Reportage om , ,

Del två: ”Vi lurade döden”

Tusentals arbetare har dött i Qatar men tusentals andra köar för att få jobba i deras ställe. Möt hotellägare och byggnadsbetare som tagit sig ut ur fattigdomen tack vare jobbet i Qatar. Men också de förväntansfulla som är på väg lockade av löften om snabba pengar i denna andra del av Martin Schibbyes reportageserie från Nepal.

Kön ringlar sig lång längs den till synes oändliga tegelmur som omgärdar passexpeditionen i Nepals huvudstad Kathmandu. 

Innanför de skjutbara grindarna i glänsande lättmetall breder en allé med barrträd och byggnader ut sig. 

Under ett grönt plasttak har ett hundratal personer sökt skydd från den starka morgonsolen. För Suresha Nepal är den sex timmar långa väntan precis över och han närmast dansar ut med sitt nya pass. 

Nu ska han bara invänta sin lillebror som är kvar inne i byggnaden. 

– Jag har jobbat som byggnadsarbetare i Doha sedan 2013. Det är ett vackert land med en bra regering, säger han lycklig. 

Inne på passexpeditionen i Kathmandu.

Den kommande resan till gulfen blir hans fjärde tvåårsvända till regionen och han tycker inte att de som köar ska vara oroliga. 

– Min lillebror behöver inte vara rädd. Han ska dessutom jobba i ett köpcentrum så det är helt ofarligt. Qatar är ett bra land! Det bästa!

VM ser han som ett ypperligt tillfälle för fler av hans landsmän att få jobb och han ser fram emot världsmästerskapet. 

Innan vi skiljs åt visar han stolt upp sina identitetskort från Kuwait, Saudiarabien och Malaysia där han jobbat tidigare. 

Likt en solfjäder breder han ut id-korten i handen. 

– I jämförelse med de länderna väljer jag Qatar. Där är det bäst, säger Suresha Nepal och knackar med fingret på id-kortet utfärdat i Doha.

– I jämförelse med de länderna väljer jag Qatar. Där är det bäst, säger Suresha Nepal och knackar med fingret på id-kortet utfärdat i Doha.

Bredvid honom, lutad mot tegelmuren står den 28-åriga Durga Bahadur Dahal med uppknäppt svart vinterjacka i den tjugogradiga värmen och lyssnar. Som förstagångsresenär suger han i sig allt som sägs. I höger öra glänser en silvrig ring. 

Trafiken längs med vägen utanför passkontoret blir allt mer intensiv och för att höra varandra ordentligt går vi tillsammans ett par hundra meter norrut och tar vänster in på Leknath Marg och slår oss ner på Thami café.

– Jag är orolig för hur det kommer att bli i Qatar. Orolig för värmen som jag hört mycket om. Orolig för om jag kommer att få betalt, säger Durga Bahadur Dahal.

Hemma i byn Bhochbur har han två barn. En son som är sex år gammal och ett barn som är tre. Kunde han välja hade han stannat med familjen.

Nyligen betalade han ändå en rekryterare 1500 dollar för ett jobb som plattsättare på ett byggföretag i Qatar. 

– Pandemin och den ”lock-down” som varit i Nepal fick mig att bestämma mig för att resa utomlands. Jag letade länge efter ett ”bra jobb” i Qatar men har nu tagit det jag fått. 

Inför resan har han klippt sig. Nacken är snaggad men han har behållit luggen. Han har hört om olyckorna kopplade till VM. 

– Jag är inte omedveten om dem. Jag tänker att jag inte får glömma säkerheten när jag jobbar. Jag ska vara försiktig och inte ta några risker, då kommer det att gå bra, säger han. 

Flyget går om tre dagar och han ska nu ägna den sista tiden i Kathmandu åt att säga hej då till släkt och vänner. 

De är också oroliga och har hört om farorna. 

– Att vara arbetslös är också farligt. Min son är sex år och har ännu inte gått en enda dag i skolan. Jag vill få råd med det. 

Durga Bahadur Dohol berättar att det är familjen som vill att han åker, men att hela byn står bakom honom. 

När Durga Bahadur Dahal tjänat ihop tillräckligt med pengar vill familjen flytta till huvudstaden. 

På bordet ligger hans mobiltelefon. En gammal modell från tidigt 2000-tal. Knappljudet är påslaget och den grönskimrande skärmen lyser upp när han skickar sms och svarar. 

Bakom honom på väggen inne i caféet sitter en affisch som gör reklam för bussresor till nationalparken Chitwan. Omvärldens bild av Nepal är ett land beroende av turismen, men den står för enbart sju procent av BNP. 

