Krönika om Pressfrihet, Säkerhet
Staten har vaknat – men hoten har bytt ansikte
I veckan samlades en mängd aktörer engagerade i medier i ett palats i Stockholm för att diskutera hot, hat och hur journalistiken ska överleva i en allt hårdare värld. Men det största hotet kommer kanske inte längre från nätet – utan från andra länders rättssystem, skriver Martin Schibbye.
Av Martin Schibbye 18 maj, 2025
I fredags, några timmar innan beskedet om att Joakim Medin var på väg hem till Sverige kom, bjöd Mediemyndigheten in till samtal på van der Nootska palatset.
Plötsligt stod de där. Kulturministern. Generaldirektören. Åklagaren. Polisens Nationella Operativa avdelning. Höga mediechefer. Forskare. Civilsamhället. Alla uppradade. I taket gnistrande kristallkronor, antika tapeter, knarrande golv, gobelänger, takmålningar och en magnifik fransk öppen spis.
Nu våren 2025 är det staten som bjuder in journalisterna till samtal – och inte tvärtom.
Ingen undrar idag vad journalister ute i världen hade där att göra. Debatten har gått från ett ifrågasättande till en känsla av: ”nu måste vi göra nåt”. Idag reagerar alla unisont – från UD till branschen, stenhårt och snabbt när något händer journalister, vilket är fantastiskt.
Mediemyndigheten har fått en ny instruktion från regeringen för att följa frågor som rör journalisters säkerhet i Sverige och ”föra dialog med nationella aktörer som arbetar för att stärka skyddet för journalister och som ger stöd till utsatta journalister”.
Rollerna var länge de omvända: Journalistorganisationer brukade arrangera möten till vilka politiker och poliser bjöds in för att ställas mot väggen.
Men sedan stora resurser satts in för att arbeta mot hat och hot, av både den gamla och nya regeringen är det nu en Generaldirektör som hälsar välkomna.
Men så har det också gått ett decennium sedan Aftonbladets dåvarande kulturchef Åsa Linderborg, som en av de första, gick ut offentligt och berättade om hatet mot henne i Uppdrag Granskning.
Nästan varannan journalist i Sverige anpassar idag sin rapportering för att slippa hat och hot och mer än var tredje undviker helt att rapportera av samma skäl, konstaterar Mediemyndigheten själva i en dagsfärsk rapport.
Budskapet från myndigheten under dagen var tydligt: Digitala trakasserier bör ses som en arbetsmiljöfråga kopplad till psykisk hälsa och självcensur. Rättsväsendet behöver ökad kompetens.
Därutöver behövs breda samhälleliga initiativ för en bättre ton i det offentliga samtalet
I ett avslutande panelsamtal berättade tidningen Expo om hur planering och riskbedömning tar tid från journalistiken, men att hat och hot sedan länge är en del av redaktionens vardag. De framhöll att det är viktigt att visa att ”det går att jobba ändå.”
Utgivarnas Thomas Mattson lyfte fram hur säkerhetsmedvetandet idag är större och att de extra resurserna till Mediemyndigheten och brottsofferjouren är välkomna. Men menade han också, om ”vi inte tänker stänga ner internet” kommer vi behöva rusta en ny generation journalister – eftersom det är lagligt att bli hatad.
Åklagarmyndighetens Fredrik Ingblad berättade att det endas finns fyra (4) fall där personer dömts för hot mot en journalist. Den nya straffskärpningen innebär inte heller någon större skillnad för den som döms, ett par tusenlappar mer i böter om det är en journalist som hotas eller någon vecka mer i fängelse.
– Vill inte vara en partyförstörare, men den som förväntar sig stora skillnader för brott mot journalister kommer att bli besviken, sa han.
Journalistförbundets Tove Carlén lyfte att alla vill ha enkla lösningar på komplicerade problem. Hotas vittnen ska förundersökningar sekretessbeläggas, är det en våg av villainbrott kommer förslag om att förbjuda Hitta.se. Istället lyfte hon vikten av att samhället också tar tag i lösningar som kräver tid och tar resurser.
Under dagen växte ändå en märklig känsla av trygghet fram. Frågan är identifierad. Rapporterna skrivna. Det satsas tankekraft och arbete för att öka skyddet för journalister som hatas och hotas.
En rad kulturministrar efter varandra har pekat med hela handen: De stora mediehusen anser sig ligga långt fram i hanterandet av hat och hot. Men Fojos:s Annika Hamrud efterlyste ett större arbetsmiljöansvar från mediehusen som enligt henne tenderar att lägga mest krut på frågor om skalskydd, personsäkerhet och polisanmälningar samt mindre stöd i frågor om den mentala hälsan hos de utsatta.
