Reportage om , ,

Del tre: Tusentals dödsfall i Qatar har tvingat Nepals politiker att agera

Många av arbetarna som förlorat sina liv eller skadats i Qatar är migrantarbetare från Nepal. Möt dödens byråkrater och diplomaterna i Nepal som arbetar med att ge familjerna kompensation och förbättra villkoren.

De döda stirrar rakt in i kameran. På sida efter sida sitter passbilderna fasthäftade eller limmade på ansökningarna tillsammans medfingeravtryck, anställningskontrakt, visum och dödsintyg. 

Pappershögarna täcker ett helt bord inne på Nepals utlandsarbetsnämnd, Foreign Employment Board. 

Rajan Shrestha, som är chef på myndigheten bläddrar i dagens lunta. Han säger att det är svårt med statistik och data. Den enda siffra han kan garantera är att när pandemiåret 2020 var slut hade 1213 kroppar återvänt till Nepal i kistor från länder i gulfen. 

Tre om dagen.

– Förr så träffade jag varje dag änkorna tillsammans med faderslösa barn på kontoret, tårarna, de ledsna ansiktena, inget kan förbereda en på det. Numera sker allt digitalt och barnen är inte på mitt kontor längre, men varje dag skriver jag under checkar till de dödas familjer. När jag kommer hem efter en arbetsdag känner jag stor sorg. Så är det för alla här, om du ser du på mina kollegers ansikten efter klockan fem, så är alla ledsna, säger Rajan Shrestha.

Det är knappast ”naturligt” att dö ung och frisk, säger Rajan Shrestha uppgivet. Han är chef på Nepals utlandsarbetsnämnd, Foreign Employment Board

Ett av kraven för att ersättningen på cirka 50 000 kronor ska betalas ut av myndigheten är att dödsorsaken är fastställt. I svart på vitt står det därför korta stackatoaktiga meningar på ansökningarna: truckolycka, krossad av en stålbalk, klämd under ett fordon, ströps till döds, föll från tionde våningen, hjärntumör, elstöt, självmord, explosion, stroke, hjärtattack, hjärntumör, självmord, trafikolycka, hjärtstillestånd, andnöd, hjärtsvikt, hjärtfel och fall från hög byggnad. 

Efter att tag ser man ett mönster.  På sida efter sida står det kort och gott ”naturlig död” eller ”orsak okänd”. 

– Ett dödsintyg krävs för att flygbolagen ska ta hem kroppen så det är mer formalia än ett genuint intresse av att veta varför personen dog, förklarar Rajan Shrestha tar ned munskyddet för en stund och dricker av det rykande varma teet som står på skrivbordet. 

Sedan rättar han till Nepals flagga som sitter på kavajslaget. Tapeten bakom honom är blommig och utanför hör man trafiken som går genom stadsdelen Babarmahal där kontoret ligger. 

– Jag har tagit upp detta med politikerna så många gånger. När jag ska skriva under checken så att familjerna får sina pengar går jag igenom dödscertifikaten och det är i 73 procent av fallen samma sak: ”naturlig död”. 

Siffran är exakt men så har han också räknat efter han så ofta fått frågan. 

Ofta kommer familjerna till kontoret och säger att den uppgivna dödsorsaken inte stämmer. 

– Min man dog inte av naturliga skäl. Ni måste öppna upp fallet, säger änkorna. Men mitt problem är att det på detta intyg sitter en stämpel från staten Qatar. Från ett annat lands myndighet. Ett annat lands regering. Så vad ska jag göra? säger han och slår ut med händerna och skrattar. Men ja detta är kärnpunkten. Det är knappast ”naturligt” att dö ung och frisk, säger han uppgivet. 

Kravet på obduktioner och ordentliga dödsorsaksutredningar har rests inte bara av Nepal utan även av FN, ILO och en rad länder i internationella fora. 