Remitteringarna från utlandet för närmare 40 procent. 

Durga Bahadur Dohol berättar att det är familjen som vill att han åker, men att hela byn står bakom honom. 

– Jag har lånat pengar av byrådet och pantsatt mina föräldrars åker. Om jag inte betalar tillbaka 13 500 kronor inom fem månader så kommer min mamma och pappa att förlora sina förfäders jord. 

Resan och jobbet i Qatar handlar inte bara om att lyckas utan lika mycket om att undvika en katastrof. 

Är det värt risken att förlora den åkermark som i generationer försörjt familjen vore slutet. 

– Jag har inget val. Det fanns inget alternativ, svarar Durga Bahadur Dohol. 

På bordet ligger kopior på visum och anställningskontrakt i en genomskinlig grön plastmapp. 

Allt är stämplat och signerat. 

Den extrema fattigdomen i Nepal är på väg neråt i snabb takt. För tjugo år sedan levde 42 procent av hushållen i absolut fattigdom, i dag är siffran 16 procent. Utan remitteringarna hade denna historiska fattigdomsbekämpning varit omöjlig.

Nepal har sedan en tid skärpt kontrollen av de som reser iväg som migrantarbetare och gjort anställningskontrakt och löner till offentliga handlingar för att inte rekryterare ska lura migrantarbetarna. 

En snabb sökning på Durgas passnummer på det nepalesiska utrikesministeriets hemsida visar att företaget han ska jobba för är G.S Employment Service Ltd och att månadslönen är satt till 2700 kronor vilket innebär att han precis kan betala tillbaka om lånet till byn om han håller sig frisk och spar varje öre. 

Några marginaler finns inte. 

På anställningskontraktet står det dessutom att han anställs som murare. 

– Murare? Säger Durga och skrattar, mura kan jag inte. Det måste blivit fel. 

Han berättar också att han betalat rekryteraren för visumet, något som inte är tillåtet, eller nödvändigt då Qatar sedan en tid tagit bort visumavgiften. 

Han har dessutom betalat två mellanhänder – utöver rekryteraren för att få jobbet. 

– Att det inte behövdes visste jag inte, säger Durga. 

Tolken ringer upp rekryteraren och presenterar sig som Durgas bror. Kvinnan som svarar blir misstänksam och ifrågasätter varför han ringer. När hon får höra att det inte finns någon visumavgift till Qatar säger hon att det inte stämmer. 

När tolken hotar med att ringa till tillståndsenheten på arbetsmarknadsmyndigheten och anmäla rekryteringsfirman läggs luren på. 

Durga Bahadur Dohol ser om möjligt ännu räddare ut nu när han förutom oron för att Qatar nu också har en konflikt med rekryterarna som sitter på hans lånade pengar. 

Tolken skriver upp mobilnumret numret till landets arbetsmarknadsminister som står utskrivet på myndighetens hemsida och säger att han ska ringa ministern direkt om det blir något strul. 

Durga packar ihop alla dokument i den gröna plastmappen och går ut och över den hårt trafikerade gatan. Om tre dagar lyfter hans plan mot Qatar. Planen är att vara tillbaka i Kathmandu i december 2023. 

– Får jag chansen att se en VM-match kommer jag så klart att ta den. Jag håller på Brasilien, säger han innan han försvinner bort.

Det är mer än 15 år sedan den 39-årige Ghanesh Dhakal reste till Qatar första gången.  

Trängseln är stor i foajén framför receptionen vid hotellet Shramic. Grupp efter grupp av unga nepaleser tränger sig förbi ut på gatan medan andra väntar på att få komma in. 

Utanför glasfönstren passerar cyklar, mopeder och motorcyklar och runt hörnet längs med vägkanten står 100-tals bussar parkerade.

Härifrån kan man ta sig till Nepals alla byar och regioner med hjälp av det nät av bussar som håller landet samman. Det är därför det kring busstationen växt upp hotell som svampar ur jorden på vilka migrantarabetare på väg bort eller hem, mellanlandar på resan mellan byn och gulf-länderna. 

Flera har köpt på sig choklad och kartonger med leksaker till barnen. Andra håller hårt i slantarna. 

I receptionen står ägaren, den 39-årige Ghanesh Dhakal själv iklädd en grön sportjacka från North Face.

Det är mer än 15 år sedan han själv reste till Qatar första gången.  

– Ingenting de sa var sant. Inget, inget stämde när jag kom fram. De lurade mig. Det fanns inget jobb, berättar han. 

