Reportage om , ,

Del ett:  Familjerna som fick sina drömmar krossade i Qatar  

Sedan Qatar tilldelades fotbolls-VM 2022 för tio år sedan har tusentals gästarbetare dött. Men vilka var människorna bakom statistiken? De som reste för att ta sina familjer ur fattigdomen men kom hem i en kista. Möt familjerna i sorg som nu faller fritt.

Av den 19-åriga nepalesen Anish Gurungs huvud återstår bara degigt kött. Kraniet är krossat. För att hålla ihop den sönderfallande huvudsvålen är bitarna lindade hårt med vitt fransigt tyg och silvertejp. 

I Qatar är det förbjudit att kremera kroppar och det har nu gått nästan en vecka sedan krocken. 

Dessutom har byråkratin inne i ankomstterminalen tagit hela dagen: Papper, dödsintyg och kopior på pass har fått Anish papp Jagan Gurung, systern Amina att tillsammans med vännen Lachin att springa från ena änden av terminalen till den andra i jakt på rätt stämplar för att få ut kroppen från bagagehallen. 

Nu är det snart midnatt och de har äntligen fått ut kroppen på en bagagekärra och ner till tempelområdet Pashupatinath ett par kilometer från flygplatsen, fått tag i ved och väckt en munk som kan utföra ritualen.  

Det är bara ett problem. 

Enligt traditionen ska munken lägga in mat i munnen på den döde, men det går inte att hitta någon mun i det som är kvar av den 19-årige Anish huvud. 

Ett klockspel ringer i mörkret och de anhörigas skrik ekar mellan stentemplen vid flodbanken. De gör så gott de kan och maten trycks in det som är kvar av ansiktet. 

Elden börjar ta sig. Pappan kastar in socker, senapsfrön och korn i lågorna för att rena elden och runt resterna av kroppen i den röda kistan, dukas ett femtiotal maträtter upp i små skålar. 

Kort därefter omsluter lågorna den 19-årige sonens kropp. 

Det var inte så här det skulle sluta. 

På en platå framför huset står Anish mamma Khuili Gurung, 51, framåtböjd och sorterar ved. Vintern är på väg och utan ved kommer stenhusen på tvåtusen meters höjd bli till kylskåp. Foto: Martin Schibbye.

Varje år lämnar 400 000 nepaleser sina städer och byar för att jobba utomlands. De är inga utvandrare, utan kallas gäst – eller migrantarbetare, beroende på perspektiv. 

Det är två fullastade Boeing 747 om dagen som lämnar Nepal. Malaysia, Kuwait, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har länge varit de stora mottagarna av arbetskraft. 

Sedan 2010 reser var fjärde migrantarbetare till Qatar. Byggindustrins aptit för billig arbetskraft har där varit närmast omättlig sedan landet– stort som Skåne – fick besked av FIFA att de tilldelats världsmästerskapen i fotboll 2022. 

Av de 22 männen i Fifas exekutivkommitté som 2010 beslutade att Qatar skulle få VM har sedan dess 16 antingen stängts av, åtalats eller hamnat i fängelse på grund av korruption. 

Sedan dess har också journalister och människorättsorganisationer rest i skytteltrafik till Qatar och förfasats över korruptionen, exploateringen, de många dödsfallen och att arbetare närmast varit livegna, utan möjlighet att byta jobb eller att resa hem.

Men förklaringen till att 2,3 miljoner migrantarbetare är på plats i Qatar, beror inte bara på världsmästerskapet i fotboll. Den måste också sökas två tusen meter över havet – i Anish Gurungs hemby. 

Drygt en halv miljon gästarbetare utför det praktiska arbetet i Qatar och bland dessa utgör nepaleser den största gruppen. Den enkla anledningen är att nepaleser har de lägsta lönekraven.

Under monsunperioden släpper bergen i centrala Nepal runt byn Ghandrung aldrig taget om molnen och när skymningen sänker sig suger dalarna åt sig av dimman. 

