Reportage om ,

Efter flodkatastrofen: Anhöriga kritiserar massgravarna

Flodvattnet har sjunkit undan och tusentals familjer söker igenom bårhus efter sina anhöriga, samtidigt som myndigheterna börjar begrava kroppar i tillfälliga gravar.

Text: Uwab Bhattarai och Suman Giri

En liten lastbil fylld med döda människor kör långsamt mot ett skogsområde i Devghat. Bakom bilen går en folksamling. Några håller hårt i fotografier av saknade anhöriga i händerna. Andra klamrar sig fast vid ett litet men allt svagare hopp.

De är inte här för att gå på en begravning. De har kommit för att leta efter någon de älskar bland alla kropparna som hittats. Om ansiktet inte längre går att känna igen, kanske kläderna kan göra det. Ett fingeravtryck, eller ett särskilt kännetecken på kroppen.

– Ge oss en överlevande, eller ge oss kroppen är det krav som hundratals familjer bär med sig mellan sjukhus, bårhus, uppsamlingsplatser och flodbankar sedan översvämningarna i Bhote Koshi.

Vattnet har dragit sig tillbaka. Säkerhetsstyrkor, räddningspersonal och frivilliga fortsätter att söka längs flodbankarna och bland högarna av bråte efter dem som fortfarande saknas.

Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna har omkring 1 000 kroppar hittats, samtidigt som 3 916 människor fortfarande saknas. Bland dem finns arbetare som tros ha blivit instängda i tunnlar vid vattenkraftsprojekt och så många som 600 utländska turister.

Bhote Koshis våldsamma strömmande vatten har fört kroppar hundratals kilometer nedströms och människor som anmälts saknade i Rasuwa, Nuwakot och Dhading har hittats längs flodbankerna i Chitwan, Nawalparasi, Dhading, Gorkha och Tanahun.

Många av kroppar som hittas nu en vecka efter katastrofen är svårt skadade. I många fall går de inte längre att identifiera personerna och till och med fingeravtryck kan vara svåra att säkra.

Polisen i Nepal förbereder en massgrav för att begrava oidentifierade personer. Beslutet att begrava oidentifierade kroppar i massgravar har väckt kritik från anhöriga, som menar att de borde ha fått mer tid att identifiera och ta farväl av sina närstående

På Tribhuvan University Teaching Hospital i Kathmandu genomförs obduktioner dygnet runt för att hitta ärr eller andra tecken som kan säkra en identifiering, men enligt sjukhusets informationsansvarige Kaliprasad Rosyara har bara ett litet antal av de kroppar som förts dit hittills kunnat identifieras. 

Många är i ett sådant skick att det är mycket svårt att fastställa vilka de är. 

Katastrofen har samtidigt blottlagt ett annat problem: Nepal saknar helt enkelt plats för så många döda.

Sjukhusen i Kaski-distriktet har tillsammans kapacitet för omkring 88 kroppar. Western Regional Hospital i Pokhara har 72 kylplatser, men även där förvaras nu fler kroppar än vad verksamheten normalt är dimensionerad för.

Situationen är än så länge mindre akut i Kathmandu. Tribhuvan University Teaching Hospital har plats för omkring 200 kroppar, men sjukhuset varnar för att även den kapaciteten snabbt skulle kunna överskridas om ytterligare kroppar förs dit samtidigt.

När situationen i Chitwan blev allt mer akut började myndigheterna därför använda en tom byggnad i Bharatpur som provisoriskt bårhus och där används torr-is nu för att försöka bromsa nedbrytningen.

Men problemet handlar inte bara om att hitta någonstans att förvara de döda. Det handlar också om att ge familjerna en möjlighet att identifiera och ta farväl av sina anhöriga. 

Fler än 90 000 människor har påverkats av översvämningarna, uppger Röda korset.

Harikrishna Devkota, ordförande för Kalika Rural Municipality i Rasuwa, är kritisk till hur regeringen hanterar situationen.

– Regeringen tar varken hand om kropparna själv eller låter oss göra det. Inte ens kroppar som har identifierats lämnas över till anhöriga. Det är djupt plågsamt.

Kritiken handlar inte bara om de administrativa problemen. Den speglar också frustrationen bland lokala myndigheter och desperationen hos familjerna. För dem kan ovissheten om en anhörig lever eller är död vara svårare att bära än själva dödsbudet. När döden är bekräftad finns åtminstone möjligheten att sörja och genomföra begravningsritualerna. När inte ens kroppen går att hitta lämnas de svävande mellan hopp och förtvivlan. 