På väggen sitter två korslagda Gurkhaknivar i guld tillsammans med inramade intyg och priser. 

I mitten sitter två post-it lappar i rosa och gult lappar som hans barn ritat och satte upp på fars dag. På lapparna står det att han är världens bästa pappa. 

Väntan på ett pass.

När han 2003 landade i Qatar pågick det ett inbördeskrig i Nepal mellan maoisterna och kungens armé. 

– Det var en annan tid, minns Ghanesh Dhakal och slår sig bredbent ner i en av de väl insuttna fåtöljerna. 

Hotellet han äger och driver har han döpt till Shramic eftersom det betyder just ”arbetskraft”.

– Jag har jobbat mig till detta i Qatar, det har inte varit lätt, men namnet var givet. Varje dag jag jobbade drömde jag om detta, säger han.

Efter flera år i landet hos oseriösa arbetsgivare som ofta betalade ut lönen kontant i ett kuvert fick han så småningom ett erbjudande om ett riktigt jobb. 

Ett bolag inom service – och hotellbranschen anställde honom. Egentligen fick man inte byta jobb enligt det Kaffalasystem som då rådde, där alla arbetare var tvungna att ha en så kallad sponsor i landet. 

Men Ganesh slank igenom nålsögat. 

– Det var ett bra företag. Jag lärde mig mycket om hotellbranschen och kunde skicka hem pengar till min familj. Men jag var inte lycklig. Det var slitsamt. 

Nepaleserna i Qatar blev med åren fler och fler och de började ta hand om varandra. Nätverk bildades. Råkade någon illa ut samlade de ihop pengar tillsammans. Med tiden började också kunskapen om lagarna och reglerna spridas.  Efter fem år av hårt arbete, under veckans alla dagar, återvände han till Nepal, gifte sig och flög sedan tillbaka för att jobba fyra år till.

– Det tog åtta år att spara ihop det jag behövde för att köpa ett eget hotell, det var hela tiden min plan, berättar han entusiastiskt.

I dag ger han inte bara mat och husrum till gästerna utan också råd till de som bor på hans hotell.

– Bilden gästerna har av Qatar är långt från verkligheten de kommer att möta. Det finns inga genvägar eller snabba pengar. Jag säger till dem att inte tro att de kommer att bli rika snabbt men att om de har en plan, tålamod och tid så går det. 

För många är det dock försent för att kunna ta till sig hans främsta råd. 

– Res inte iväg utan att ha en utbildning! Det är mitt första råd att man skaffar sig en utbildning eller lär sig ett hantverk. Om man yrkeskunskaper går det att få ett bra jobb. Men är du outbildad och inte har jobbat innan kommer du inte att tjäna bra. 

De som nu återvänder från Qatar har inte heller samma skräckhistorier att berätta längre. 

– Nu har alla bankkort och riktiga konton. Jag hör inget om löner som inte betalas ut. Det går inte att jämföra med hur det var för tio år sedan, säger han. 

– Vi fick det jobb vi tackade ja till och lönen vi fick stämde med det som stod i kontraktet. Vi har hört om att det är annorlunda för andra men jag är nöjd. Qatar är ett bra land, säger Mohammed Habib Hussein.

Inne i restaurangen slamras det med kastruller och grytor. Vid ett av borden sitter de 26-åriga vännerna Mohammed Habib Hussein i rutig skjorta med svart nyinköpt läderväska tillsammans med Mohammed Anowar som har en Armanikeps nedtryckt i pannan. 

Båda är från Sunasaridistriktet i Nepal och bor på hotellet ett par dagar innan de ska tillbaka hem till sina familjer efter två år i Qatar. 

– Vi fick det jobb vi tackade ja till och lönen vi fick stämde med det som stod i kontraktet. Vi har hört om att det är annorlunda för andra men jag är nöjd. Qatar är ett bra land, säger Mohammed Habib Hussein.

De jobbade båda som städare i ett av de arbetsläger som byggföretaget Midmac contracting upprättat, där bland annat de som renoverat Khalifa-stadion bott. Arenabyggnaden stod färdig 2017 och kan ta uppemot 40 000 åskådare. 

– Företaget har byggt sju arenor i Qatar, men också sjukhus, museum, tunnelbana och mycket annat. Det är ett stort byggföretag, säger de i mun på varandra. 

De beskriver båda både säkerheten och maten som bra. 

– Vi såg ingen dö och inga olyckor skedde där vi jobbade. Men kanske hände saker på andra platser, säger Mohammed Habib Hussein.