Nu när regnperioden är över är luften kylig och klar. En grön sydasiatisk akvarell som precis torkat. Utsikten är milsvid och i horisonten ser man det heliga berget Macchapuchre, som det är förbjudet att bestiga, med sin fiskskjärtstopp samt Annapurnas sydsluttning. 

Historiskt har vägen ut ur fattigdomen för invånarna i byn Ghandrung gått genom tjänstgöring i den brittiska arméns Gurkharegementen. 

Flera av de äldre i byn gjorde sig kända som några av världens bästa soldater och är alltjämt en del av de brittiska specialstyrkorna.

De allra bästa belönades med uppehållstillstånd i Storbritannien. 

Men för ett tjugotal år sedan började byns män och nu även kvinnor istället resa till länderna i gulfen. Hårt arbetande och kunniga gjorde de sig ett namn som skickliga byggnadsarbetare och flitiga hembiträden när skyskraporna reste sig som en terrakottaarmé av stål, glas och betong mot skyn.

96 procent av arbetskraften i Qatar utgörs av gästarbetare. Inför herrfotbolls-VM 2022 har byggsektorn exploderat och sysselsätter nu drygt en halv miljon gästarbetare. Många kommer från Nepal.

För att ta sig till byn Ghandrung var länge det enda sättet att vandra till fots eller bli buren av en åsna. 

När bilvägen så kom för några år sedan började den då nyblivna tonåringen Anish Gurung direkt att övningsköra: Dragläget och handbromsen blev livsviktiga att hantera men det kritiska momentet var att backa i backe för att ge plats åt de lokala bussarna. 

I den sista stigningen, precis före byn, rasade en buss nyligen ner längs med bergsluttningen.  En flicka överlevde genom att hoppa ut genom fönstret och klamra sig fast i ett träd. Det enda som återstår är bromsspår i gruset. 

De övriga i bussen dog i kraschen. 

Att köra i Dohas huvudstad skulle bli så mycket enklare trodde Anish och hans vänner: Nyasfalterade vägar – trafikljus. 

Fick han bara sitt körkort skulle han kunna börja jobba som chaufför. 

Den sista biten upp till Anish Gurungs barndomshem är stigen stensatt med svart skiffer. Längs med alla husväggar ligger den torkade veden staplad i prydliga högar. Fönstren är minimala. 

På en platå framför huset står Anish mamma Khuili Gurung, 51, framåtböjd och sorterar ved. Vintern är på väg och utan ved kommer stenhusen på tvåtusen meters höjd bli till kylskåp. 

Mamman slår sig ner på en flätad pall, sveper en handduk runt nacken mot kylan och börjar berätta.

–  Han var inget busigt barn, snarare blyg och lite tystlåten. Han hjälpte mig alltid med att laga mat och städa här hemma. Han var så hjälpsam! Men så fort han var klar frågade han om han fick spela basket och så sprang han iväg och spelade, det älskade han att göra, berättar hon. 

Familjen hade tät kontakt med sonen Anish och de hördes nästan dagligen. Men så plötsligt den 7 juli 2021 fick de höra att han dött på vägg till jobbet i en bilolycka tillsammans med tre andra landsmän. 

På stigen bredvid husen joggar några unga killar i Anish ålder förbi. De är på väg till dagens stora begivenhet i byn: En basketturnering till hennes sons minne. 

– När jag ser hans vänner, spanar jag alltid efter Anish ansikte, men han kommer aldrig tillbaka. Framtiden dog med honom. Han var det enda hoppet. 

Inne i huset lagas maten över en öppen eld. Över en annan eld kokar en kittel med vatten. Längs med väggarna hänger kastruller i rostfritt stål. 

Efter att ha gått ut sjunde klass försökte Anish få ett jobb utomlands. Men reglerna hade blivit hårdare och det gick inte som förr att resa iväg med ett falsklegg innan 18 årsdagen. I byn fanns inga jobb och inte heller i grannbyarna. 

De turister som förr kom vandrande på väg mot Anapurna hade efter att pandemin bröt ut inte heller synts till.

– Min son låg bara hemma och var sysslolös, när vi pressade honom sa han att han kunde tänka sig att jobba utomlands. 

Men det ville inte Anish pappa. Enligt honom var sonen fortfarande bara ett barn. 

