Röster om Afghanistan, Dagbok
Dagbok från flykten: ”Allt som fanns kvar av läkarstudenten var en bränd kropp”
De senaste veckorna har flera attentat skett mot hazarer runt om i Afghanistan. Liv har släckts men också drömmar hos unga elever. En av dem var Ibrahim som bodde i ett fuktigt rum och drömde om att en dag bli läkare.
Av Mohammad 29 april, 2022
Plötsligt fylldes gränden av ett tiotal elevers livlösa kroppar. Deras oskyldiga skratt tystnade. Blodet från de fattigas hjärtan blandades med krutröken som förmörkade atmosfären.
Kort därefter rusade familjemedlemmar mot skolan för att leta efter sina barn och ambulanser for i skytteltrafik för att rädda liv och transportera bort de döda.
Då detonerade den andra bomben. Mitt i folkmassan, mitt bland föräldrar och ambulanser.
Dödssiffran är fortfarande oklar, men talibanerna säger att sex personer dött. De medier som verkar vågar inte ange något annat men de som var på plats säger att det är fler. En del så många som 127 döda i de tre explosionerna som skakat landet och som nu går under namnet ”Bloody Tuesday”
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Den första explosionen ägde rum i utbildningscentret ”Mumtaz” i 18:e distriktet och de andra explosionerna ägde rum i skolan ”Abdul Rahim Shahid” i 13:e distriktet.
Ett av offren den här dagen var Ibrahim Ansar. Han drömde om att bli läkare och hade lämnat Kabul för att uppfylla denna dröm. Han hade ingen familj i staden då han skickats iväg för att ge familjen en framtid. Efter explosionerna när alla sökte efter sina barn var det ingen som på plats sökte efter Ibrahim. När han väl hittades, bland de sista, låg hans kropp tillsammans ett tiotal andra oidentifierade i en container.
Han som skulle tagit hand om sina åldrande föräldrar. Han som skulle sprida ljus och bota de sjuka. Den äldsta sonen i en syskonskara på nio barn. Han hittades nu död.
Ibrahims pappa sov när samtalet kom. Han hade inget jobb att gå till, så när en vän ringde vid tvåtiden på eftermiddagen sov han. Vännen frågade hur han mådde med tanke på explosionen.
Han avbröt samtalet och ringde sin son direkt. En rumskamrat svarade och berättade att Ibrahim glömt sin telefon på rummet när han gick till lektionen. Att någon hade svarat lugnade pappan för tillfället – men hjärtat började slå fortare och han anade att det var något som inte stämde.
Pappan bestämmer sig efter samtalet för att resa till Kabul i hopp om att få veta om han son mår bra eller inte. Är han skadad vill han vara vid hans sida. Men precis när han hyrt en bil inför resan får han beskedet om att det finns kvar är en ”bränd kropp”.
– Rumskamraten ringde mig och sa att jag inte behövde komma. Att de skulle ta hem Ibrahim.
Han höll sitt ord och bara några dagar senare var kroppen hemma i byn.
Han som var tre systrars och tre bröders hopp hade lämnat jordelivet och begravdes i Kitty Daikundi-distriktet. Där ihållande torka och politiska stridigheter lett till utbredd fattigdom hos flera familjer.
– Varje ögonblick är ett ögonblick av sorg och jag vet inte vad jag ska göra, säger pappan.
Självmordsbomberna och explosionerna i Kabul de senaste åren har inte bara tagit livet av ett stort antal unga människor i staden. Det har också drabbat många som rest till Kabul för att studera. Folk från provinserna. Stadens gäster.
Det gör att sorgen skär som knivar genom hela landet.
Varje incident i Kabul lämnar ärr i hjärtan över hela landet. Bamiyan har förlorat några av sina bästa ungdomar i attacker under åren. Inte bara bildligt. Det är eliten, de som har läshuvuden, genierna, som skickats att studera och som dött.
Ingen av oss glömmer heller explosionen som skedde vid en flickskola 2021. Den sorgen varade i månader. De var så unga de som dog. De små skolväskorna. De drabbade den gången var från det fattiga Barchi-distriktet. Nu rivs alla de såren upp igen innan de ens hade läkt.
Alla i dessa fattiga områden runt om Afghanistan vet att den enda vägen ut ur fattigdomen är kunskap. Därför reser tusentals studenter varje år till Kabul för att få en utbildning med viss kvalité.
Men tyvärr blev resultatet denna gång inte en läkare, utan en bränd kropp.
Ibrahim, som hade studerat till nian i Daikundi-provinsen och i Sheikh Miran High School kom till Kabul 2020.
– Det finns ingen riktig skola häromkring och hans lärare trodde han skulle kunna bli läkare så därför skickades han till Kabul. Nu ångrar jag att han fick åka, säger pappan.
Beslutet att resa iväg var inte heller lätt. Han var tvungen att välja mellan studierna eller familjen. Trots motstånd från sin familj, trots fattigdomen lyckades han med inträdesprovet till universitetet.
– Det var elände på alla håll. Jag är arbetslös, min bror är sjuk. Att leva under fattigdomsgränsen med all osäkerhet ledde till att jag insisterade på att han skulle återvända till Daikundi, men Ibrahim vägrade. Jag önskar att jag hade satt mer press på honom så att han inte skulle stannat i Kabul.
Innan hann reste pratade släktingarna med Ibrahim om farorna i Kabul. Om både hungern och törsten, men också om explosionerna.
– Ibrahim bodde i ett fuktigt rum i mycket dåligt skick, säger Ibrahims farbror. Två dagar före sin martyrdöd hade han bett om fickpengar, men min bror och jag hade inte pengarna att skicka dem till honom, och detta är den mest smärtsamma ånger som finns kvar i våra hjärtan. Vi vet inte om han var hungrig eller inte.
Attacker mot Hazara-områdena väster om Kabul är något nytt. Sedan 2015 har det skett minst 30 terrorattacker i Kabul riktade motskolor och högskolor. IS har tagit på sig ansvaret för de flesta attackerna. Inklusive attacken mot den shiitiska moskén i Kunduz och Kandahar, explosionen i den tusenåriga stadsdelen Jibril i Herat, attacken mot skolan ”Abdul Rahim Shahid”, attacken mot utbildningscentret Mumtaz och attacken mot ”Seh Dekan”. ” moské i Mazar-e-Sharif.
Som svar på dessa attacker lanserade en twitteranvändare en kampanj som uppmanade till ett slut på ”folkmordet” på hazarer i Afghanistan. Den här kampanjen genomförs med hashtaggen (#StopHazaraGenocide)
Hashtaggen är nu ett hett ämne på Twitter men tyvärr är det endast ett fåtal länder, journalister eller internationella organisationer som verkar bry sig.
**
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försökte återanpassa sig till livet i Afghanistan och sedan om livet på flykt undan talibanerna. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. För att inte missa nästa vecka så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
Stöd oss så kan vi fortsätta att publicera reportage. Du kan också skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.