Coronapandemin satte tillfälligt stopp för nepalesernas migration ut i världen. Men nu är hjulen igång igen.

Nyligen publicerade Amnesty en rapport som visade att sju av tio dödsfall lämnades ouppklarade. Amnesty hade gått igenom 18 dödsintyg för migrantarbetare mellan 2017 och 2021. I 15 av intygen beskrevs dödsorsaken som hjärtfel eller andningssvikt på grund av naturliga orsaker.

”I grund och botten är det så att vi alla dör av andningssvikt eller att hjärtat ger upp, och formuleringarna är meningslösa om det inte finns en förklaring till varför. “Naturliga orsaker” räcker inte som förklaring”, sa läkaren David Bailey i Amnestys rapport. 

Rajan Shrestha känner att de har omvärlden med sig i frågan, men poängterar att det inte är något specifikt för enbart Qatar att det inte sker ordentliga obduktioner eller ens utredningar när migrantarbetare dör. 

På hans bord finns även landsmän och kvinnor som slutat sina dagar i Malaysia, Kuwait, Oman, Saudiarabien, Singapore och på den afrikanska kontinenten. 

– Flygbolagen kräver intyg för att transportera kropparna så det står nästan alltid ”naturlig död” även i de länderna, säger Rajan Shrestha.

Förr om åren anklagades den nepalesiska regeringen för att inte i tillräcklig hög grad försvara sina landsmäns intressen som gästarbetare. Istället skyllde man på oseriösa rekryteringsfirmor och företagen i de olika länderna. 

Men sedan några år arbetar regeringen på flera fronter för de nepaleser som reser iväg.

– Den första fronten är information. Vi har startat ett call-center dit man kan ringa och få korrekt information om avtal, löner, visumavgifter, så att ingen blir lurad. Allt för att bekämpa bedrägerier, oseriösa rekryterare och andra mellanhänder som lurar arbetstagarna. 

Det andra myndigheten gjort är sätta upp en avdelning som hanterar klagomål på uteblivna löner och frågor om kontrakt. Den avdelningen driver också medborgarnas intressen mot företagen. 

Det finns nu 156 lokala kontor runt om i landet dit man kan vända sig. 

– Vi har lärt oss att vi kan nå ut med information när arbetarna ansöker om pass. Så i samband med det ger vi en obligatorisk kurs i säkerhet, lagar och regler. 

Nepaleser som slutat sina dagar i Qatar, Malaysia, Kuwait, Oman, Saudiarabien, Singapore och på den afrikanska kontinenten. Foto: Martin Schibbye.

Ovanpå allt detta vill regeringen också utbilda den egna arbetskraften så att landet inte bara exporterar ”low skilled workers” utan istället ingenjörer, datatekniker, mät-experter, skickliga plattsättare och snickare. 

– Det är vad som är möjligt för oss som myndighet. För att komma längre behövs det att dessa frågor drivs på en högre politisk nivå. 

Rajan Shrestha menar också att allt inte bara handlar om att undvika att dö. Trots att det är döden som upptar hans arbetstid. 

– Vi ser stora behov när det gäller den mentala hälsan hos migrantarbetarna. Allt är inte död. Vi hjälper personer som sitter i fängelse utomlands och hembiträden som behöver nödboenden.  

Även om regeringen i dag gör mer än förut menar han att det grundläggande problemet är att arbetskraftsmigrationen glamoriserats bland unga i Nepal.

– Bilden av ett jobb i Gulfen som omgivet av glamour måste bekämpas! Arbetarna måste få kunskap om verkligheten på plats. Där återstår mycket att göra. I ett land som Nepal med vår fattigdom har dessa drömmar om det materiella förlett unga människor. Det är här man måste börja, med attityderna om vi ska få ner antalet olyckor och dödsfall. 

Rajan Shrestha menar också att man inte får glömma att det kommer en dag då migrantarbetarna återvänder.