– Jag sa till honom att gifta sig och bygga sig ett liv här hemma, men han vägrade, säger pappan Jagan Gurung.

Pappan var själv i Qatar 2002 och jobbade i två år med att bygga tunnlar, men tjänade dåligt och dessutom behövdes han hemma när barnen var små. 

Så när sonen ville åka avrådde han honom. Gång på gång. 

– Hade det funnits jobb hemma i byn hade vi aldrig skickat iväg sonen till andra sidan jorden., säger Jagan Gurung.

Men månaderna gick. Anish levde på sina föräldrar och även om han hjälpte till hemma så drog han inte in pengar som den yngsta sonen enligt traditionen ska göra. 

– Han hängde med slöa vänner och blev mer och mer bortskämd, så vi gick med på att låta honom resa. Vi betalade en rekryterare strax under 10 000 kronor för visum och jobb. 

Många migrantarbetare tvingas stanna kvar i Qatar mot sin vilja, andra återvänder hem skuldsatta. Ytterligare andra återvänder inte alls eller i kistor.

Kort därefter började Anish jobba som chaufför i Qatar.

Familjen hade tät kontakt med sonen och de hördes nästan dagligen. Men så plötsligt den 7 juli 2021 fick de höra att han dött på vägg till jobbet i en bilolycka tillsammans med tre andra landsmän. 

– Han satt i framsätet, bredvid föraren, när de krockade, det är allt vi vet. 

Pappan berättar att det känns som om sonen när som helst kommer att ringa honom på mobiltelefonen och att han därför håller den laddad och inom räckhåll. 

– Jag bara väntar på att han ska ringa och säga… Aama, Babaa.

Pappans slitna svarta stövlar är leriga efter en lång dags arbete. Medan sonen levde drömde de om att köpa ett eget hus för pengarna.

Nu handlar allt om att överleva. 

– Vi har ingen fast inkomst nu och vi blir inte yngre. Hur länge kommer jag kunna orka jobba? frågar sig Jagan Gurung.

Sedan sonens död har mamman varit djupt deprimerad och de har fått lägga mycket pengar på läkarbesök och mediciner mot depressionen. 

– Han var vårt enda barn och hade precis börjat skicka hem pengar när han togs ifrån oss, nu har vi ingen som kan hjälpa oss. Vi är dödsdömda nu sedan vår enda livlina dött. Utan hjälp från grannar vore det över, säger pappan. 

De vet heller inte hur länge de kan bo kvar i det enkla huset. Om turisterna kommer tillbaka kanske ägaren vill använda huset till annat och kasta ut familjen. 

Ersättningen de fått från de nepalesiska myndigheterna underlättar livet, men från företaget har de inte fått ut något eftersom han dog ”på väg till jobbet” och inte ”på jobbet”.  

Mamman har hört talas om VM men säger att hon inte vet så mycket om fotboll. 

Hennes son spelade ju bara basket. 

När Qatar år 2010 utsågs till värdland för fotbolls-VM 2022 blev många förvånade eftersom landet var en nästan okänd fotbollsnation. Men bakom beslutet låg en väl utförd kampanj från kungadömet där stenrika Qatar gjorde enorma och strategiska investeringar i bland annat Frankrike.

Anish Gurungs död är ett av 292 dödsfall orsakade av trafikolyckor på och utanför jobbet mellan 2010 och 2019 enligt officiell statistik från Nepals ambassad i Qatar.

Debatten om siffrorna över antalet avlidna har rasat sedan den brittiska tidningen The Guardian våren 2021 publicerade en granskning som enligt dem visade att ”6500 migrantarbetare har dött i ett Qatar som lägger i sista växeln inför VM”. 

Myndigheterna i Qatar svarade att de inte bestred siffran som sådan – men att i en sådan stor population av gästarbetare – över två miljoner – var antalet dödsfall inget onaturligt. 

När det kom till siffror menade myndigheterna Qatar att det istället för 6500 fanns tre (3) fall av olyckor på arenorna, medan ytterligare 34 arbetare som arbetade på arenorna dött utanför arbetstid av orsaker som inte var arbetsrelaterade.

