Flodvågen kom ner för berget på ett sätt systemen inte var byggda för att upptäcka. På mindre än en timme rusade vattenmassorna genom dalgången samtidigt som avgörande mätstationer tystnade.
Av Blankspot 29 augusti, 2026
Av Udwab Bhattarai och Suman Giri
KATHMANDU, NEPAL
Tulltjänstemannen Raju Budhathoki låg och sov när han kände något som liknade en jordbävning. Klockan var omkring halv nio på morgonen den 26 augusti. I två år hade han arbetat vid gränspassagen i Timure, ett livligt gränssamhälle i Rasuwadistriktet nära gränsen mellan Nepal och Kina.
Först tänkte han inte särskilt mycket på skakningarna. Området hade drabbats av mindre översvämningar tidigare och han trodde att det kunde vara ännu en sådan händelse.
Men efter en stund började inte bara marken utan också husen skaka mer och mer så Budhathoki rusade upp och iväg mot en närliggande polisstation för att slå larm.
När han kom fram upptäckte han att inte heller poliserna visste vad som hände eller vart de skulle ta vägen för att komma i säkerhet. Men de började springa uppåt, uppåt mot högre höjder.
Det han såg när han vände sig om liknade ingenting han tidigare varit med om.
– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vattnet skulle nå så högt eller komma med en sådan kraft. Det kändes inte som en översvämning. Det var som en tsunami, en enorm våg av förstörelse.
Nedanför honom svepte floden vidare från Timure mot Syafrubesi, genom Betrabati i Nuwakot och vidare längs Trishulifloden. Han såg förvridna kraftledningar och containrar, som skulle förtullas från den viktiga handelsvägen mot Kina, dras bort av vattnet.
När han lyckats ta sig 500 meter upp längs med bergssidan stannade han. Av den flera våningar höga tullstationen fanns nu inget kvar.
– När jag såg ner i dalen tänkte jag att jag aldrig skulle få chansen att leva ett normalt liv igen.
Runtomkring honom satt ett sjuttiotal personer som hann undan. De var alla paralyserade av synen nere i dalgången och satt kvar på den steniga sluttningen ända tills skymningen föll. De dånande vattenmassorna verkade aldrig ta slut.
Flodvågen förstörde byggnader, vägar och annan infrastruktur längs sin väg.
Redan under de första timmarnas räddningsarbete ställde sig alla frågan varifrån allt vatten hade kommit? Det hade nämligen inte regnat tillräckligt mycket för att det skulle kunna förklara katastrofen och Nepals Department of Hydrology and Meteorology som har ett särskilt system för att övervaka och förutse översvämningar hade inte sett något som pekade mot en katastrof.
Den här gången hade de vanliga mätinstrumenten och signalerna inte gett någon förvarning.
Enligt avdelningens första analys av satellitbilder var flodvågen både ”ovanligt plötslig och avvikande”.
Seniorhydrologen Binod Parajuli konstaterade att eftersom den här katastrofen inte orsakades av regn så var den extremt svår att upptäcka med de konventionella systemen för översvämningsprognoser.
– Det fanns inga tecken på exceptionellt kraftig nederbörd i området. Molnen gjorde dessutom att det dröjde till omkring klockan fem på eftermiddagen innan satelliterna kunde ge tydliga bilder av marken.
När myndigheterna så började jämföra bilder från flera satelliter pekade de första analyserna mot något annat än en vanlig översvämning. Hypotesen nu var att en massiv snö- eller islavin hade rasat ner från Himalaya och förvandlats till en förödande flodvåg.
Det skulle alltså inte röra sig om ett klassiskt utbrott från en glaciärsjö, en så kallad GLOF, Glacial Lake Outburst Flood utan något annat. Men myndigheterna kunde ännu inte med fasthet slå fast den exakta orsaken.
Men vad som än hände uppe i bergen skedde det så snabbt att människorna nedströms fick mycket kort tid på sig.
Timure ligger bara några mil från platsen där katastrofen tros ha börjat och när invånarna förstod hur allvarlig situationen var så hade flodvågen redan kastat sig över dem.