– De som kommer tillbaka med mentala problem, ekonomiska problem och problem med hälsan. Vad gör vi för dem? Vi måste vi ha en plan för re-integreringen. Nu finns det en budget för detta 2022 så det ska vi på myndigheten börja arbeta med nu. 

Utanför kontoret är receptionen täckt av en röd heltäckningsmatta. Ovanpå den ligger ytterligare en röd matta. Det är tyst sånär som på en blå vattentunna som ger ifrån sig ett bubblande ljud. 

Ett släpande ljus rinner in genom de små fönstren. 

På en stol sitter en äldre man med knäna under hakan. På väggen bakom rullar en text om de medborgerliga rättigheterna migrantarbetare ska åtnjuta på pappret. För en vecka sedan hämtade han ut pengarna som sonen skickat hem från Förenade Arabemiraten. Med de skulle han förbereda firandet när sonen kom hem. Så blev det inte. 

– De ringde och sa att han fått en hjärtattack. Jag ska bara hämta ut hans kropp och sedan åka hem med den, säger han kort. 

Andedräkten doftar alkohol. Ansiktet är rödgråtet. I det svarta håret skymtas gråa streck. 

På fötterna saknas strumpor och tofflorna är slitna. 

Kathmandu, är huvudstad och kommersiellt centrum i Nepal. Staden är belägen i Katmandudalen mellan Himalaya i norr och Mahabharatbergen i syd på 1 325 meters höjd över havet.

Att säga att den politiska situationen i Nepal är komplicerad är att skönmåla läget. Förr skylldes allt som var fel i landet på kungen – i dag är det politikerna som bär hundhuvudet. 

Landet har under de senaste decennierna gått från en sträng monarki plågad av ett brutalt inbördeskrig till en fredlig republik, men efter freden 2006 tog det nästan tio år innan en ny konstitution kom på plats. 

Efter de senaste valen har olika partier sprungna ur den tidigare maoistgerillan dominerat politiken men svårigheterna att samarbeta och nya splittringar har lett till att kongresspartiet, NC, fått allt mer inflytande. 

Fortfarande har bara runt häften av befolkningen elektricitet eller rinnande vatten och de många regeringsskiftena och påföljande ändringar av den ekonomiska politiken gör att utvecklingen redan innan pandemin stod still. 

Men i ett avseende är allt sig likt. 

Trots övergrepp, uteblivna löner, extrema arbetsvillkor, och svårigheter att byta jobb har antalet migrantarbetare stadigt blivit fler och fler. 

Kabinettsekreteraren på det nepalesiska utrikesdepartementet glömmer aldrig mannen som plötsligt en morgon i början av seklet satt utanför grindarna till Nepals ambassad i Saudiarabiens huvudstad Riyadh. 

Klädd i en traditionell vit dräkt talade han flytande arabiska och uppträdde förvirrat. 

– Han hade nästan glömt bort sitt modersmål, men lyckades förklara att han inte fått någon månadslön under de 16 år han jobbat på farmen! 

Diplomaten Harish Chandra Ghimire menar att alla unga diplomater borde skickas till Mellanöstern i början av sina karriärer. Foto: Martin Schibbye.

När ambassadören ringde upp hans arbetsgivare låtsades de inte veta vem han pratade om. 

– De hade ingen anställd med det namnet, sa chefen. Jag sa då att nu lägger jag på och ringer polisen, vilket fick hans chef att minnas, berättar Harish Chandra Ghimire och skrattar. 

Från fönstren i det stora kontorsrummet har man utsikt över den lummiga innergården. Myndigheterna i Kathmandu ligger samlade som en stad i staden. På väggen sitter kartor över Nepals olika distrikt. 

– Erfarenheterna från Saudiarabien gör att jag inte tror på mjuk diplomati i dessa frågor. Man måste vara hård om man ska kunna försvara sina landsmäns intressen i den här regionen. 

Harish Chandra Ghimire menar att alla unga diplomater borde skickas till Mellanöstern i början av sina karriärer.