Debatten om siffror och statistik var heller inte ny. Sedan decennier debatterar politiker om migrantarbetarna och pengarna som skickas hem de så kallade remitteringarna är en väg ut ur fattigdomen eller en form av modernt slaveri med livet som insats. 

En möjlighet att migrera är inte heller samma sak som att tvingas till det. 

I byn Ghandrung har Anish död skakat om. Flera tvekar nu inför att resa till Qatar. Foto: Martin Schibbye.

Senare under kvällen i Anish Gurungs barndomsby rullar speakerns röst fram och tillbaka mellan de sextusen meter höga bergen. Allting lutar i byn, men basketplanen är jämn liksom busstationen. 

Den grå och spruckna betongen är handmålad med vita linjer. Plötsligt skär visselpipans höga toner genom luften följt av det dova ljudet av en basketboll.

Den 21-åriga Gautam Gurung fintar en motståndare och hoppar för att skjuta. 

På ryggen av det grå matchstället står byns namn Ghandruk i svart text mot grå botten och siffran 01. 

Kompisen är två år äldre än vad Anish var men de tillhörde samma barndomsgäng och har slitit ut många par skor tillsammans här på planen. 

De spelade tills det blev för mörkt att se bollen. Att det blev basket var naturligt då den bergiga omgivningen gjorde det omöjligt att spela fotboll. 

– Jag saknade honom något oerhört redan när han reste till Qatar och vi hade tät kontakt. Han skulle komma tillbaka till årets Tiharfestival, men han är inte med oss idag, därför spelar vi den här turneringen till hans minne, berättar Gautam Gurung andfått. 

Efter hårda internationella påtryckningar beslutade Qatar för två år sedan att ta bort de regler som innebar att migrantarbetare var tvungna att få ett tillstånd från sina arbetsgivare innan de kunde lämna landet. I Nepal sågs det som en stor seger.

Att han var omtyckt i byn visar också den insamling som gjordes till familjen efter hans död. 

Dels för att få hem hans kropp från Qatar men också för att täcka kostnaderna för ved till kremeringen och transporten av askan till byn. 

– Han var en ärlig man. En av byns bästa basketspelare. Han tog också hand om småbarnen i byn, alla kände honom, säger Lachin Gurung som också följer matchen. 

Kompisen Gautam Gurung springer ut på planen igen och speakern ropar ut ställningen i matchen. 

Hur många av planens 10 spelare som kommer bo kvar när de gått ut skolan vet ingen. 

– Innan han åkte så sa han bara ”nu reser jag”. Det är vad man gör i det här landet, man reser iväg för att jobba, så vad skulle jag säga åt honom? Att det kanske kan vara farligt? Han gjorde det han var tvungen att göra. Familjen är fattig, så enligt traditionen och kulturen var det hans roll att tjäna pengar, förklarar Lachin Gurung. 

Iklädd en svart Adidas-keps, solglasögon och en glansig svart jacka med pälskrage tänker han en stund och berättar sedan att det som hänt efter Anish död är att den glorifierade bilden av att jobba i Qatar slagits i spillror. 

– Ingen vill åka till Qatar och jobba nu. Inte efter det som har hänt Anish. 

Den svåra situationen för migrantarbetare i Qatar har blivit allt mer uppmärksammad internationellt sedan landet tilldelades värdskapet för fotbolls-VM 2022. De ökande påtryckningarna har sedan dess lett till reformer, men många problem återstår.

Själv var hans pappa soldat i det brittiska Gurkharegementet och efter en lång tids tjänstgöring i armén belönades pappan med ett medborgarskap. Sonen som bott utomlands en stor del av sitt liv återvände nyligen till byn för att bygga ett hotell. 

– Vill man resa utomlands är det enkelt att låna pengar. Men vill man bygga något här i byn får man inga lån. Så ser verkligheten ut, säger Lachin Gurung.

I 24 månader sov han i ett blått tält, som fortfarande står kvar, medan hotellet byggdes. 