– Efter två år är inget är kvar av det jag tjänade. Mitt barn har varit sjukt så pengarna har gått dit under året. Men jag ska åka tillbaka, säger Mohammed Anowar. 

Ingen av dem har någon plan med migrationen annan än att skicka hem pengar till familjen. 

– Efter två år är inget är kvar av det jag tjänade. Mitt barn har varit sjukt så pengarna har gått dit under året. Men jag ska åka tillbaka, säger Mohammed Anowar. 

Målet är att totalt jobba i sju år i Qatar. Byggföretaget är stort och även när VM är slut kommer det finnas jobb.

– Mitt företag och mina vänner har byggt arenan som världsmästerskapet i fotboll ska spelas på. Det gör mig stolt. Men stoltast är jag över att min familj tack vare detta VM kunnat få pengar, säger Mohammed Anowar.

Nepals huvudstad Kathmandu.

Trots den politiska turbulensen i Nepal finns det på ytan tecken på förändring – i alla fall i huvudstaden. Bristen på elektricitet är avhjälpt och Kathmandu är närmast självlysande av ljusslingor under natten. 

Med en säker tillgång på ström sedan ett antal år och en växande medelklass i huvudstaden har även utbudet av butiker breddats. 

Ingen av besökarna på väg in eller ut ifrån den lokala sushirestaurangen i centrala Kathmandu verkar dock fundera över hur långt borta vi är från havet och färsk nyfångad fisk. 

På en plaststol utanför det stora skyltfönstret sitter forskaren Ganesh Gurung, som arbetar för tankesmedjan Policy Research Academy i Nepal. 

Ganesh Gurung arbetar för tankesmedjan Policy Research Academy i Nepal. 

I grunden är han disputerad sociolog med flera regerings- och forskningsuppdrag kring migrationen från Nepal bakom sig. Nyligen lämnade han organisationen Nepal National Network of Safe Migration (NNSM) vars arbete, precis som namnet antyder, handlade om att åstadkomma en ”säker migration”.

De senaste tio åren, sedan Qatar fick VM i fotboll, har hans telefon gått varm när utländska journalister ringt honom för att få kommentarer om löner, pengar, kontrakt, rättigheter och antalet döda. 

– Men det ingen frågar om, det alla missar är att fråga hur migranterna mår – den mentala smärtan, de sociala aspekterna av migrationen, säger Ganesh Gurung på coronasäkert avstånd från mikrofonen.

Han pratar flytande engelska, nepali, hindi och det lokala språket gurung. Kunskaper som behövs för att förstå vad som sker under ytan. Verkligheten i Qatars huvudstad Doha beskriver han som en rysk docka.

– På pappret ser man ett kontrakt mellan staten och ett nationellt byggföretag. Men de kommer i sin tur att anlita underleverantörer från Korea, som anlitar underleverantörer från Japan som anlitar underleverantörer från Nepal. Lagar på lager på lager, som blir omöjliga att forcera och som skapar problem för arbetskraften.

När en nepales omkom i en självmordsattack i Irak drev Ganesh Gurung fallet juridiskt tills familjen fick kompensation. Det blev startskottet till den kompensation som myndigheterna nu betalar ut till familjerna. 

Från Ganesh Gurung perspektiv har de senaste årens reformer som införandet av miminilöner och det ökända Kaffalasystemets avskaffande i Qatar varit ”too little too late”.

– Den fråga jag ställt till regeringen i Qatar är varför de i så fall inte införde dessa reformer innan de fick världsmästerskapet i fotboll? Det är tydligt att detta inte är något de hade gjort utan VM eller som de kommer att fortsätta med efter världsmästerskapen. Detta är inga långsiktigt hållbara reformer. 

Ganesh Gurung vill med sin forskning sätta frågan om migrantarbetarna i ett större perspektiv.

– Nästan 60 procent av hushållen i Nepal får pengar från släktingar som jobbar i utlandet. Det blir än mer beroende av de pengarna när staten är svag ute på landsbygden. Nu med modern teknologi kan pengarna skickas direkt, på en sekund från Doha till byn. Det finns inga mellanhänder. Det betyder att hushållens ekonomi förbättras. 

Hans forskning visar på en enorm förflyttning av familjer från landsbygden till städerna i Nepal. 

En folkvandring ut ur fattigdomen. 

–  De som reser är lägre medelklass, det är inte de allra fattigaste, de kommer inte iväg till Qatar. Det första året betalas lånet tillbaka. Det andra året läggs taket om och under år tre skickas barnen till privatskolor. Sedan byts taket från gräs till plåt och slutligen flyttar familjen till de större städerna från byn.

