Analys om ,

Ny rapport: Situationen i Burkina Faso allt mer instabil

Svag styrning, kronisk resursbrist och våldsamma icke-statliga aktörer - många med anknytning till Islamiska staten och Al-Qaida det är några av riskfaktorerna som organisationen Refugees Internationals lyfter fram i en ny rapport om situationen i Burkina Faso.

Av 10 maj, 2021

Efter nästan ett decennium av oroligheter i grannländerna Mali och Niger så spreds våldet till angränsande Burkina Faso i mitten av 2018 och även om landet var det senaste att dras in i konflikterna i Sahel blev det snabbt ett epicenter för flyktingar och den humanitära situationen förvärrades snabbt. 

Sammanstötningar mellan de olika väpnade grupperna och de nationella säkerhetsstyrkorna har också skapat en våldsspiral där främst civila drabbats och en ökad misstro breder ut sig. 

I dag är över tre av landets tjugo miljoner människor i behov av humanitärt bistånd och av dem befinner sig över en miljon på flykt. Det är dubbelt så många som i början av 2020. Till det tillkommer även tiotusentals flyktingar som flytt till Burkina Faso från närliggande länder. Enligt Refugees International så har hjälporganisationerna på grund av det allvarliga säkerhetsläget svårt att nå ut till de drabbade. 

Rapporten visar också att de som står för våld och övergrepp mot civilbefolkningen är både statliga och icke-statliga väpnade grupper. Sedan 2018 har man kunnat bekräfta över 2500 dödsfall. Till det tillkommer  våldtäkt, tortyr och våldsam förföljelse baserad på etniska och religiösa grunder. På den statliga sidan är det polis och militär som står för våldet och bland de icke-statliga aktörerna återfinns allt från islamistiska grupper till etniska miliser och statligt stödda självförsvarsgrupper. 

För att undersöka kopplingen mellan grymheter som begåtts av säkerhetsstyrkor och väpnade fraktioner och det ökande antalet fördrivna civila, sammankallade Refugees International en grupp civilsamhällsledare från Burkina Faso och internationella forskare för ett möte i december 2020. Rapporten som man sedan lade fram baserades på diskusionerna under det mötet. 

Länge var Burkina Faso känt för den fredliga samexistens som rådde mellan landets olika etniska, religiösa och språkliga grupper. Men efter att den tidigare president Blaise Compaoré tvingades bort uppstod ett maktvakuum som många menar destabiliserade landet. Trots att den demokratiskt valde president Roch Marc Christian Kaboré tillträdde 2015 fortsatte situationen att förvärras och regionala grupper som Ansarul Islam bildades samt även JNIM som i förra veckan kidnappade en fransk journalist i Mali. Även IS i 

Från början riktade dessa jihadistiska grupper in sig på statliga institutioner och nationella säkerhetsstyrkor, men de vände sig snabbt mot civila och utnyttjade lokalt missnöje med regeringen för att erövra städer och territorier. 

Sedan 2018 har medlemmar i väpnade upprorsgrupper skrämt bybor för att kunna kontrollera lokalsamhällen. Dessa grupper attackerar och plundrar också rutinmässigt byar, skadar eller förstör hälso- och utbildningsanläggningar och utför avrättningar av människor som de tror stöder regeringen i Burkina Faso.

Sedan krisens början har regeringen i Burkina Faso kämpat för att begränsa våldet och tillgodose befolkningens behov. Som svar på attackerna började samhällen över hela landet att organisera lokala självförsvarsmiliser. 

Hundratals civila i både städer och byar i områden av Burkina Faso som drabbats hårt av extremisternas våld har frivilligt anmält sig för att försvara sina samhällen och stå upp mot jihadistgrupperna efter att en ny lag – känd som ”De frivilliga för försvar av hemlandet” antogs av parlamentet. 

Regeringen, som inte kunnat offentliggöra en exakt siffra över antalet frivilliga, hade hoppats att detta unika initiativ skulle stärka försvarsviljan även hos landets demoraliserade väpnade styrkor som stod emot våg efter våg av både jihadisktiskt våld och sammandrabbningar mellan andra grupper vilka sammantaget fått över en miljon människor att fly. De flesta under det senaste året.

Med tiden gick regeringen in för att utbilda och finansiera många av dessa miliser. Detta beslut verkar emellertid snarare ha förvärrat och ökat den övergripande våldsnivån mot civilbefolkningen enigt rapporten.

Både nationella styrkor och den statligt stödda milisen har i allt högre grad riktat in sig på civila som de tror är anslutna till upproriska grupper. 

I dagsläget anklagas landets militär- och polisstyrkor för några av de dödligaste attackerna mot civila. Tillsammans med den lokala självförsvarsmilisen tros dessa statliga säkerhetsstyrkor vara ansvariga för mer än hälften av landets civila dödsfall sedan krisen började.