– Jag vill med hotellet ge de unga i byn jobb så de inte ska behöva resa utomlands. De ska ta hand om jorden och göra något som de kan vara stolta över. Istället för att resa och jobba för en låg lön och bli behandlade som åsnor. 

När matchen är över och solen sänker sig över Ghandrung samlas Anish vänner vid ett av husen och för att dansa tillsammans och fira Tihar, ljusets festival. 

– Hade Anish levt hade han varit här med oss och säger en av vännerna, men så lägger han till, att Anish var blyg och nog inte hade dansat. 

Änkan Sita Kumari framför sitt hus. De flesta dödsfallen i Qatar har inte utretts, obduktioner genomförs inte regelmässigt och 69% av dödsfallen har klassats som ”naturlig död”.

Följer man regionens kroppspulsåder den otämjda Mardifloden från Ghandruks sluttningar, ett femtiotal ringlande kilometer när den störtar neråt på sin färd från Himalayas södra sluttningar mot låglandet, når man efter ett tag änkan Sita Kumaris hus. 

Vid flodens strand slaktar grannarna en oxe inför kvällens festival. På en stor plastduk skärs de finaste bitarna upp för att kokas. 

Men Sita Kumari och barnen kommer inte att dekorera huset med ljusslingor i år eftersom de sörjer pappan.

Väl inne i huset sveper Sita Kumari den rödrosa sjalen om halsen och tränger ihop sig framför den minimala uteplatsen tillsammans med döttrarna Sunita, 19 iklädd en mintgrön Mussepigg t-shirt, Salina som är 11 i röda mjukisbyxor och sonen Manish som är åtta år i en grå hoodie. 

Taket består av korrugerad plåt och väggar och golv är kalla efter natten. På äldsta dotterns arm sitter pappans klocka. 

Sedan dödsfallet har familjen tvingats flytta och de hyr nu rummet bredvid floden på mark som de inte själva äger. 

– Huset skadades av jordbävningen. Därför kan vi hyra det billigt. Planen var att bygga ett hus till familjen, men nu är vi fast här, säger Sita Kumari.

För 19 år sedan, strax efter att första dottern föddes reste Sita Kumaris man Kubir Singh till Qatar för att säkra familjens framtid. 

– Han körde en vägberedningsmaskin, en sådan där med stor trumma fram som plattade till asfalten, förklarar änkan. 

När han reste första gången kring år 2000 fanns varken sociala medier eller Whats-app men de senaste åren hade det blivit lättare att hålla kontakten. Vartannat år kom han hem till Nepal och familjen – men under större delen av 19 långa år levde han sitt liv i Qatar och familjen sitt i Nepal. En sorg och saknad som familjen delade med många i andra Nepal men som ändå gjorde ont. 

Faderslösa. Sunita, 19 iklädd en mintgrön Mussepigg t-shirt, Salina 11 i röda mjukisbyxor och sonen Manish som är åtta år i en grå hoodie. Alla saknar de sin pappa som aldrig kom hem.

Sita Kumari glömmer aldrig när mannen under de sista samtalen sa han att han kände sig klar med Qatar. Han ville hem. Nästa resa skulle bli hans sista. Ett problem som han ofta klagade på var att han och kollegorna var tvungna att jobba även om de var sjuka. 

– Var han borta en dag förlorade han två dagars inkomst.  Men jag sa till honom att är du sjuk så pressa dig inte. Men han ville inte lyssna på det. Utan min lön kan barnen inte gå i skola, svarade han.

Pappan berättade för familjen att de hade en massa jobb på grund av det kommande världsmästerskapet. En av vägarna han jobbade på ledde till en av de nybyggda arenorna. 

En kväll berättade han att han hade känt sig dålig och ramlat av fordonet han körde. Plötsligt hade han bara fallit ihop. 

– Det var en varningsklocka och han berättade att han nu hade köpt en flygbiljett hem till Nepal. 

Den 22 december 2020 svimmade han igen och togs till sjukhuset. 

Efter tio dagar landade hans kropp på flygplatsen i Kathmandu.

– I dödsintyget står det att han dog av ”högt blodtryck som påverkade njurarna”. 

