För sexton år sedan stod jag vid en av Nepals farligaste glaciärsjöar och skrev om dagen då vattenmassorna skulle störta ner genom Himalayas dalgångar. Nu händer det.
Av Martin Schibbye 27 augusti, 2026
För sexton år sedan stod jag vid kanten av en sjö på 4 580 meters höjd i Himalaya och försökte föreställa mig hur det skulle se ut om den brast.
Tsho Rolpa var ingen vanlig sjö. Några decennier tidigare hade den knappt funnits. När glaciären drog sig tillbaka hade smältvattnet samlats bakom en vägg av lös sten och morän. För varje isblock som kalvade ner från glaciärtungan steg vattenytan och trycket ökade.
Det här var en tid då de första större klimatreportagen hade börjat publiceras men det talades trots det om en klimat-fatique bland redaktörer när man ville sälja in texter om jordens uppvärmning.
I reportaget för den finska tidningen HBL 2010 skrev jag: ”Om väggen av lös morän ger vika kommer störtfloden med miljoner kubikmeter vatten blandat med sten, grus och jord som samlats i glaciärsjön att kasta sig nerför sluttningarna och spola bort broar, vägar, vattenkraftverk, hus och vetefält: En tsunami i Himalaya.”
Den här veckan kom tsunamin.
Inte från Tsho Rolpa. Och exakt vad som utlöste katastrofen vid gränsen mellan Tibet och Nepal utreds fortfarande. Men på onsdagsmorgonen kom en vägg av vatten, is, sten och lera ned genom Bhote Koshi-systemet i Nepal. Byar, vägar, broar och annan infrastruktur sveptes med. Hundratals människor har rapporterats döda eller saknade. De första analyserna pekar mot att ett enormt stycke glaciär rasade från hög höjd, blockerade ett vattendrag och skapade en tillfällig sjö vars vatten sedan släpptes loss ned genom dalgångarna.
Det känns märkligt att läsa mitt eget reportage från då. Jag och Jonas Gratzer hade rest till Nepal för att försöka göra klimatförändringarna begripliga. Klimatjournalistiken handlade då mycket om decimaler, temperaturkurvor och internationella toppmöten. Fotografen Jonas Gratzer och jag ville i stället gå upp till glaciärerna och fråga människorna som levde där vad som faktiskt höll på att hända.
Så vi gick. Och vi gick.
I en vecka vandrade vi upp genom Rolwalingdalen, till sherpasamhällena under glaciären och slutligen upp till Tsho Rolpa. Jag minns att vi knaprade blodförtunnande medicin som vi köpt vid ett vägskäl och försökte hyra jakar för att få med dem på bild.
Dorji Sherpa berättade att där vi nu gick på sten hade det tidigare legat djup snö. Hans familj berättade om förändrade monsuner, misslyckade veteskördar och skadeinsekter som inte brukade finnas på den höjden. Snöleoparden hade börjat komma längre ner i dalen. Men jag minns också att han var glad för att snön var borta. Livet var enklare nu. Det var inte det citat man tänkt sig att få, men det gör också att jag minns det.
Med oss upp genom Rolwalingdalen var också vår nepalesiske trekkingguide Rajan Dhakal. Han hjälpte oss att hitta vägen, ordna boende och prata med människorna i byarna. Men han förstod först inte riktigt vad det var vi var ute efter? Varför är de här svenske journalisterna så intresserad av att glaciärerna smälter tänkte han medan vi vandrade uppåt.
För Rajan och många andra var klimatförändringarna fortfarande något abstrakt. Han trodde egentligen inte på dem. Inte förrän vi nådde Tsho Rolpa.
När den väldiga bruna glaciärsjön bredde ut sig framför oss blev han chockad. Han hade inte föreställt sig att den skulle vara så stor och han hade inte trott på klimatförändringarna förrän han såg sjön med egna ögon.
Nere på forskningsinstitutet ICIMOD i Kathmandu lärde jag mig ett nytt ord: GLOF. Glacial Lake Outburst Flood.
På skärmarna följde forskarna Himalayas växande glaciärsjöar med satellitbilder. Redan då bedömdes 44 sjöar i Nepal och Bhutan växa så snabbt att de kunde få kritiska konsekvenser inom de kommande tio åren.
Det har nu gått sexton.
Foto: Jonas Gratzer, från ett av reportagen från resan som gick i norska VG för sexton år sedan.
Det är lätt att i efterhand beskriva klimatkatastrofer som överraskningar. En damm brister. En glaciär kollapsar. En flod stiger nio meter på en halvtimme. Hus försvinner. Människor springer på klipp som blir virala och dränks sedan i lerfloden.
Men det kanske mest skrämmande med det som händer i Himalaya är att så lite av det är överraskande. Forskarna visste. Myndigheterna visste. Människorna som levde under glaciärerna såg förändringarna med egna ögon.
Det fanns till och med en intressant konflikt i vårt reportage. Forskarna var trötta på alarmismen. IPCC hade några år tidigare gjort bort sig genom att vidarebefordra det felaktiga påståendet att Himalayas glaciärer kunde vara borta redan 2035. Chefsforskaren Pradeep Mool varnade för att överdrivna katastrofprognoser kunde skrämma människor och undergräva förtroendet för forskningen.
Han hade rätt. Men hans viktigaste budskap var ett annat. Glaciärerna smälter. Frågan är hur vi hanterar det?
Det som slår mig när jag läser texten sexton år senare är inte att vi var särskilt framsynta. Tvärtom.
Vi stod framför sjön. Vi såg det som var kvar av glaciären. Vi träffade människorna som leva med konsekvenserna. Vi skrev till och med med vad fenomenet hette: GLOF.
Sedan vandrade vi ned från berget igen.
Sexton år senare kom vattnet rusande efter oss.
Vill du följa arbetet bakom kulisserna med artiklar och reportage så gå med i WhatsApp-gruppen för Martin Schibbyes journalistik.
Uppdatering: Efter publiceringen av krönikan hör vår nepalesiske guide från resan, Rajan Dhakal av sig och berättar att synen av Tsho Rolpa förändrade mycket för honom. Innan han besökte den trodde han inte att klimatförändringarna var verkliga och insikten kom att prägla hans yrkesliv efter det. Krönikan har därför uppdaterats med hans minne från vandringen.