I dag många decennier senare är han kabinettsekreterare och policyansvarig för Nepals relation till staterna i Mellanöstern. 

När han förstår att intervjun ska handla om Qatar ber han mig att inte filma, beställer in te och blir lite mer diplomatisk. 

– Migrationen är en av våra huvudsakliga arbetsuppgifter. Vi förhandlar fram avtal med länderna utifrån information från ambassaderna på plats. Det krävs då att vi gör vår hemläxa kring hur villkoren ser ut, säger han med en formell röst. 

Det finns en oerhört stor efterfrågan framför allt av hembiträden lägger han till. 

– Med bra formella avtal, rutiner för avstämning, så går det att skicka ut arbetare. Men utan dessa mekanismer så bör vi inte skicka iväg människor för att arbeta. 

När nepalesiska UD:s Harish Chandra Ghimire förstår att intervjun ska handla om Qatar ber han mig att inte filma, beställer in te och blir lite mer diplomatisk. 

I 70 procent av fallen när en arbetare dör i Qatar sägs det att det är en ”naturlig död”. Är detta något som ni tar upp med Qatars regering, varför de inte undersöker dödsorsaken ordentligt?

– Det sker arbetsolyckor, ibland dödsfall och ibland att hembiträden som måste räddas av våra diplomater. Men under de senaste åren har länderna i Mellanöstern reformerat sina lagar och infört nya regler.  Vi diplomater har också fått en större makt att agera mot företag i länderna för våra landsmän. Om de inte får lön, eller för låg lön då agerar ambassaden och svartlistar företaget. 

Enligt Harish Chandra Ghimire fungerar diplomatin och de har drivit på reformer kring arbetsrätten i Qatar. Till skillnad mot människorättsorganisationernas arbete att i medier kräva förändring har de makten att stoppa inflödet av arbetskraft och det priset vill ingen betala. 

– Om inte företagen lyssnar går vi på staten. Företagen förlorar då sina tillstånd. Vi har kraftfulla verktyg som våra utlandsmissioner inte tvekar att använda, säger han. 

Det har också, tack vara den hårda diplomatin, enligt kabinettsekreteraren skett en attitydförändring i Qatar. 

– Enbart pengar kan inte skapa utveckling. De krävs arbetare och vi ser nu hur Qatar börjat att inse deras värde. Utan migratarbetare vore inte utvecklingen i Qatar möjlig och det vet emiren. 

Enligt honom är ledningen i Qatar numera måna om relationen till Nepal och utvecklingen i landet. 

– Nu när jag möter diplomater och politiker från Qatar så vill de tala om hur de kan investera i Nepal. De vill utveckla turismen och inleda andra samarbeten – bortom VM. Denna goodwill har våra landsmän förtjänat genom att arbeta hårt under de senaste tio åren. De har inte bara jobbat ihop pengar de har alla varit ambassadörer för Nepal. 

Det femstjärniga lyxhotellet St. Regis Doha ligger vid en privat strand i West Bay. Alla de luftkonditionerade rummen erbjuder utsikt över Persiska viken och eget marmorbadrum med en separat regndusch. 

En kort taxiresa från hotellet ligger Education City Stadium och Khalifa International Stadium som är två av VM-arenorna. 

Det var för att få servera på hotellet som den 28-åriga Asmita Lama betalade en rekryterare ungefär 7 000 kronor. 

– Mina vänner hade rest utomlands och jag hade hört dem berätta och sett deras bilder på Facebook. Så det fick mig att också vilja resa, säger 28 åringen iklädd gul Adidas-jacka.

Hon är nervös och skäms lite över att det blev som det blev och att hon nu är hemma i Nepal igen. Men redan den första dagen i Qatar insåg hon att det inte var som hon hade sett på bilderna. 