Så här i efterhand konstaterar änkan att företaget som Kubir Singh gav 19 år av sitt liv när det gällde inte ens kunde se till att han fick adekvat vård. 

– Jag känner stor sorg över att företaget inte tog hand om hans sjukdom. De tvingade honom att jobba även när han var sjuk och mådde dåligt. Det är sorgligt att de agerade så. Nu står vi utan försörjning och jag tror alla kan förstå vad det kommer att leda till, säger hon och ser på sina barn. 

Familjen har fått ut 45 000 kronor av företaget men de innestående lönerna och bonusarna maken pratat om har de inte sett till. 

– Alla pengar han skickade hem använde vi för att betala skolavgifterna. Vår önskan var att barnens framtid skulle bli ljusare. 

På frågan hur hon känner inför att han dog, för att bygga infrastruktur inför VM, tvekar hon innan hon svarar. 

Getterna som betar vid flodbanken bräker i bakgrunden. Till slut tar hon sats. 

– Jag har inga ord för att beskriva hur jag känner kring det. Inga ord. 

Sunita 19 läser kortet med berättelsen om vad som hände hennes pappa. Läs om flera öden på specialsajten http://www.cardsofqatar.com.

Barnen går in i rummet där hela familjen sover, sätter sig på sängen och visar stolt att på väggen sitter pappans porträttbild uppsatt på en vägg målad i mörkgul färg. 

Ingen av dem hann träffa honom i någon längre period, eller lära känna honom, under de 19 år han var borta i Qatar och de är vana vid att klara sig själva och att vänta. Han offrade sig för deras framtid under 19 år. 

Men om inget mirakel sker måste de alla nu sluta i skolan. 

Bredvid det uppsatta fotografiet sitter en plansch med rosor. När alla gått ut ur rummet skyndar sig den äldsta dottern att byta om från Mussepigg t-shirten till en glittrande klänning som pappan köpt under en av sina resor. 

Hon har snart sörjt i ett helt år och ikväll vill hon ut och fira med kompisarna i kvarteret. 

Tusentals personer från Indien, Bangladesh, Nepal, Sri Lanka och Pakistan har mist livet sedan Qatar tilldelades VM. Flera var från mellersta Nepal.

Mardifloden utanför familjens hus når så småningom fram till sötvattenssjön Phewa Tal, landets näst största. 

Omgiven av berg på tre sidor vilar den som ett smycke i den södra Pokharadalen. Enkla småbåtar och kanoter ligger uppdragna längs med strandkanten i väntan på turisterna. Hade det funnits några turister att paddla runt hade Bine Bahadur Bishworkarma söner varit här. 

Men nu sitter de vuxna barnen Suresh, Raj, Amit och Krishna hemma i det slitna rummet med blå väggar. På träsängen ligger en madrass av vass och en grön filt. Den enda möbeln är en stor byrå i trä med trasiga handtag. 

På den blå väggen har de som barn skrivet siffror och bokstäver med både blyerts och tusch.

Deras mamma Nir Maya Bishworkarma slår sig ner på sängen i en blå klänning med röd sjal. 

Det tar ett tag att reda ut alla sex barnens namn och ålder. Men de fyra sönerna är 34, 32, 28 och 27 och dottern Sumitra 21.

Mannens död för två år sedan i maj 2020 har inneburit att familjen fallit fritt.

– Våra barn har växt upp och är i dag vuxna, men vi hade aldrig råd att låta dem gå i skolan så de är alla arbetslösa, säger Nir Maya Bishworkarma.

Nir Maya Bishworkarma slår sig ner på sängen i en blå klänning med röd sjal. Mannens död för två år sedan i maj 2020 har inneburit att familjen fallit fritt.

Från taket hänger en gul elsladd. Många av grannarna har rest till Qatar under de senaste tjugo åren. De första reste iväg för tjugo år sedan. Många återvände i kostym som”gulf-män” efter ett par år. 

Tegelhusen blev fler. Läskunnigheten ökade. Men priset var högt. 

Under pappans alla år i Qatar så uppmanade han alltid barnen att studera hårt och försöka få ett jobb i Nepal. Han vittnade om att situationen på arbetet var svår i Qatar. 

