Krönika om Eritrea, Pressfrihet
Går det att göra journalistik i landet med sämst pressfrihet?
Eritrea är återigen, enligt pressfrihetsorganisationen Reportrar Utan Gränser, världens sämsta land för pressfrihet. Ändå finns där berättelser som måste berättas.
Av Martin Schibbye 4 maj, 2026
Eritrea har återigen utsetts till världens sämsta land för pressfrihet. Plats 180 av världens 180 länder. Det beskedet ger organisationens ordförande Erik Larsson till TV4:s morgonpigga kollegor.
– Jag känner mig som en dödgrävare säger, Erik till mig innan han går in i studion.
För första gången på 25 år klassas situationen för pressfrihet i över hälften av världens länder som ”svår” eller ”mycket svår”.
Jag sitter några meter bort och väntar på att få berätta i Nyhetsmorgon om den reportageresa jag och tillsammans med Donald Boström gjort för Blankspot och Expressen till detta land, i botten, på listan.
Efter årtionden av låsta positioner försöker Sverige och Eritrea nu närma sig varandra igen. Men vad betyder det i praktiken, bortom presskonferenser och formuleringar? Det är temat för det första reportaget. Vi intervjuade Sveriges ambassadör och Eritreas utrikesminister och försökte förstå om den nya svenska linjen – mer dialog, mindre konfrontation – faktiskt öppnar dörrar?
En journalistisk grundregel är att låta båda sidor i en fråga komma till tals. I fallet Eritrea är det alltid känsligt eftersom det innebär att man intervjuar ministrar från den ledning som håller Dawit fängslad.
Varje text om Eritrea möts sålunda alltid av mothugg. Från de mest hårdnackade sympatisörerna kommer alltid först de arga meddelandena om att jag inte har i landet att göra. Att jag ”still refuse to understand Eritrea on Eritrean terms” och att “arrogant lectures are not welcome”.
Sedan kommer ofta reaktionerna från oppositionen om saker som borde varit med i artikeln som tortyren i fängelserna, nationaltjänsten och förslavandet av unga kvinnor.
Den här gången måste jag ändå lyfta fram det stora intresset för vad som faktiskt kom fram i de unika reportagen. Här fick nu civilsamhällets olika organisationer underlag att agera på. Ny information. Och en värdemätare av det diplomatiska arbetet från hästens mun.
Flera reaktioner kom som menade att ”den svenska engagemangspolitiken kan vara positiv – om den nu följs upp av konkreta framsteg. Dawit Isaak är ännu inte fri.”
Det är just det här jag vill bidra med: fakta om situationen, de olika sidornas positioner och en på plats-förståelse för nyanserna.
Med det sagt förstår jag också att hos många är smärtan från flykten så stark att man inte vill se de ansvariga intervjuas. Man vill inte höra dem prata. Man vill se dem åtalade.
Jag förstår kompromisslösheten hos de som upplevt förtrycket med kroppen och dömer ingen som reagerar starkt.
Men det är också i detta kraftfält som journalistiken måste bibehålla sin integritet och stå fast vid kärnuppdraget. En reporters jobb är inte att störta en diktator utan att intervju personen och försöka förstå och förklara.
Under USA:s angrepp mot Iran så ven stormen om de forskare på landet som gav sig på att förklara – utan att försvara. Lite samma är det med Eritrea. Som journalister kan vi aldrig bli del av motståndet. Tvärtom är vårt jobb att granska alla.
Jag tror att den viktigaste metoden för att kunna fortsätta jobba även i auktoritära länder som Eritrea är att hålla fast vid journalistikens grundprinciper. Det innebär inte att relativisera övergrepp eller blunda för repression. Men det innebär att förstå sammanhang, att inte förenkla det som är komplext.
Frågan om Eritrea är också en fråga med många olika aktörer. Flera vill se regimförändring och tror på att det viktigaste är att diktaturen störtas. Andra hoppas på reformer nu när risken för nya krig inte är lika överhängande längre.
Det totala avsaknaden av pressfrihet betyder inte heller att information saknas. Den betyder att journalistiken måste göras med stort tålamod, försiktighet och precision.
I konfliktzoner handlar säkerhet om det synliga: skyddshjälmar, västar, rutiner. Men i ett land som Eritrea handlar det om att höra alla sidor. Att gå över skyttegravarna. Att lyssna till människor man inte håller med men vill försöka förstå för att kunna förklara för läsarna varför det ser ut som det gör.
Att Eritrea hamnar sist i världen när det gäller pressfrihet säger något viktigt om staten. Om rädslan och tystnaden. Men det säger inte allt om möjligheterna att göra journalistik om landet.
Första gången jag sökte ett pressvisum till landet tog det över ett år. Den resan blev den första någon journalist hade gjort till landet på tio år och resulterade i flera långa reportage för Expressen och Blankspot.
Andra gången jag reste dit, hösten 2017 väntade jag ungefär lika länge. Den här gången tog det nästan fem år av väntan på ett visum. Men att inte kunna resa har inte inneburit att bevakningen legat nere – tvärtom har jag varje år varit på plats på Järvafälten och skrivit om festivalen och motdemonstranterna samt deltagit i oppositionens evenemang för att berätta om dem när tillfälle getts.
När jag väl fick mitt visum hade flera av de jag tidigare intervjuat i Asmara nu fått grått hår. En ung läkare hade hunnit få fyra barn. Tiden går. Men det har ett särskilt värde att kunna jämföra sina intryck med föregående resor. Att besöka samma sjukhus igen – nästan tio år senare och se på utvecklingen.
Väl på plats i Asmara förstod vi snabbt att årets resa skedde i en för diplomatin extra känslig tid. Inom journalistiken finns begreppet publicitetsskada. Det vill säga den skada som en publicering kan leda till måste ställas mot allmänintresset. Detta var en för oss väldigt levande diskussion under resan som på olika sätt kom att påverka arbetet.
Ett problem med att nästan ensam skriva om Eritrea är att den övriga bevakningen i svenska medier är flortunn. Den löpande journalistiken om Eritrea som land: om vardagen, politiken, ekonomin och utvecklingen på Afrikas horn är i princip obefintlig.
Under evenemang som Bokmässan och pressfrihetsdagen håller publicister kärnfulla tal. Budskapet är oftast riktat till Sveriges utrikesminister med krav på ”hårdare tag”. Men det är varje år smärtsamt tydligt att det saknas en bred egen bevakning av landet, med undantag för Expressen.
Att ta fram journalistik på plats gör också att man kan skapa sig en bild av hur kraven på ”hårdare tag” skulle tas emot i ett land som stod emot kontinentens största militärmakt och vann? Ett land vars självbild bygger på att aldrig böja sig?
Att förstå landet och de som har nycklarna till Dawits Isaks cell tror jag också innebär steg närmare en lösning.
Vill du följa arbetet bakom kulisserna med artiklar och reportage så gå med i WhatsApp-gruppen för Martin Schibbyes journalistik.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så att vi kan fortsätta att rapportera från Afrikas horn. Swisha ditt stöd till 123 554 35 41 eller donera.
