Nyheter om , ,

Krönika: Därför är det viktigt att berätta om de som dött i Qatar

Debatten om antalet döda migrantarbetare i Qatar har rasat sedan de första dödssiffrorna rapporterades 2014. Å ena sidan hävdar VM arrangörerna i Qatar att endast tre personer har dött. Å andra sidan har tidningen The Guardian publicerat siffran 6500. Blankspot har genom lanseringen av Cards of Qatar velat nå bortom statistiken och berätta om människorna.

Om några månader invigs en av de mest kontroversiella VM-turneringarna i historien. Doha i Qatar kommer att vara epicentret för en debatt inte bara om ”Sportswashing” och politik utan också om migrantarbete och rättigheter. 

På landets nationalmuseum visas en utställning om hur landet förvandlats från en sömnig fiskestad där man letade pärlor till en av världens rikaste länder med naturgas för miljarder under sanden. Det kommer att vara utställningar om design, den olympiska andan och om hur VM-turneringen tagit landet till världspolitikens centrum. 

Men namnen på de som rest till Qatar för att jobba och inte återvänt kommer att saknas. 

För 12 år sedan beslutade FIFA att fotbolls VM 2022 skulle spelas i ett land stort som Skåne med en befolkning på 300 000 personer. En omöjlig idé om det inte vore för infrastrukturinvesteringar på 220 miljarder dollar och två miljoner migrantarbetare: Åtta arenor, nya hotell, motorvägar, tunnelbana och en utbyggd flygplats var några av de enorma projekt som snabbt drog igång efter tillkännagivandet. Vid en av arenorna har en helt ny stad byggt upp. 

Sedan de första dödsfallen rapporterades har debatten rasat, både om hur stora investeringarna varit, hur många som dött, och om det är fler än ”normalt”.

För ett år sedan kritiserade jag i Sveriges Radios mediegranskande program Medierna svenska mediers missbruk av statistik, när det gjordes inslag om att 6500 dött på arenorna. Framför sig såg man arbetare falla som vindruvsklasar från läktarplats. Siffran kom från tidningen The Guardian som skrev att ”6500 migrantarbetare har dött i ett Qatar som lägger i sista växeln inför VM”. 

Det vill säga dött sedan landet fick VM och fram till 2019.

En glidning av begrepp och en slapp inställning till källorna gjorde de publiceringarna möjliga. Vad tidningen skrev var att siffran byggde på uppgifter från Nepal, Bangladesh, Indien, Sri Lanka och Pakistans ambassader. Siffror saknades för ett tjugotal ambassader bland annat Filippinerna, Kenya och Ghana som alla har många migrantarbetare i Qatar. 

Myndigheterna i Qatar svarade att de inte bestred siffran som sådan. Men menade att i en sådan stor population av gästarbetare – över två miljoner – var antalet dödsfall inget onaturligt. 

När det kom till siffror menade myndigheterna i Qatar att det fanns tre (3) fall av olyckor på arenorna. 

Människorättsorganisationen Human Rights Watch publicerade under augusti 2022 den officiella statistiken de sett från Qatar där myndigheterna uppger att 15 021 icke-qatarier dött mellan 2010 och 2019.

En av de frågor som myndigheterna i Nepal ställer sig är: Hur kommer det sig att så många friska och unga personer återvänder i kistor? På Nepals utlandsarbetsnämnd, Foreign Employment Board täckte pappershögarna med ansökningar ett helt skrivbord när jag var där. 

Ett av kraven för att ersättningen på cirka 50 000 kronor ska betalas ut av myndigheten är att dödsorsaken är fastställd. I svart på vitt anges därför dödsorsaken i korta stackatoaktiga meningar på ansökningarna: truckolycka, krossad av en stålbalk, klämd under ett fordon, ströps till döds, föll från tionde våningen, hjärntumör, elstöt, självmord, explosion, stroke, hjärtattack, hjärntumör, självmord, trafikolycka, hjärtstillestånd, andnöd, hjärtsvikt, hjärtfel och fall från hög byggnad. 

Efter att tag ser man ett mönster.  På de flesta handlingar står det kort och gott ”naturlig död” eller ”orsak okänd”. 

