Reportage om

Villkoren för migranter i Qatar fick svenska chefen att resa hem

Anders Lim Nilsson lämnade sitt jobb i Qatar efter att ha sett hur hans företag behandlade migrantarbetarna. Idag, 16 år senare, är han oroad över att saker fortfarande inte har förändrats.

Det är en glåmig förmiddag när Anders Lim Nilsson öppnar dörren till sitt radhus i östra Lund och låter sina två brunvita hundar smita ut på den inhägnade uteplatsen.

Trots att klockan närmar sig lunchtid har dagsljuset svårt att bryta sig igenom molntäcket och inne i huset tänder Anders en av taklamporna för att mota bort mörkret. Det gula ljuset kastar ett sken över matsalsbordet som är placerad längs bort i rummet och de två fotoalbum som ligger framtagna på bordet.

– Det är bilder från min tid i Qatar, säger han.

Sedan flera år tillbaka har Anders arbetat med projektering av prefab-stommar i stål och betong, vilket innebär att man tillverkar betong och stålelement i fabrik som sedan transporteras och monteras ihop på byggarbetsplatser. 

Det var mot den här bakgrunden som han även blev kontaktad av en betongelementleverantör i Bahrain år 2006 som frågade honom om han ville bli ”cheif engineer” på deras fabrik. Men innan avtalet skrevs på meddelade företaget att de hade ett mer akut behov av honom på sin anläggningen i Qatar, utan att ge någon information om varför.

– Vid tidpunkten hade jag flera anställda men kände i slutändan att jag ville åka då jag alltid har gillat utmaningar. Innan jag åkte pratade jag igenom det med min familj, eftersom de i så fall skulle behöva flytta med mig, och jag lyckades även hjälpa mina anställda att hitta nya jobb innan vi for, säger han.

Ett treårigt kontakt skrevs på och det första flyttlassen gick till Qatars huvudstad Doha. Familjen, som bestod av hans dåvarande fru och två barn, kom några månader efteråt och tillsammans flyttade de in i ett hus i huvudstaden medan fabriken som Anders skulle jobba på låg 30 kilometer söder om Doha.

Inom kort skrevs barnen in på en internationell skola och vardagslivet börjat rulla på, precis som det hade gjort hemma i Skåne. Med en stor skillnad.

Anders nya chefer arbetade på ett sätt han varken var van vid eller tyckte om. Deras ledarstil var auktoritär och frasen “rule by fear” visade sig vara företagets outsagda motto.

– Vår ”general manager” sa bland annat att jag borde anställa fler än jag behövde, för då kunde jag sparka några och därmed få respekt. Människorna som arbetade där var inte individer, bara siffror för företaget. Sedan vi åkte därifrån har jag fortsatt att ha ett öga på Qatar, framförallt sedan de vann värdskapet för VM. Jag kan inte säga något om hur många som har dött eller skadats men om företagen och arbetsplatserna fungerar som de gjorde när jag var där, då vet jag att många jobbar i väldigt riskfyllda miljöer, säger han.

Anders engagemang i frågor om Qatar och migrantarbetarna har lett till diskussioner med såväl vänner som familj, och han har även deltagit i en debatt i radion där han har pratat om situationen i landet. 

Trots det blev han förvånad när ämnet kom på tal under ett telefonsamtal med sonen Alexander som var 18 år när familjen flyttade till emiraten. Över telefonen berättade sonen att han hade läst om Blankspots projekt “Cards of Qatar”. 

Projektet består av 47 fotbollskort som inte visar fakta om fotbollsspelare utan istället berättar historierna om migrantarbetare som arbetade i Qatar, men som aldrig återvände hem.

Efter att ha läst korten hade sonen börjat tänka på sin pappa och hans erfarenheter från tiden i emiraten, vilken slutligen ledde till att han ringde upp honom. När Anders berättar om samtalet ler han och förklarar att Blankspots projekt verkade bli en ingång till en konversation som de två aldrig hade haft innan.

– Som i alla förhållande har jag och min son inte alltid tyckt likadant i alla frågor, men när han ringde och berättade om det här projektet sa han att han hade fått en insyn i vad jag egentligen hade gått igenom när vi bodde i Qatar. Det glädje mig, och det var första gången vi faktiskt kunde prata igenom den tiden, säger Anders.

Anders kom i kontakt med Blankspots projekt ”Cards of Qatar” efter att hans son hade läst om korten.

Han sätter sig vid matbordet och slår upp en sida i ett av de tjocka albumen. Bilderna föreställer huset som familjen bodde i, foton från kontoret där Anders jobbade på samt bilder från fabriken och de olika arbetsplatserna. 

Medan han bläddrar berättar han om hur de första veckorna var kaotiska, främst till följd av att han inte hade fått alla detaljer kring den nya tjänsten innan han lämnade Sverige. 