Det fanns dessutom ytterligare en svaghet i varningskedjan. Floden börjar inte vid Nepals gräns utan inne i Kina och allt tros ha startat omkring 25 kilometer norr om gränsen. Men det saknades ett effektivt informationsutbyte och en fungerande samordning över gränsen. Informationen från den kinesiska sidan nådde inte Nepal i tid.
Hus står kvar som öar i det landskap av lera som flodvågen lämnade efter sig.
Men även om varningen från Kina inte kom så gjorde de nepalesiska myndigheterna vad de kunde med den information som fanns.
Narendra Pariyar, högste distriktschef i Rasuwa, uppger att myndigheterna omkring klockan 09.15 fick information om att en enorm flodvåg hade kommit in i området. Den informationen skickades omedelbart vidare.
För gränspassagen i Timure var tiden i praktiken redan ute för att hinna varna, men andra byar längre ner längs floden hann få en varning.
Människor längs floderna i Rasuwa, Nuwakot, Dhading, Gorkha och Chitwan varnades via sms. Nepal Telecom och mobiloperatören Ncell uppges ha skickat 679 295 sms-varningar till människor i områden som riskerade att drabbas.
Längre nedströms kom varningarna fram och myndigheterna bedömer att de åtminstone i viss utsträckning bidrog till att minska antalet döda.
Den preliminära tekniska rapporten från Nepals hydrologiska och meteorologiska myndighet visar hur snabbt förloppet gick. Klockan 08.37 registrerades en jordbävning med magnituden 4,4. Tretton minuter senare, klockan 08.50, slutade den hydrologiska mätstationen i Syafrubesi vid Bhotekoshifloden att sända data.
Klockan 09.05 fick myndigheterna uppgifter om att en stor flodvåg hade kommit in i Nepal från den tibetanska sidan. Då började varningar skickas till samhällena längre ned längs floden samtidigt som vattenmassorna fortsatte söderut.
Omkring 10.28 nådde de Galchhi i Dhading. Klockan 11.50 nådde de Malekhu och omkring klockan 13 passerade de Muglin. Vid 15.20 hade flodvågen nått Devghat i Chitwan och först vid halv sju på kvällen hade vattennivån där sjunkit tillbaka.
Saroj Neupane och hans sällskap räddades när en polis varnade dem och de vände tillbaka.
Saroj Neupane och hans vandringssällskap var omkring klockan 09.40 på väg upp från Trishuli mot Gosainkunda då de stoppades de av poliser. En flodvåg var på väg, fick de veta. De måste vända.
Neupane gjorde som polisen sade.
– Vi lyssnade på polisen och vände. Bara två eller tre fordon körde tillbaka. De flesta verkade inte särskilt oroliga. Den enda varningen från polisen räddade våra liv, säger han.
Senare förstod han att det handlade om minuter.
– Vi hade bara fem eller tio minuter på oss att vända om och vi fick höra de fruktansvärda nyheterna om de som inte vände. Av Guds nåd har vi nu kommit tillbaka till Kathmandu oskadda.
Andra har under de senaste dagarna åter besökt det som en gång var deras hus och byar. Delar av själva byggnaderna står fortfarande. Men nästan allt som gjorde huset till ett hem är borta.
– Det huset var den enda större egendom vi lyckats bygga upp efter flera år av hårt arbete. Nu har även det skadats av floden. Vi har ingenstans att ta vägen, säger en av de drabbade.
Han vädjar till regeringen att se till att hjälpen verkligen når fram till de människor som drabbats.
– Vi sätter vårt hopp och vår tillit till premiärministern. Han är landets beskyddare. Regeringen måste ta reda på vad de drabbade faktiskt behöver och hjälpa dem utifrån det.
För honom är det som hänt större än förstörelsen av ett enskilt samhälle.
– Det känns som om Nepal har kastats 20 år tillbaka i tiden. Återuppbyggnaden kan ta lika lång tid. Nepal kanske inte klarar det på egen hand. Internationellt stöd kommer också att behövas.
