Idé & Analys om Mauretanien, Pressfrihet
Mauretanien överraskar världen – bäst i Afrika på pressfrihet
I en region präglad av militärkupper, censur och förföljelse av journalister sticker Mauretanien plötsligt ut. Landet hoppar från plats 86 till 33 i pressfrihetsindex. Vad ligger bakom detta oväntade lyft i en islamisk republik där dödsstraff finns kvar för homosexuella och där slaveri fortfarande förekommer?
Av Blankspot 15 april, 2025
Gästskribenter: Eric Luth och Carl-Vincent Reimers
När årets pressfrihetsindex från Reportrar utan gränser (RSF) presenterades tidigare i vår var det många som fokuserade på de länder som fallit dramatiskt: Niger, Ryssland, Myanmar.
Men en plats i tabellen väckte särskild uppmärksamhet – om än i tysthet. Mauretanien, ett av världens mest slutna och utsatta länder, har klättrat från plats 86 till 33. Det gör landet till det högst rankade i hela Afrika och Arabvärlden, och innebär att det i dag enligt RSF är friare att arbeta som journalist i Mauretanien än i USA, Italien, Sydkorea eller Australien.
Den snabba uppgången strider mot det intryck många har av landet – även bland journalister i grannlandet Senegal. Mauretanien är en islamisk republik där lagstiftningen fortfarande tillåter dödsstraff för ateism och homosexualitet, där konvertering från islam leder till förlorat medborgarskap och där tvångsmatning av flickor fortfarande förekommer som en del av skönhetsidealen. Slaveri förbjöds så sent som 2007, men är enligt flera människorättsorganisationer fortfarande vanligt förekommande i praktiken.
Landet har präglats av flera statskupper, långvariga konflikter och strukturell diskriminering mot svarta mauretanier. Att detta land skulle kunna bli ett föredöme för pressfrihet i regionen framstår därför som svårbegripligt.
Det fordrar frågan: Vad har egentligen hänt i Mauretanien? Är det en faktisk pressfrihetsrevolution i ett av världens fattigaste länder, i en islamisk diktatur som fortfarande kämpar för att avskaffa slaveri i praktiken? Eller är något tokigt med datan?
Men enligt Reportrar utan gränsers Nordafrika-kontor i Tunis är klättringen i indexet inte ett misstag, utan återspeglar faktiska förbättringar för landets journalister.
En avgörande faktor, menar RSF, är den politiska stabilitet som Mauretanien haft sedan president Mohamed Ould Cheikh Ghazouani tog makten 2019. Till skillnad från grannländer som Mali, Burkina Faso och Niger har Mauretanien lyckats stå emot den våg av militärkupper och repressiva regimer som sköljt över Sahelregionen.
Den relativa stabiliteten har enligt organisationen gett utrymme för vissa reformer och ett något öppnare klimat för journalistik.
Den nya president Ghazouanis regering har också visat ett nytt tonläge i fråga om pressfrihet. I december 2024 anslöt sig Mauretanien till ett internationellt pressfrihetspartnerskap, initierat av Frankrike och RSF. Samtidigt har landets medieövervakande myndighet reformerats: i dag ingår även representanter från oppositionen, vilket enligt RSF har bidragit till ökad transparens och minskad politisk kontroll.
Enligt den senegalesiska finanstidningen Financial Afrik är den snabba, positiva utvecklingen till stor del resultat av president Mohamed Ould Cheikh Ghazouanis reformer, efter att han tog över makten 2019. Men källan som hänvisas till är den statliga mauretanska nyhetsbyrån, vilket får tas med viss nypa salt. Dessutom infördes 2021 en lag som gör det olagligt att undergräva ”statens auktoritet och symboler”, vilket förkastades av såväl det mauretanska fackförbundet för journalister som lokala och internationella civilsamhällsorganisationer. En ny lag från 2017 med målet att bekämpa hets mot folkgrupp, hat och diskriminering har mött liknande kritik för dess negativa effekter på pressfriheten.
Den sociala utvecklingen spelar också roll. Diskrimineringen mot franskspråkiga journalister – som länge begränsade medielandskapet – har minskat, vilket bidragit till att fler medier nu kan verka i både franskspråkiga och arabiskspråkiga miljöer.