– Jag visste inte det då, men han som hade haft tjänsten innan mig hade slutat av samma anledning som jag senare gjorde, efter konflikter med general manager. Så när jag kom in på kontoret låg allting huller om buller på skrivbordet, han verkade ha gått på dagen, säger Anders.

På flera av bilderna syns blå och rödklädda män som står med skyddshjälmar på huvudet. Ett flertal poserar glatt bredvid Anders medan andra i full gång med att utföra sina jobb. 

Anders förklarar att de flesta som tillhörde hans arbetsgrupp på kontoret kom från Filippinerna men att de som arbetade ute i fabriken och på arbetsplatserna generellt kom från Bangladesh, Nepal och Sri Lanka. 

Han slår upp en bild som visar en grupp män som ligger i skuggan utanför en byggnad, till synes sovande. Deras ljusblåa overaller är uppkavlade kring armarna och benen och flera har tagit av sina skor som är täckta av ljusbeige sand.

Anders berättar hur sommaren var värst för de som jobbade ute på byggarbetsplatserna då temperaturen ibland kunde gå upp över 50 grader, även om de hade ett arbetsstopp på två timmar under mitten av dagen.

– Värmen var ju olidlig. Från maj till september går det fan inte att vistas utomhus. Det i kombination med långa arbetsdagar och en internationell arbetsstyrka, som hade svårt att prata med varandra, gjorde arbetsplatsen farlig. Sen var de otroligt många som skulle jobba tillsammans, verkligen galet många. En byggarbetsplats är redan farlig men den ekvation bådar ju för en ökad olycksfrekvens, säger han.

Enligt Anders fanns det flera problem på arbetsplatserna. De främsta var att arbetsstyrkan var väldigt stor och hade svårt att kommunicera med varandra. Arbetarna tvingades även jobba långa pass, ofta i extrem värme.

Trots försök att prata med sina chefer förändrades inte situationen, och arbetsplatserna fortsatte att vara överfulla vilket ofta ledde till kommunikationsproblem och förseningar. I sin tur brukade cheferna komma in till Anders och hans kollegor för att skälla ut dem för att projekten inte blev färdiga i tid.

Parallellt fick Anders en allt bättre insyn under vilka villkor de andra på företaget hade anställts under. Medan han själv blev tilldelad en bil för att kunna ta sig fram och tillbaka till jobbet blev de flesta på bygget, samt de i hans egna team, upphämtade av bussar på morgonen, för att sedan bli hemskjutsade på kvällen. Ytterligare en stor skillnad framkom när han såg personalchefens skrivbord.

–  Det låg en hög med pass på bordet, arbetarnas pass. Det var ju arbetsgivaren som hade kontrollen då de var” sponsorer” för de anställda. I tidningen såg jag ofta insändare med bilder på arbetare som hade blivit “frisläppta” från sina kontrakt, och i och med det lagligt kunde få byta. Men det var ju återigen arbetsgivarens beslut, jag själv var ju också bunden till mitt kontrakt. Däremot hade de ju inte mitt pass, det var skillnaden, säger Anders

Han slår upp en ny sida i ett av fotoalbumet. Bakom skyddsplasten syns på ett av fotografierna en stor arena och i mitten står hundratals personer uppradade på led medan en ljusshow lyser upp bakgrunden. Fotografierna föreställer Khalifa Stadium och öppningsceremonin av” Asian games” som hölls i Qatar år 2006. Inför det nyss avslutade världsmästerskapet i fotboll fick arenan sällskap av ytterligare sju arenor som sammanlagt hade plats för 385 000 åskådare

– Det var ju den första stora evenemanget som landet blev tilldelat och jag kommer ihåg hur det byggdes överallt. Min dotter, som var 15 år vid tidpunkten, var väldigt involverad och gick på repetitioner i flera veckor innan öppningsceremonin skulle hållas, säger Anders och trummar med ett finger på ett av fotografierna medan han berättar hur evenemanget blev början på Qatars internationella framgångar.

– När Asians games hölls satsade Qatar enorma summor på att göra det spektakulärt. Vid tidpunkten hade landet verkligen börjat satsa på att bli erkänt, de ville stärka sin status i världen. Och utdelningen har ju varit stor. De har sedan dess varit värd VM i friidrott, simning, handboll och senast världsmästerskapet i fotboll, säger han.

Under 2006 hölls Asian games i Qatar, och Anders och hans familj var på plats under öppningsceremonin. Evenemanget var det första i led av en rad prestigefyllda sporttillställningar som har hållits i Qatar, det senaste världsmästerskapet i fotboll.

Trots att Qatar har arrangerat flera stora evenemang har just valet att ge landet fotbolls-VM fått stark kritik från både fotbollsförbund och människorättsorganisationer. Den främsta anledning är att landets miljoner migrantarbetare har fått sina mänskliga rättigheter grovt kränkta under de 12 år som de har arbetat med att förbereda inför turneringen.