Han ber också myndigheterna att särskilt tänka på barnen som förlorat sina hem. En del av dem tvingas nu sova i skogen eller ute under bar himmel.
Flodvågen kom så snabbt att människor i de första samhällena inte hann varnas.
Förutom förlusterna av liv slog flodvågen samtidigt mot en av grundpelarna i Nepals energiförsörjning: vattenkraften. Enligt Independent Power Producers’ Association Nepal påverkades vattenkraftverk med en sammanlagd kapacitet på omkring 753 megawatt.
Fem vattenkraftverk tvingades stoppa produktionen helt. Dessutom skadades viktiga delar av tre anläggningar som fortfarande var under byggnation. Bland de drabbade finns vattenkraftverken Rasuwagadhi, Chilime, Sanjen Khola, Langtang Khola och Mailung Khola. Även det stora Upper Trishuli-1-projektet på 216 megawatt, som byggs med koreanska investeringar, har skadats.
Skadade vägar och broar har dessutom gjort det svårt för tekniker att ens nå anläggningarna och bedöma omfattningen av förstörelsen. Att gränsövergångarna är skadade kommer också få effekter då det är genom dessa som varor från Kina förs in. Företag befarar därför att en långvarig stängning kan leda till varubrist och stigande priser.
– Om gränsövergången förblir stängd kan även varor inför högtiderna Dashain och Tihar saknas, säger handelsorganisationens generalsekreterare Ram Chandra Parajuli.
Nepals politiska partier samlades efter katastrofen och lovade att samarbeta om hjälpen.
Efter katastrofen sammankallade premiärminister Balendra Shah det nationella rådet för katastrofriskreducering och katastrofhantering. Regeringen beslutade bland annat om kostnadsfri sjukvård för alla skadade, en kraftsamling av helikoptrar och annan räddningsutrustning till området samt evakuering av människor till säkrare områden. För framtiden budgeterades resurser för ett återställande av vägar, dricksvatten, elektricitet och telekommunikationer.
Familjer till omkomna ska också få ekonomiskt stöd.
Nepals ökänt konfliktinriktade politiska partier har samtidigt lovat att lägga sina motsättningar åt sidan och samarbeta kring räddningsarbete, hjälpinsatser och den långsiktiga återuppbyggnaden. Ett partiöverskridande möte betonade att hjälpen ska vara opartipolitisk, opartisk och transparent.
Hjälp har också börjat mobiliseras både i och utanför Nepal. Non-Resident Nepali Association har beslutat om stöd motsvarande 50 miljoner nepalesiska rupier. En första insats med tält, mat, kläder och mediciner beräknas nå omkring 1 000 familjer.
Kina, Indien, Japan och USA har uttryckt beredskap att bistå Nepal och Världsbanken har utlovat stöd på upp till 25 miljarder rupier.
Men när räddningsarbetet är över återstår frågan som katastrofen i Timure ställer: Hur varnar man för något som de befintliga systemen inte är byggda för att se?
Nepal är ett land där människor sedan länge lever med översvämningar, jordskred och glaciärsjöar. Men den här katastrofen var något nytt och en debatt har uppstått i Nepal om behovet av fler åtgärder: kontinuerlig övervakning av Himalaya, modernare teknik, bättre varningssystem, kartläggning av samhällen som löper störst risk och framför allt bättre informationsutbyte över nationsgränserna.
Nepalesiska soldater har satts in för att rädda människor ur de översvämmade områdena
Tillbaka i Timure fick Raju Budhathoki och de andra som fortsatt upp mot högre mark tillbringa den första natten i ett skogsområde på bergssluttningen och när han efter en natt under bar himmel hörde rotorbladen från den nepalesiska arméns helikopter, var det ljudet av hopp.
– När en av arméns helikoptrar till slut hämtade oss och flög oss till Trishuli på morgonen kändes det som om vi hade fått livet tillbaka, säger Budhathoki.
Text: Udwab Bhattarai och Suman Giri.