Flera boende i de områden som dessa nya självförsvarsgrupper patrullerar anklagar också dem för att beta sig illa: Anklagelserna varierar från att stjäla kor till att attackera de som anklagas för att samarbeta med jihadisterna. 

Många bybor är också oroliga för att bli attackerade av jihadisterna om de misstänks för att samarbete med de frivilliga försvarsgrupperna.

I slutet av 2018 fick våldet 80 000 medborgare att fly inom sitt eget land. Hjälpmedarbetare i Burkina Faso rapporterar också att fördrivna personer i allt högre grad uppger attacker från säkerhetsstyrkor som den främsta anledningen till att de övergav sina hem.

**

I januari 2020 godkände landets parlament lagen om de frivilliga självförsvarsgrupperna för att kunna stödja de tusentals lokala självförsvarsgrupper som skapats sedan krisen började. Detta program erbjuder volontärkämpar en kort två veckors utbildning, varefter de får kommunikationsutrustning och vapen för att bekämpa väpnade fraktioner i deras regioner.

I flera av Kongoussis städer, mot både norr och öster, vittnade Tamboura och hans sju frivilliga vänner i volontärgruppen i ett tidigare reportage om att de försökt att stå upp emot jihadisterna och gått med i en självförsvarsgrupp.

Soldaterna lärde männen på en vecka hur de skulle ladda sina vapen, gräva skyttegravar och skydda sig under eldstrider. 

Men de hade alla varit tvungna att ta med sig sina egna vapen till kursen och de löften som följde om automatkarbiner realiserades aldrig.  

De enda vapen som gruppen har för närvarande i sin arsenal är två jaktgevär, ett av dem provisoriskt lagat med gaffatejp, samt en hemmagjord pistol som det tar lång tid att ladda. 

Det och en kökskniv modell större var allt. 

Aktörer i det civila samhället lyfter i rapporten dessutom fram att en del av befolkningen ser självförsvarsgruppernas taktik som statligt sanktionerat våld med “tillstånd att agera med straffrihet för att göra regeringens smutsiga arbete.” 

Denna illa genomtänkta lag driver på det brutala våld och skadar den social asammanhållning mellan Burkina Fasos olika samhällen. 

En lokal människorättsaktivist beskrev dessa volontärgrupper som ”odisciplinerade” och ”de verkliga fienderna till fred”. Han förklarade att i landets norra regioner har aktivisterna dokumenterat många fall av ”frivilliga krigare” som stjäl nötkreatur, plundrat byar, våldtagit kvinnor och flickor och kidnappat ungdomar för lösen.

Andra deltagare noterade att lokalbefolkningen rapporterar att de kände sig säkrare och mindre uppdelade längs etniska eller religiösa linjer i områden där man vägrat att skapa självförsvarsgrupper. 

Att beväpna dåligt utbildade bybor med liten eller ingen tillsyn över deras handlingar eller ansvar för deras brott mot de mänskliga rättigheterna menar Refugees Internationals är oacceptabelt och organisationen uppmanar Burkina Fasos regering att ompröva detta tillvägagångssätt. 

Många aktörer i det civila samhället i Burkina Faso anser att regeringen antingen bör öka ansvaret för volontärstyrkor eller upphöra med all finansiering, utbildning och beväpning av dessa grupper och överväga en nedrustningsprocess.

Deltagarna på mötet som ligger till grund för rapporten ansåg att grupprna också måste hållas ansvariga för de grymheter de begår.  Flera aktivister observerade dock att regeringens förmåga att göra det hindras inte bara av dess brist på kapacitet utan också av dess egna missbruk av lagarna. 

Dessutom noterade deltagarna att även om dessa upproriska grupper till sin natur är förstörare av fred, kan regeringen inte vara det. De tror att även om ågärder mot grupperna måste fortsätta, bör ansträngningar för att stoppa och förhindra grymheter i Burkina Faso börja med staten.

Deltagarna i rapporten betonade att polisen och militären, liksom de frivilliga krigarna, i oproportionerligt hög andel attackerar Fulani-samhällen.

Denna muslimska etniska grupp sträcker sig över hela Afrika och är känd för boskapsuppfödning. I Burkina Faso bor de övervägande längs landets norra gränser med Mali och Niger – områden som också utgör hjärtat för Sahels olika extremistiska och väpnade grupper.

Dessa grupper riktar sig ofta till unga Fulani-män för rekrytering och de utnyttjar bristen på sysselsättningsmöjligheter och statliga tjänster samhällena för att skapa stöd för ett väpnad uppror. 