Enligt Anders pratades det inte så mycket om migrantarbetarnas rättigheter eller situation under 2006, och han ser positiv på att rapporteringen om det har intensifieras under de senaste åren. 

Däremot är han oroad över att inte mer har hänt mer i landet under de 16 åren som har gått sedan han själv var bosatt där. 

– Qatar vill ju framställa sig på ett vis, och den billiga arbetskraften är bara en av pusselbitarna som möjliggör att landet kan upprätthålla bilden som de vill förmedla. När jag var där var lösning alltid att sätta in mer människor på jobbet. Skicka in 50 man till att göra det där, ytterligare 50 som senare får lösa de fel som gjordes i första omgången. Att det inte kostar företagen så mycket gör ju det möjligt i praktiken men det ökar ju även riskerna, säger Anders och tar emot korthögen med några av ödena från Cards of Qatar.

En efter en lägger han upp de sex korten som vittnar om sex personers öden. Sex personer som lämnade sina hem för en bättre framtid, men som aldrig fick återse sina familjer eller hemland.

– Det de skriver nu, om alla som har dött, det är ju jätteviktigt men blir ju även bara en del av statistiken, 6500 döda eller tiotusentals döda, jag tror människor har svårt att ta in siffrorna. Jag som själv har jobbat där lärde mig oerhört mycket, och tyckte det var kul att människor från hela världen kunde jobba så bra tillsammans. Det var därför det var så tråkigt att cheferna behandlade oss som det gjorde, ett ledarskapstänk som verkar finnas kvar. Människorna behandlas inte som människor, säger Anders och studerar korten.

Anders tycker att ett stort problem i Qatar är att företagen inte ser sina anställda som människor, trots att de dagligen utsätter sig för risk för att kunna uppfylla sina arbetsuppgifter.

Även om han själv aldrig hörde talas om något dödsfall under sin tid på företaget förstod han att många av de anställda dagligen tog stora risker, och att det bara var en tidsfråga innan någon skulle komma till skada.

– Jag kommer ihåg hur en tidigare anställd till mig som hette Oday kom dit för att tillfälligt hjälpa till. Sedan ville han stanna och bad mig att hjälpa honom att få jobb, men jag kände bara: kom inte hit, det är inte värt det. Han blev lite besviken att jag inte hjälpte honom mer men jag kände direkt bara nej. Han var ju min vän och jag visste under vilka villkor han skulle tvingas jobba, säger Anders.

Efter 10 månader nådde slutligen Anders en punkt där han kände att han inte längre kunde acceptera företagets mentalitet och behandling av sina anställda. I november valde han därför att avslutade sin tjänst, ett beslut han säger skedde efter påtryckningar från sin general manager.

Samtidigt hade familjen bildat ett liv i emiraten, främst Anders dotter, något som gjorde att han först ville stanna kvar. Men för att kunna göra det behövde han ett nytt jobb vilket han endast kunde söka om det dåvarande kontraktet upphävdes. 

– Jag tänkte att om de avslutar det kunde de sätta in någon ny direkt på min tjänst medan jag själv kunde söka nytt. Men när jag bad om det sa chefen tvärt nej. Det var det. Jag hade ju mitt pass så jag kunde åka hem till skillnad mot många andra men jag kunde inte söka ett nytt jobb, säger Anders och skakar på huvudet.

Han anordnade en avskedsfest för sitt team och tillsammans åt de pizza och skrattade långt in på småtimmarna innan det slutligen var dags att säga adjö. Som tack för sin tid och engagemang hade arbetsgruppen köpt en tavla till honom, och på baksidan skrivit in några tacksamma ord och hälsningar om att de ska hålla kontakten.

När Anders skulle lämna sitt jobb i Qatar höll han i en avskedsmiddag med sitt arbetslag. Som ett tack för hans evenemang och vänlighet fick han en tavla. På baksidan hade teamet skrivit hälsningar och löften om att de skulle hålla kontakten.

Anders ler när han visar foton från kvällen och berättar att det var en omställning att komma tillbaka till Skåne och återgå till det liv familjen hade haft innan. Efter att ha varit anställd för ett annat företag i några år startade han slutligen upp sitt egna företag igen under år 2014, den här gången utan några anställda. Däremot har han ett fortgående samarbete med två indiska kollegor.

Just de internationella relationerna och samarbetena fick han en stor uppskattning för under sin tid i Qatar, och han säger att han fortfarande inte förstår hur hans dåvarande arbetsgivare vägrade att lära känna männen som dagligen gjorde det möjligt för företaget att gå runt.

– De två killarna jag jobbade med från Indien var och är otroligt duktiga, och för mig handlade det om vilka de är som individer och vad de tillför, inte varifrån de är eller vad jag kan få ut av dem. Om företag fortsätter att jobba såhär, och väljer att inte se människor som människor utan istället se de som spelbrickor, då kommer inget att förändras, säger Anders.

Toppbild: Anders Lim Nilsson i sitt hem i östra Lund