Klart är dock, att ingen större efterfrågan verkar finnas för det akutnummer som tagits fram och som först låg hos Fojo och nu flyttats till Brottsofferjouren (BOJ). På den myndigheten har man också växlat upp och utbildat 1000-tals ideella som ska stötta de hotade. Utöver detta står 30 000 poliser också redo att ta upp en anmälan om någon utsätts för hat eller hot.
Samhället står med andra ord rustat för att möta nättrollen.
Men vid horisonten tornar nya moln upp sig.
På andra sidan S:t Paulsgatan, snett framför det van der Nootska palatset ligger Dagens ETC:s bokhandel och en bit bort dess redaktion. Där inne, bakom de gallerförsedda fönstren, satt chefredaktör Andreas Gustavsson i samtal med Joakim Medins advokater i Istanbul.
Då visste vi inte att de samtalen handlade om att Joakim var fri och snart på väg hem.
Men det var en både geografisk och tidsmässig påminnelse om att hoten mot svenska journalister i dag allt oftare kommer från andra länder – än från troll på nätet.
För zoomar man ut från statistiken, som redovisades under veckans mediemöte sticker en siffra ut: Fler svenska journalister har fängslats utomlands än det har dömts personer för att ha hotat kollegor.
Det är med andra ord dags för politiken att också fånga upp vem som ska få uppdraget att titta åt det hållet.
De erfarenheter som Blankspot tillsammans med bland annat Joakim Medin tog fram i säkerhetshandboken ”Come back alive” och kurserna med samma namn bör nu arrangeras igen – så erfarenheterna kan spridas till fler och boken uppdateras.
I förordet till boken skrev jag: ”Det kommer att hända igen. En journalist kommer att slitas ur sitt fordon och hållas fången. En annan trampas ner av en uppretad folkmassa. En tredje få splitter i benet efter en granatattack – och förblöda. Ytterligare ett par kommer att förhöras och fängslas för att ha skrivit för kritiskt om någon, eller för att ha pratat med fel person.
Internationella konventioner som tidigare skyddat oss i kris och krig har förlorat i respekt. Vi har själva blivit måltavlor. Genom att döda budbäraren kan man tysta budskapet.
Men vad händer med utrikesbevakningen när det blivit skottpengar på journalister?
Och hur fortsätter vi att berätta – om maktmissbruk och korruption, från konfliktzoner och från Europa?”
När boken togs fram så ville vi som skrev den gå från orden i högtidstalen till en ökad säkerhet på fältet. Vi tyckte att debatten handlade väl mycket om arvoden i kronor och ören och om mediaorganisationer skulle ”köpa eller inte köpa”.
Inget fel i det.
Men vi saknade en diskussion om kunskaps- och erfarenhetsutbyte och vi samlade då branschen med hjälp av UNESCO till två internationella seminarier där vi samlade in en rad ggoda erfarenheter. Konkreta tips från fältet på hur man fortsätter att jobba.
Efter att BBC under en kort period förlorade många medarbetare var deras svar ”more bureaucracy”. Det vill säga innan en reportageresa fyller man i formulär med vart man ska åka, vem man ska träffa, hur länge man ska vara där. Försäkringsläget. Riskanalysen. Kontaktuppgifter till anhöriga. Blodgrupp. DNA. Allt. Allt. Allt.
Men utöver att bli sitt bästa jag så finns det ytterligare en fråga som inga packlistor i världen biter på: den nya terrorlagstiftningen.
Oron över kriminaliseringen av journalistiken som pågår i många länder idag är stor, en utveckling som snarare har förvärrats. Andreas Gustavsson från ETC beskrev Joakim Medins frisläppande som en ”bitterljuv” känsla eftersom han hade dömts och nu i september kommer att ställas inför rätta för medlemskap i en väpnad terrororganisation.
Vi får inte heller glömma att vårt eget lagråd, varnade för att wallraffande journalistik och åsiktsjournalistik kan komma att träffas av regeringens nya terrorlag.
Blir det olagligt att intervjua oppositionen eller för den delen terrorgrupper så omöjliggör det vårt jobb.
Här behöver politiken också kliva in, och det som kändes bra efter en halv dag i van der Nootska palatset, var att nu är det inte bara reportrar och deras chefer som funderar på dessa frågor – utan också staten.
Frågan om journalisters säkerhet blir nu allt tydligare en del av hur Sverige försvarar sin demokrati, även inom ramen för rättsstaten. Och världen tycks alltmer behöva förebilder på det området.
Alla insatser behövs. För även om det idag finns välbeställda redaktioner som har råd att prioritera journalisters säkerhet, och en rad ideella krafter som stöttar, rör sig stora delar av världen i en helt annan riktning – mot en verklighet där journalistik i sig faktiskt betraktas som ett brott.