Det oproportionerligt stora antalet Fulani som finns i ledet av regionens islamistiska grupper har också lett till stigmatiseringen av hela Fulani-samhället.

Som ett resultat verkar det som om statliga säkerhetsstyrkor och allierad milis attackerar Fulani-civila och byar under antagandet att de stöder islamistiska väpnade grupper. 

Det rapporterades allmänt att massakern på 180 personer i Djibo, i norra delen av landet, inkluderade civila som sannolikt hade dödats enbart för att vara Fulani. Samtidigt marginaliserar upprepade attacker mot Fulani-människor ytterligare medlemmarna i samhället och underlättar deras rekrytering av militanta islamistgrupper.

I diskussionen som låg till grund för rapporten uppmanades regeringsstyrkorna och miliserna att anta en mer nyanserad förståelse för Fulanisamhällen. Flera insisterade på att regeringen offentligt borde erkänner att inte alla Fulani är våldsamma eller extremt religiösa och fördöma riktade attacker mot dem. 

Dessutom bör regeringen aktivt försöka avstigmatisera Fulani-folket och ta itu med de socioekonomiska klagomålen som driver många medlemmar att gå med i de våldsamma  grupperna. 

**

Flera av deltagarna som jobbade med mänskliga rättigheter kritiserade också regeringen för att inte ta itu med de brott mot de mänskliga rättigheterna om de militära styrkorna och de regeringsstödda frivilliga kämparna begår. 

Enligt flera av de lokala civilsamhällets ledare öppnas många ärenden officiellt för att utreda övergrepp begångna av medlemmar i Burkina Fasos säkerhetsstyrkor, men få åtgärder vidtas någonsin. Mycket få, om några, ärenden undersöks, inga går till rättegång.  

Mänskliga rättighetsorganisationer hävdar att de har erbjudit regeringen en hel del bevis för otaliga fall av övergrepp, men inget av det har tagits vidare.

Deltagarna uppmanade regeringen i Burkina Faso att på ett öppet sätt undersöka övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och brott mot internationell humanitär lag av medlemmar av dess väpnade styrkor och frivilliga krigare. 

Om staten saknar förmåga att utreda dessa påstådda brott bör regeringen begära ekonomiskt och tekniskt bistånd från internationella organisationer och givare för att stärka sin förmåga att upprätthålla rättsstatsprincipen.

**

Från början av krisen har regeringen i Burkina Faso enligt rapporten kämpat för att skydda och försörja sin befolkning. Men i många fall har regeringen förnekat krisens omfattning. 

I mitten av 2019 ändrade regeringen landets strafflag för att förbjuda ”demoralisering” av nationella säkerhetsstyrkor och för att kriminalisera spridningen av negativ eller kritisk information.

Överträdare kunde dömas till tio års fängelse. Denna breda lag har tystat pressen och hindrat många aktörer i det civila samhället från att rapportera om de ofta förekommande övergrepp som begåtts av väpnade styrkor och frivilligkämpar.

Av rädsla för repressalier från regeringen dokumenterar många organisationer i det civila samhället inte längre omfattande övergrepp som begåtts av alla parter i konflikten. Faktum är att riskerna för det civila samhället att drabbas är stor. 

I diskussionen konstaterade aktivister att små lokala tidningar har publicerat berättelser som anklagar mänskliga rättighetsgrupper och hjälporganisationer för att stödja terrorister eftersom de kritiserar regeringens, militärens och polisens taktik.

Denna lag komplicerar ansträngningarna att samla in data och effektivt skildra våldet mot civila i sin helhet och omfattning. Den information som finns tillgänglig visar dock fortfarande en dyster bild av övergrepp begångna av säkerhetsstyrkor, de väpnade självförsvarsgrupperna de stöder och de upproriska väpnade grupperna. 

Deltagarna rekommenderade att regeringen ändrar strafflagen igen för att få bort denna farliga censurlag.

Flera av deltagarna som bidragit till rapporten beklagade också att internationella aktörer, inklusive FN, Frankrike, Europeiska unionen och Förenta staterna, lätt fördömer våld från väpnade islamistiska grupper men verkar ovilliga att fördöma våld från regeringsstyrkorna.

Flera berättade för Refugees International att kritik av säkerhetsstyrkorna oftare om deras uppförande i Mali än inom deras eget territorium. 

Refugees International menar i rapporten att det internationella samfundet borde kräva en oberoende utredning. Man menar också att intressenter måste göra bilateralt stöd, såsom styrning och säkerhetsbistånd, till Burkina Fasos regering villkorat till upphörande av grymheter som begåtts av landets väpnade styrkor och till fullo undersöka påstådda brott och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Läs också: Burkina Fasos bönder i ojämn kamp mot jihadisterna

Toppbild: Martin Wegmann Baliola

Av