– Han förbjöd barnen att resa utomlands och jobba. Och så länge han var där hade vi inga problem men ekonomin. Men nu det gör ont, smärtan går djupt i oss alla, säger Nir Maya Bishworkarma.

Pappan som skulle fyllt 54 i år om han levt pratade sällan om jobbet när han ringde hem, men familjen vet att han var erfaren och därför fick jobba med dyrbara material som marmor i de nya hotell som byggdes. 

– Min man brukade säga att när han väl får sin bonus utbetalad kommer han aldrig mer i sitt liv att resa utomlands. 

Under alla år som mannen var i Qatar drömde de båda om att barnen skulle få en annan framtid. 

– Jag brukade argumentera emot honom och försöka övertyga honom om att skicka barnen till Qatar när de var arbetslösa här hemma, men han sa nej. I dag förstår jag varför han inte ville att de skulle komma dit, säger Nir Maya Bishworkarma.           

När pandemin slog till våren 2020 och kollegor började insjukna på arbetsplatsen försökte många ta sig hem.  

Men Bine Bahadur Bishworkarma var orolig över att ta med sig smittan hem till byn och stannade kvar. 

– Chefen för det företag som min man arbetade för insjuknade och min man lät helt skräckslagen när jag pratade med honom på telefon. Han berättade att han var rädd att han skulle kvävas till döds av viruset, berättar änkan. 

Vad som hände natten till den 19:e maj vet ingen. En halvtimme före lunch den dagen hittade kollegorna honom död. 

Sonen säger att de blev tillsagda att tro på vad det officiella dödsintyget uppgav: Att pappan tagit sitt liv. Men han menar att pappan var sitt vanliga jag och inte verkade deprimerad. 

– Att han skulle ta sitt liv av rädsla för att smitta oss i Nepal med viruset är… en långsökt teori. Han hade ju köpt en hembiljett! Gör man det om man planerar att ta sitt liv? Jag vet inte vad som hände, jag vet inte ens var hans kropp är? Vi fick aldrig hem den och ingen fick se den. Hans saker, allt i hans lägenhet, vi fick ingenting, säger sonen Raj upprört. 

Änkan som efter mannens död börjat städa på ett sjukhus med covid-patienter oroar sig nu för att hon ska bli för gammal för att jobba. 

Någonstans i Qatar finns kroppen kvar tillsammans med alla pappans tillhörigheter, bankkort, pengar och möbler. 

– Att inte kunna hämta hem min fars kropp känns inte bra. Men vi gjorde en docka i naturlig storlek med pappas kläder som vi hade hemma och kremerade den, säger sonen.

Familjen har fått ut ersättningen från det nepalesiska myndigheterna och drygt 100 000 kronor från pappans livförsäkring. 

Men av företaget har de bara fått en mindre summa. 

– Han hade bott länge i samma lägenhet. När vi kontaktade hans företag om hans bonus så bad de oss att kontakta ambassaden men ambassaden sa att företaget inte svarade när de ringde. Så jag vet inte vad vi ska göra? 

Änkan som efter mannens död börjat städa på ett sjukhus med covid-patienter oroar sig nu för att hon ska bli för gammal för att jobba. 

– Det enda jag vill nu är att mina barn ska gifta sig och att jag har råd med mat och hyran.

Sonens kanot ligger oanvänd vid strandkanten och när de kan jobbar han nu med att måla hus i staden. Om det inte regnar. 

– Jag har sett på Facebook att många skriver om VM. Jag känner mig stolt över att min pappa har lagt marmor på hotellgolven. De som ska se på fotboll och går på marmorgolven får njuta av hantverket, men för oss är det en tragedi.

Detta är det första av flera reportage i en serie. Del två publiceras fredagen den 7 juni.

Läs om flera av människorna bakom statistiken på specialsajten Cards of Qatar.

Läs också : ”Fotbollsproffset Tim Sparv: ”Vi kan göra så mycket mer än bara vinna matcher” 

Ja, jag vill prenumerera!

Läs köpvillkoren innan du beställer.