– Jag bodde i en lägenhet med gamla madrasser på golven. I samma rum som unga tjejer från Filippinerna. Det första jag fick göra var att gå ut och köpa en kudde och ett täcke, säger hon. 

Det var december 2019 och hotellet var fullbelagt när hon gjorde de första åtta timmars passen. 

En månad senare kom nyheten om ett nytt virus och snart var rummen tomma. 

– Det fanns ingen att servera. ”Inget jobb ingen lön,” sa företaget, minns Asmita Lama och ser ut genom fönstret över Kathmandu. 

Asmita Lama minns drömmen som blev en mardröm.

Hon var ung och ensam i ett okänt land och visste inte vad hon skulle göra. Hon försökte prata med hotellet, men det var inte de som hade anställt henne utan en underleverantör. Hon försökte att helt enkelt be om lönen – men det gick inte så bra. 

– Jag ville åka hem. men bollades runt mellan hotellet, företaget och rekryteraren, ingen visste något, så jag blev kvar och jobbade i sjutton månader utan lön. 

17 månader! 

– Ja. Till slut fick jag kontakt med Nepals ambassad i Qatar som kunde ordna hemresan med pengar från en hjälporganisation för nepaleser i Qatar (Nepali Non Residence Association).

Föräldrarna var glada att hon kom hem frisk och nu var i säkerhet. Men trots erfarenheten är hon inte avskräckt från utlandsarbete. Brodern är i Dubai och kanske är det bättre där funderar hon.

– Jag känner mig förvirrad, jag vet inte om jag ska resa eller inte. På grund av pandemin finns inga hotell-eller restaurangjobb nu men jag hoppas det ändras. 

Hon känner inget agg mot Qatar eller hotellet, men menar att bemanningsföretaget som rekryterade henne är de skyldiga. 

Till andra ungdomar i hennes situation vill hon säga att de inte ska ha bråttom när de planerar att migrera. 

– Stressa inte iväg. Om man bara kastar sig iväg, så kan det som hände mig hända andra.  

När vi skilts åt ser jag på de bilder hon lagt upp i sitt Facebookflöde från det senaste året. En bild på henne leende framför en pool. 

En annan bild där hon står och ler utanför entrén till hotellet som inte betalade ut några löner. En tredje vid stranden i Doha. 

I kommentarerna hejar vännerna på och ger tummen upp, hjärtan och solar. 

För juristen Mohammed Ramzan Ali Miya var det kärleken till det arabiska språket som fick honom att söka sig till Doha.

Det är inte alla nepaleser som reser till Qatar för att tjäna pengar. För juristen Mohammed Ramzan Ali Miya var det kärleken till det arabiska språket som fick honom att söka sig till Doha. 

På kavajslaget sitter både Qatars och Nepals flagga och han har efter ett decennium i landet nyligen publicerat en bok om sin tid i Doha. 

– Jag blir upprörd varje dag över alla rykten om Qatar som sprids i de sociala medierna. Ministrar i Qatar kan ibland ringa mig och fråga sig hur medierna kan vara fria att publicera alla dessa rykten, säger han och skrattar. 

Han ber mig stänga av filmkameran och vill ge mig ”information – men ingen intervju”. 

Efter att ha tagit sin masterexamen i arabisk litteratur i vid universitetet i Karachi, Pakistan började han jobba på Nepals ambassad i Doha. Redan under studietiden översatte han och skrev flera egna böcker om regionen och dess kultur. 

Väl på plats i Qatar började han översätta landets officiella dokument till nepalesiska. Bland annat landets arbetsrättsliga lagstiftning. 

Med tiden spred sig ryktet om hans kunskaper och landsmän som behövde hjälp med översättningar eller som inte förstod vilka kontrakt de undertecknat kom till honom för assistans. Han kom då också i kontakt med löntagare som inte fått ut sina löner eller som behandlats illa. 

När så myndigheterna i Qatar fick upp ögonen för hans arbete bad de honom ta fram en guide för migrantarbetare från Nepal och han blev en länk mellan länderna. 