När bårhusen började fyllas beslutade myndigheterna också att begrava oidentifierade kroppar efter att först ha säkrat DNA-prover, fingeravtryck och fotografier.

Av de 272 kroppar som hittats i Chitwan hade tolv identifierats och överlämnats till sina familjer. 199 oidentifierade kroppar hade begravts i gropar i ett skogsområde i Devghat.

Myndigheterna understryker att det inte handlar om slutgiltiga begravningar utan om en ”tillfällig lösning”.

Chitwans högste distriktschef Ganesh Aryal säger att eftersom så många kroppar hittades på kort tid blev det omöjligt att omedelbart identifiera och ta hand om samtliga.

Beslutet fattades, säger han, både av hänsyn till folkhälsan och av humanitära skäl: DNA-prover, fingeravtryck och fotografier har sparats och varje grav har fått ett unikt identifikationsnummer.

Om ett DNA-test senare visar att en kropp tillhör en viss familjs saknade anhörig ska den kunna grävas upp och överlämnas till familjen. 

Men beslutet är kontroversiellt. Nepals tidigare högste statstjänsteman Lilamani Poudel ifrågasätter varför myndigheterna haft så bråttom att begrava kropparna.

– Att börja begrava kroppar efter bara några dagar, enbart därför att de inte omedelbart kunnat identifieras, är nästan som en förolämpning mot de döda och deras familjer.

Om Nepal saknar teknik och möjligheter att bevara så många kroppar borde regeringen omedelbart be om internationell hjälp, anser han. Frågan handlar om mer än hur många kylplatser som finns på landets sjukhus. Den handlar om hur förberett Nepal är på en katastrof med mycket stora dödstal.

Kylcontainrar, mobila bårhus, rättsmedicinska experter, kapacitet för DNA-analyser och system för att snabbt begära internationell hjälp borde enligt kritikerna ingå i katastrofberedskapen. Nu tvingas Nepal försöka lösa allt detta mitt under pågående katastrof och en debatt har brutit ut om inte Nepal borde ha begärt internationell hjälp tidigare: Om kylcontainrar, mobila bårhus och rättsmedicinska experter hade kunnat komma till landet redan under katastrofens första dagar – hade situationen då sett annorlunda ut? 

Det växande antalet kroppar innebär också en utmaning för folkhälsan. Men infektionsläkaren Sher Bahadur Pun vid Teku Hospital i Kathmandu vill tona ner riskerna och menar att risken för att epidemier direkt ska spridas från döda människor eller djur är mindre än många tror.

Den större risken är indirekt smittspridning, i nästa steg, genom råttor, insekter och andra djur som dras till kropparna.

– Vi måste vara vaksamma överallt så att de drabbade områdena inte får ytterligare problem och så inte infektionssjukdomar sprids till andra områden, säger Pun.

Förorenat dricksvatten, bristande sanitet, trångboddhet bland människor som tvingats lämna sina hem och hårt belastade sjukvårdsinrättningar kan tillsammans förvärra situationen.

Nepals regering har också vänt sig till grannländer för att få teknisk hjälp med identifiering och ett team med rättsmedicinska experter från Indien har anlänt. Men när hjälpen kom hade myndigheterna redan tvingats hantera stora mängder kroppar.

När bårhusen inte längre räckte till började myndigheterna begrava oidentifierade kroppar i tillfälliga gravar, efter att DNA-prov, fingeravtryck och fotografier säkrats.

I Nepal, där hinduiska begravningstraditioner har stor kulturell och emotionell betydelse, kan det vara särskilt svårt för familjerna att acceptera att oidentifierade kroppar begravs.

Myndigheterna försäkrar att DNA, fingeravtryck och fotografier finns bevarade och att kropparna senare kan grävas upp.  Men för familjerna som går bakom lastbilen i Devghat och följer den mot skogsbrynet, handlar det inte om juridiska procedurer. 

De vet inte om någon av kropparna på flaket tillhör den person de själva letar efter, men de hoppas att få se ett ansikte en sista gång och de vill själva kunna genomföra de sista begravningsritualerna. 

Text: Udwab Bhattarai och Suman Giri, bilderna är från Nepals armé och polis.

Blankspot samarbetar med lokala journalister på plats i Nepal för att kunna fortsätta följa katastrofen också efter att den första nyhetsvågen har lagt sig. Ditt stöd gör det möjligt för oss att fortsätta rapportera om människorna som drabbats, sökandet efter de saknade och den långa vägen tillbaka för Nepal.