RSF beskriver att det finns en mångfald av medieaktörer i landet. Marknaden domineras förvisso av en stor statlig radiostation och en stor statlig tv-station, och papperstidningarna lägger ner på grund av ekonomiska svårigheter. Men det kommer fler webbtidningar som har ett visst ekonomiskt och politiskt oberoende. I huvudsak den tvåspråkiga (franska och arabiska) webbpublikationen Alakhbar, som har en –enligt journalistplattformen Global Voices – hög grad av politiskt oberoende. Förvisso kontrolleras de flesta av medierna av landets etniska morer vilket gör RSF oroade för bristande mångfald.
Att tryckfrihetsbrott avkriminaliserades redan 2011 har gett ett juridiskt ramverk som i viss mån skyddar journalister. Inga mord på journalister har registrerats de senaste åren, och enligt RSF har inte heller någon journalist fängslats på grund av sitt arbete under samma period. Det är unikt i regionen.
Men bilden är långt ifrån entydig. Flera nya lagar, bland annat en från 2021 som förbjuder att undergräva ”statens auktoritet och symboler”, har väckt oro bland både lokala och internationella pressfrihetsorganisationer. Lagen har redan använts i flera uppmärksammade fall. 2021 fängslades chefredaktören för den oberoende tidningen Al Hoora, Abdellahi Mohamed Ould Atigha, på grund av ett Facebookinlägg. I december 2023 häktades och dömdes bloggaren Mohamed Vall Abdallah, också för ett Facebookinlägg, anklagad för att ha uppmanat till att störta president Ghazouani. I maj förra året utsattes tre journalister för polisvåld när de rapporterade om en läkarmanifestation i huvudstaden Nouakchott, en av dem den lokala RSF-korrespondenten Saleck Zeid (som också ligger bakom tidningen Taqassy).
Därtill rapporterar Freedom House att antislaveriaktivister fortfarande trakasseras och att många journalister ägnar sig åt självcensur för att undvika repressalier. Det statliga medieutbudet dominerar fortfarande etermedierna, och även om nya, mindre webbtidningar tillkommer, är marknaden ekonomiskt svag och politiskt sårbar. De flesta redaktioner kontrolleras av den arabisktalande eliten, vilket gör att andra etniska och språkliga grupper ofta saknas i det offentliga samtalet.
Freedom House globala index från 2025 sätter Mauretanien långt efter grannlandet Senegal. Även om det åtminstone är ”delvis fritt” lyfter man fram att det fortfarande är vanligt att antislaveriaktivister arresteras, och trots den relativa mångfalden av medieaktörer riskerar journalister som skriver om känsliga ämnen att arresteras, om de inte självcensurerar sig. 2024 mördades dessutom två människorättsaktivister av poliser.
Det gör att vissa bedömare menar att förbättringarna främst är kosmetiska. Lagstiftning kan ändras snabbt – men att förändra ett samhällsklimat där oberoende journalistik länge betraktats som ett hot mot stabiliteten är en betydligt långsammare process.
Ändå är det just detta som gör utvecklingen i Mauretanien så anmärkningsvärd. För medan den demokratiska tillbakagången i många afrikanska länder får stort medialt utrymme, sker förbättringarna ofta i tysthet. Landet har blivit bättre på nästan alla punkter i pressfrihetsindexet: säkerheten för journalister, det juridiska ramverket, det politiska klimatet, det ekonomiska utrymmet för fria medier – och inte minst mångfalden av röster.
Att ett av regionens mest auktoritära länder nu plötsligt toppar listan för pressfrihet i Afrika tvingar oss att tänka om. Det är ännu för tidigt att tala om en pressfrihetsrevolution. Och om utvecklingen ska få verklig bärkraft krävs fortsatt reformvilja, trygga arbetsvillkor och ett skydd för journalister som vågar rapportera om känsliga ämnen. Men att Mauretanien ens nämns i samma andetag som Österrike och Kanada i dessa sammanhang är i sig en nyhet.
Om landet fortsätter på denna väg kan det mycket väl bli en ny kraft för yttrandefrihet i Västafrika – och på sikt en viktigare partner för demokratiska länder än vad många tidigare föreställt sig. Kanske kan till och med Nouakchott, i framtiden, nämnas tillsammans med Dakar som regionalt nav för oberoende journalistik.
I slutändan kan det göra Mauretanien till en viktigare partner till Europa än vad landet hittills har varit, och ett land att hålla ögonen på framöver.
Såvida inte ännu en statskupp sker.
Textförfattare: Eric Luth, chefredaktör för Liberal Debatt och Carl-Vincent Reimers, liberal skribent
Toppbild: CC BY-SA 3.0 Atar, Mauritania, old town, Bertramz.