I dag har han fått utmärkelser av landets styrande emirer och arbetar för landets människorättskommitté. 

– Det lagpaket som Qatar införde 2016 förändrade det mesta och är i dag implementerade. Jag kan tycka att man i debatten inte gör skillnad på då och nu. Numera sker all utbetalning av löner digitalt till arbetarens privata konton. Det är ordning och reda, säger han. 

Juristen Mohammed Ramzan Ali Miya med sin senaste bok om Qatar.

Det som förekommer och som man inte fått bukt med är fall med många underleverantörer och där flera utländska bolag är inblandade. 

– Men 90 procent får sin lön i tid. Garanterat! 

När det gäller att hantera dödsfallen menar han att det skett en förbättring. Då det är förbjudet att kremera kroppar i landet har kritiken länge varit att de hålls kvar för länge. 

– Men det finns numera en ”fast track” för döda kroppar. De samlas på sjukhuset Hamad och sedan är de ute ur landet på mindre än 24 timmar. Där har Qatar gjort mycket för att förenkla, berättar Mohammed Ramzan. 

Det andra han vill lyfta fram är att det idag finns rättsliga vägar att ta för den som inte blir korrekt behandlad. 

– Processen kan ta tid, den är slö och det finns lite för många olika dörrar att öppna, medger han och nämner som exempel att arbetare ibland hör av sig till hans egen kommitté för mänskliga rättigheter, ibland till inrikesdepartementet, arbetsmarknadsdepartementet, lokala domstolar och specialdomstolar för arbetsmiljöbrott. 

I dagsläget är nepaleserna den andra största gruppen av gästarbetare i Qatar. Endast Indien har flera arbetare i landet. Att FN:s organ för arbetares rättigheter ILO öppnat kontor i landet ser många som ett stort steg framåt. 

De problem arbetare i dag stöter på i Qatar hade kunnat undvikas om migrantarbetarna haft bättre information tror han. 

– Ett visum till Qatar kostar inget, tiden i karantän är även den gratis, men rekryterare lurar fortsatt nepaleser att betala för dessa saker som är gratis. Där försöker Qatar få ut korrekt information. 

Enligt Mohammed Ramzan är det idag en hård kamp om att få de bästa arbetarna till byggena och att erbjuda bra villkor inklusive försäkringar kan i framtiden få arbetskraften att välja Qatar före andra länder i regionen. 

– Qatar inför nu ett nytt system för försäkringar, där det blir obligatoriskt för företagen att försäkra arbetstagarna under dygnets alla timmar, i 24 timmar. Alla ska bära ett id-kort men också ett hälsokort som de kan uppvisa för att få vård. 

För varje dag som går blir relationerna enligt Mohammed Ramzan bättre mellan myndigheterna och diasporagrupperna i Qatar. 

När han började jobba på ambassaden var det hundratals som hörde av sig varje dag, numera är det två per arbetsdag. 

– Kafala systemet var farligt och nu är det borta, det är den stora skillnaden, säger han. Även den nya lagen om minimilön har gjort skillnad och nästa steg är riktiga uppehållstillstånd, säger han entusiastiskt.

I dagsläget är nepaleserna den andra största gruppen av gästarbetare i Qatar. Endast Indien har flera arbetare i landet. Att FN:s organ för arbetares rättigheter ILO öppnat kontor i landet ser han också som ett stort steg framåt. 

– I inget av de andra länderna i gulfen finns de rättigheter du som arbetstagare idag får i Qatar. Det laglösa tillståndet för gästarbetarna är historia. Qatar är i dag vårt andra hem. 

Många dör också i Qatar och det sker inga ordentliga utredningar kring dödsorsakerna. Varför utreds de inte? 