– Jag har tagit upp detta med politikerna så många gånger. När jag ska skriva under checken så att familjerna får sina pengar går jag igenom dödscertifikaten och det är i 73 procent av fallen samma sak: ”naturlig död”, berättade chefen Rajan Shrestha.

Tidigare i år publicerade även Amnesty en rapport som visade att sju av tio dödsfall lämnades ouppklarade. Amnesty hade gått igenom 18 dödsintyg för migrantarbetare mellan 2017 och 2021. I 15 av intygen beskrevs dödsorsaken som hjärtfel eller andningssvikt på grund av naturliga orsaker.

I flera av de 100-tals intervjuer vi gjort med anhöriga återkommer också denna fråga från familjerna om varför mannen eller brodern hittades död en morgon? När döden inte skett på arbetsplatsen räknas den heller inte in i den officiella statistiken över arbetsrelaterade dödsfall. De som reser till Qatar genomgår också läkarundersökningar både före och efter kontraktskrivandet.

Andra som försökt är ILO som 2020 gjorde en genomlysning och fann 50 arbetsrelaterade dödsfall det året, men även 37 000 skadade varav 500 allvarligt. 

I siffran över de skadade återfinns inte självmorden, bilolyckorna eller de som dog av utmattning i sömnen. 

Debatten om siffror och statistik när det kommer till migrantarbetare roll i världsekonomin i stort är heller inte ny. 

2003 räknade Världsbankens Dilip Ratha ut att världens alla migrantarbetare skickade hem 300 miljarder dollar per år. Det var världens samlade biståndsbudget gånger tre, och siffrorna ökade snabbt.

Migrantarbetarnas pengar började då ses som en allt viktigare del av lösningen på den globala fattigdomen – trots det höga pris många migranter fick betala. 

Även FN:s utvecklingsprogram UNDP kom i en rapport för tio år sedan fram till att hindren för invandring måste undanröjas eftersom migration sågs som ett viktigt sätt att främja höjd levnadsstandard och möjligheter till ett bättre liv. 

En av de mest högljudda förespråkarna för migrationen som universallösning i debattens början var den brittiske ekonomen Philippe Legrain, rådgivare till världshandelsorganisationen WTO och författare till boken ”Immigrants – your country needs them”. 

Han argumenterade för att befolkningen i mottagarländerna – om de vill behålla sina högavlönade jobb – måste vänja sig vid att utländsk arbetskraft gör de jobb som de själva inte vill göra.

Men att lyfta fram migration som svaret på global fattigdom var kontroversiellt. 

Kritikerna ansåg att det glorifierar utnyttjandet av migrantarbetare och ursäktar migranternas rättslöshet. Men Philippe Legrain svarar att argumenten om solidaritet klingar falskt: ”Alternativet är ju att de får jobba kvar i sina hemländer för ännu lägre löner. Och vad är det för solidaritet?”

Mycket i debatten kring Qatar känns igen från tidigare debatter om migrantarbetare. Ska man se de så kallade remitteringarna, som en väg ut ur fattigdomen eller en form av modernt slaveri med livet som insats? 

Båda påståendena går att argumentera för – samtidigt. 

I dag lämnar varje år 400 000 nepaleser sina städer och byar för att jobba utomlands. 

Det är två fullastade Boeing 747. Om dagen. Sedan 2010 reser var fjärde migrantarbetare till Qatar. Byggindustrins aptit för billig arbetskraft i landet har varit närmast omättlig sedan nyheten om VM slog ner.

Sedan dess har också journalister och människorättsorganisationer rest i skytteltrafik till Qatar och förfasats över korruptionen, exploateringen, de många dödsfallen och att arbetare närmast varit livegna, utan möjlighet att byta jobb eller att resa hem.

Men förklaringen till att 2,3 miljoner migrantarbetare är på plats i Qatar, beror inte bara på världsmästerskapet i fotboll. Svaren måste framför allt sökas i Sydasien och det är det vi på Blankspot gjort sedan 2020.  