Byggnadsarbetare reparerar en mur i Kathmandu.

Ovanför passerar ett flygplan på låg höjd på väg att landa på flygplatsen Tribhuvan International Airport. 

– Fattigdomen i Nepal är på väg neråt i snabb takt. För tjugo år sedan levde 42 procent av hushållen i absolut fattigdom, i dag är siffran 16 procent. Utan remitteringarna hade denna historiska fattigdomsbekämpning varit omöjlig, säger Ganesh Gurung.

Det leder också till att Nepals centralbank har stora tillgångar i utländsk valuta. Vilket skänker en välbehövlig stabilitet för landets centrala ekonomi. 

– Remitteringarna är i dag Nepals blodomlopp, de står för trettio procent av BNP. Förr var jordbruket det viktigaste – i dag är det gästarbetarnas pengar. Då är det också bara de formella penningströmmarna, med de informella är man nog uppe i 40 procent.  För att sätta siffran i perspektiv stod turismen, före pandemin, för 7 procent, säger Ganesh Gurung.

I forskarens knä ligger både visir och munskydd. Hans mobil ringer upprepade gånger och han trycker bort samtalen. Teet med socker på bordet blir snabbt kallt och han dricker i stora klunkar. 

Även om världspressen fått upp ögonen för förhållanden för nepaleser som arbetar i gulfen i samband med VM är det en fråga han drivit i decennier. 

Vad säger han då om debatten kring dödssiffror och dödsorsaker?

— Detta är väldigt komplicerat och samtidigt väldigt enkelt! Varje dag kommer det döda kroppar tillbaka till Nepal. Det är inte gamla människor utan unga. När de resta var de friska, när de kom fram var de friska. Men de dog. Så detta innebär att alla dessa dödsintyg är falska. De behövs för att flygbolagen ska ta ombord kropparna, det är ren formalia. 

En del menar att 6500 har dött i olyckor kopplade till VM, medan Qatar menar att enbart ett trettiotal personer dött. Hur många av dödsfallen från Nepal kan kopplas till VM?

– Ingen vet. Ingen har inte den statistiken. Det vi vet är hur många döda kroppar som kommer till Nepal. I den siffran finns hembiträden, trädgårdsmästare och alla andra. Men det stora mörkertalet är inte de döda, utan arbetsskadorna. Om dessa finns det knappt någon statistik. 

Det som behövs tror Ganesh Gurung är ett antal prejudicerande fall som drivs i Qatars domstolar mot företag. 

– Det måste kosta för företag och länder att arbetare förolyckas. Men Nepals ambassad i Qatar har inte ens en fast advokat som medborgarna kan använda sig av för att dra företagen inför domstol. Det är vad som krävs. 

Trots att 1200 nepaleser i fjol återvände döda till Kathmandu så vill fler och fler resa till Qatar och även de som inte får ut de löner de var lovade stannar kvar i regionen. Varför åker de inte hem? 

– Det finns en push och en pull-faktor. De har svårigheter i Qatar, men de har också stora drömmar. De har sett hur familjen kunnat flytta till städerna, hur barnen kunnat börja i bra skolor och gå vidare till college och högre utbildning. De är fria att återvända, men de är fast i sina egna drömmar om ett annat liv. 

Ganesh Gurung tror att mycket skulle kunna bli bättre om arbetstagarna konkretiserade dessa drömmar och lade upp en plan för migrantarbetet. 

– Säg att din dröm är ett litet jordbruk med 25 kor. Då kan du sälja mjölk och göra ost. Det är ett konkret mål och då kan man söka jobb på ett jordbruk i Qatar och ta med sig pengar och kunskap hem. Men allt för många skickar hem allt de tjänar och de investerarar det inte utan det går till mobiler, tv-apparater och konsumtion. 

Teet är urdrucket och mörkret har sedan länge sänkt sig över huvudstaden. 

Med ett år kvar till VM är arenorna färdigbyggda och många migrantarbetare återvänder till Nepal. 

– Det är som förr när de med lägst kast de orörbara, daliterna, byggde templen. När templen stod klara förbjöds de att träda över tröskeln, då de ansågs som orena. Arenorna är vår tids tempel. De som byggt dem får se fotboll på TV, säger Ganesh Gurung.

Detta var del två i en pågående reportageserie från Nepal. Läs också del 1: ”Familjerna som fick sina drömmar krossade i Qatar” och om du inte redan gjort det läs om en mängd öden på specialsajter ”Cards of Qatar”.

JA, klart jag vill prenumerera!

Läs våra köpvillkor vid beställning.