– Qatar har en av världens mest framstående sjukvårdssystem med GSI-standard. Det genomförs de mest avancerade operationerna. Så det är klart att om ett land med Qatars resurser vill ta reda på varför någon har dött så är det möjligt att göra så!  Om nepalesiska myndigheter vill ha mer detaljerade intyg så får de lyfta den frågan med Qatar.

Mohammed Ramzan tar upp sin nyutkomna bok och reser sig ur soffan. Han ska strax träffa huvudstadens polischef. Sedan väntar flera intervjuer. Intresset för det arabiska språket och Qatar är på uppgång och han skriver en kolumn om ”dagens ord på arabiska” för att öka kunskapen om språket.

– Jag önskar att VM blir en stor framgång, säger han innan vi skiljs åt.

”Förbättringarna i Qatar är en kollektiv seger för den internationella fackföreningsrörelsen”, säger Bishnu Rimal stolt. 

Han är inte ensam om att ha fått en ny syn på Qatar under åren.

Inom den nepalesiska fackföreningsrörelsen har frågan om migrantarbetarnas villkor varit lika stor om inte större som kraven på högre minimilöner i det egna landet. 

I samband med att byggsektorn exploderade i ett land där 96 procent av arbetskraften utgörs av gästarbetare såg Gefont, som kan liknas vid Nepals LO, att antalet döda slog i taket. 

Rädslan gjorde att arbetarna var beredda att arbete under nästan vilka förhållanden som helst. 

2013 var Bishni Rimal ordförande i den nepalesiska centralorganisationen Gefont. 

– Det året fick vi under en genomsnittlig dag hem sju till tio döda som omkommit i arbetsplatsolyckor, berättar han.

Han var en av de politiker som fick landet att kasta monarkin överbord och även en av arkitekterna bakom den nya konstitutionen. 

När Bishnu Rimal ser tillbaka på de senaste tio årens kamp så menar han att arbetet med Qatar är hans största politiska seger.

Förutom att ta Nepal från en monarki till republik.

– Vi tog strid tillsammans med internationella människorättsorganisationer och de globala byggfacken om vi jämför nu och då har enormt stora förändringar skett.

Bishnu Rimal lyfter fram att 2017 skrev Qatar ett avtal med FN organet ILO för att komma tillrätta med missförhållandena. ILO öppnade kort därefter ett kontor i landet och har sedan dess publicerat en rad rapporter om situationen. Dessutom höjdes minimilönen från 750 qatariska rial (1880 kr) till 1000 (2500 kr) vilket fick en stor effekt på arbetsmarknaden. 

Året efter 2018 tog även Qatar bort kravet på ett ”exit visum” vilket innebär att migrantarbetarna kan lämna landet när de vill och två år senare 2020 togs även den så kallade ”No-Objection regeln” bort som gjorde att arbetarna kunde säga upp sig och byta jobb. 

Men det största var när Kaffalasystemet avskaffades.

– Sett till situationen i de andra länderna i regionen är detta inget annat än dramatiskt. 

Kommer vi se ett beslut om att fackföreningar tillåts i Qatar?

– Vi kan inte rakt av be Qatar ändra sin konstitution, vad vi kan göra är att säga att deras lagar strider mot arbetarnas rättigheter. De är en minoritet i sitt land så de måste förstå villkoren för gästarbetarna. 

Situationen idag går inte att jämföra med den som var för tio år sedan. 

– Förbättringarna i Qatar är en kollektiv seger för den internationella fackföreningsrörelsen, säger Bishnu Rimal stolt. 

Detta var del tre i en pågående reportageserie inför VM i Qatar. Del 1 kan läsas här: Del ett:  Familjerna som fick sina drömmar krossade i Qatar del två: Del två: ”Vi lurade döden” samt Fotbollsproffset Tim Sparv: ”Vi kan göra så mycket mer än bara vinna matcher” 

Läs om flera av människorna bakom statistiken på specialsajten Cards of Qatar.

Ja, jag vill prenumerera!

Läs köpvillkoren innan du beställer.