I ett av reportagen vi publicerat i serien ”Cards of Qatar” möter jag en forskare som beskriver hur den extrema fattigdomen minskat i Nepal från 42 till 16 procent under de senaste tio åren, tack vare att migranter skickat hem pengar. Jag möter också stolta hotellägare som återvänt hem med startkapital från Qatar och lyssnar till drömmarna och röster från de långa köerna utanför passexpeditionen med unga som vill resa. 

I ett av de längre reportagen berättar advokaten Ramzan, som arbetar med mänskliga rättigheter i Qatar, att ”I inget av de andra länderna i gulfen finns de rättigheter du som arbetstagare idag får i Qatar. Det laglösa tillståndet för gästarbetarna är historia. Qatar är i dag vårt andra hem”. 

Andra har en annan syn på Qatar och flera av familjerna vi mött är desperata. De har inga advokater, får i de flesta fall inget eller lite stöd från det egna landet och saknar svar från företagen som anställde deras anhöriga. Frågan och debatten kring migrantarbetare, remitteringar och fackliga rättigheter är komplex och vi vill belysa den från flera olika håll. Både på plats i arbetarnas hemländer men också i Qatar och Zurich. VM är ett ypperligt tillfälle att diskutera både fotbollens ansvar och sponsorernas roll för det är inte första och heller inte sista gången som villkoren för de som bygger arenor kommer att uppmärksammas.

Korten, Cards of Qatar,  är i sammanhanget en ingress, en brygga över till reportage och journalistik. Ett sätt att få de som kanske inte till vardags läser om migranter i Sydasien att ta del av den journalistiken.  

”Ett smart sätt att förpacka komplex journalistik,” som en läsare uttryckte det. 

Vi vill genom Cards of Qatar berätta om människorna bortom statistiken och har samlat på oss 100-tal berättelser från lokala journalister i Bangladesh, Indien och Nepal som mött familjer till de som dött. 

En av familjerna jag träffade i Nepal var barnen och frun till Bine Bahadur Bishworkarma.

Under pappans alla år i Qatar så uppmanade han alltid barnen att studera hårt och försöka få ett jobb i Nepal. Han vittnade om att situationen på arbetet var svår i Qatar. 

– Han förbjöd barnen att resa utomlands och jobba. Och så länge han var där hade vi inga problem men ekonomin. Men nu det gör ont, smärtan går djupt i oss alla, sa Nir Maya Bishworkarma.

Pappan som skulle fyllt 54 i fjol om han levt pratade sällan om jobbet när han ringde hem, men familjen vet att han var erfaren och därför fick jobba med dyrbart material som marmor i de nya hotell som byggdes. 

Vad som hände natten till den 19:e maj vet ingen. En halvtimme före lunch den dagen hittade kollegorna honom död. 

Sonen säger att de blev tillsagda att tro på vad det officiella dödsintyget uppgav: Att pappan tagit sitt liv. Men han menar att pappan var sitt vanliga jag och inte verkade deprimerad. 

– Att han skulle ta sitt liv av rädsla för att smitta oss i Nepal med coronaviruset är… en långsökt teori. Han hade ju köpt en hembiljett! Gör man det om man planerar att ta sitt liv? Jag vet inte vad som hände, jag vet inte ens var hans kropp är? Vi fick aldrig hem den och ingen fick se den. Hans saker, allt i hans lägenhet, vi fick ingenting, säger sonen Raj upprört. 

Någonstans i Qatar finns kroppen kvar tillsammans med alla pappans tillhörigheter, bankkort, pengar och möbler. 

– Att inte kunna hämta hem min fars kropp känns inte bra. Men vi gjorde en docka i naturlig storlek med pappas kläder som vi hade hemma och kremerade den, säger sonen.

Sonens kanot ligger oanvänd vid strandkanten och när de kan jobbar han nu med att måla hus i staden. Om det inte regnar. 

– Jag har sett på Facebook att många skriver om VM. Jag känner mig stolt över att min pappa har lagt marmor på hotellgolven. De som ska se på fotboll och går på marmorgolven får njuta av hantverket, men för oss är det en tragedi.

Läs de första reportagen i serien ”Cards of Qatar” nedan och läs om de som dött på samlingssidan ”Cards of Qatar”.

Hjälp oss skriva mer om Migration!

Blankspots journalistik göms inte bakom en betalvägg. Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka Migration genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli prenumerant.