det att hålla tal då. Maria, min vän som kommer nu, hon skrev det mesta åt mig. Hon sade att jag måste visa känslor. Det är inte jag liksom. Det är Znar som gör det av oss två. Jag behövde en liten skjuts på vägen för att få ordning på det här.

Arrangörerna ringer Tage och frågar var han är. De börjar få slut på talare för att hålla i gång manifestationen och glöden bland åhörarna.

– Det är väl bara att springa dit då, säger Tage och tar sig med raska steg över spårvagnsspåren vid Östra hamngatan.

Manifestationen arrangerades av Alla åt alla, Ung vänster, Vänsterpartiet, Rojavakommitéerna, NCDK, RFSL och Syndikalistiska ungdomsförbundet.

Vännen Maria möter upp. Hon har skrivit ut talet till honom, och räcker över några papper innan han greppar mikrofonen vid scen.

Det är 150, kanske 200, åhörare som lyssnar. Han tittar upp över kanten på sina glasögon.

– Vi har levt i 6 år tillsammans, vi har varit en helt vanlig familj och vi gör vad helt vanliga familjer gör.

Blankspot har sökt Turkiets ambassad för en kommentar.

Blankspots reportage och artiklar göms inte bakom en betalvägg. Bidra till vår blixtinsamling för att fortsätta bevakningen av kurdutvisningarna. Swisha eller börja stödja Blankspots månadsvis eller årsvis.

Läs också: ”Sverige fortsätter att leverera åsiktsregistrerade kurder till Turkiet”, ”Demonstranter krävde att utvisningen av Znar Bozkurt till Turkiet stoppas” samt ”Ännu en kurdisk politisk flykting gripen – ska nu utvisas till Turkiet”.

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.