Omvärlden varnar för ett nytt storkrig vid Röda havet. Rubrikerna talar om eskalering och nya hot. Men på stränderna i Eritrea råder ett anmärkningsvärt lugn och allt avfärdas som propaganda.
Av Blankspot 12 maj, 2026
Röda havet ligger stilla, som om det håller andan. Ett simtag bryter tystnaden och den 70-årige svenskeritreanen Afeworki Woldai kropp skär genom det spegelblanka vattnet.
Samma vatten som han var med och befriade för 35 år sedan.
Långt bakom honom, vid hamnen i Massawa, gungar en gråsvart containern ljudlöst. Ute på redden ligger fartygen och väntar.
Efter att den etiopiska armén hade blivit utjagade ur den strategiska hamnstaden svarade det etiopiska flygvapnet med att flygbomba staden oavbrutet under sex dagar i februari 1990. Detottomanska palatset och stadens husfasader vittnar än idag om de bomberna som föll i det förr-förra kriget.
Framför honom: Röda havets obrutna horisont.
Efter en timmes simmande når Afeworki Woldai fram till den smala landtunga av sand som var målet och han haltar upp, medan vattnet droppar ner i den varma sanden.
– Om det blir krig igen, kommer vi försvara oss, men det finns inga vinnare i krig, det är bättre att lösa problemen vid förhandlingsbordet, säger Afeworki Woldai och tar en klunk av det vatten som han kokade i morse.
Afeworki Woldai står vid strandkanten i Massawa. Varje morgon simmar han i det stilla vattnet – en rutin som blivit både vana och vila i en orolig region.
Med det sagt så hatar Woldai krig mer än allt annat och han lever dagligen med en smärta som gör att han har lättare att simma än att gå.
Förklaringen är splitterskadan i högerbenet efter en landmina han klev på under striderna i Barentu 1978, en av många offensiver i det krig som befriade Eritrea 1991.
I stora delar av omvärlden har den etiopiska premiärministern Abiy Ahmeds febriga uttalanden om landets existentiella behov av en hamn vid Röda Havet lett till braskande rubriker som “Risk of Ethiopia War Mounts” och “Red Sea Tension Rises”.
I början av året genomförde etiopisk militär en parad inför en jublande publik i Hawassa. Stridsvagnar rullade fram över löparbanorna. Stridsflygplan dånade och fallskärmsjägare marscherade i procession.
I centrum av uppvisningen vecklades en enorm banderoll ut med en bild av en soldat som bröt upp en dörr framför ett krigsskepp och orden, på amhariska: ”Vare sig de vill eller inte kommer vi inte att vara utelåsta från havet.”
Uttalandena har sedan dess varierat från att tillgången till havet är en ”existentiell fråga” till att ibland handla om en diversifiering av utrikeshandeln.
På senare tid har retoriken antagit en nationell mystik och det talas om att landet kommer att ”återfödas” när ”geografin inte längre begränsar ödet för dess 120 miljoner invånare.”
Men här på den lilla tungan av sand är stämningen allt annat än spänd och när Afeworki Woldaislagit sig ner på en blå plaststol skrattar han åt Etiopiens krav.
– Det här är mitt land, men det är klart att det finns en möjlighet för Assab att i framtiden bli en frihamn, säger han.
Utsikt över kullarna kring Ghinda, där några av de hårdaste striderna under självständighetskriget utkämpades.
Att följa den slingrande vägen från kusten upp mot Asmara är som att resa från ett land till ett annat. Bergen reser sig som ett ointagligt fort och dimman rullar ner i dalgångarna. På sidorna: en explosion av klorofyll.
Det slår snabbt lock för öronen och ortsnamnen känns igen från historien. I Ghinda nästan 2500 meter över havet, utkämpades ett av de sista slagen innan landet befriades. Samma år spelades VM–fotboll i Italien.
Alltså: i förrgår.
Det dröjde sedan bara sju år innan nästa krig bröt ut mellan länderna, den gången stoppades etiopierna i vid Tsoronafronten och nådde aldrig huvudstaden.
Medan vi i Sverige såg Roger Pontare vinna Melodifestivalen med ”När vindarna viskar mitt namn” dog 100 000 soldater för att försvara Eritrea som land.
De flesta eritreaner är med andra ord äldre än det egna landet och väl framme i huvudstaden Asmara pågår förberedelserna inför att man i huvudstaden, den 24 maj, ska fira 35 år som självständig nation.
Flaggor har satts upp på husfasader och affischer med reklam för det kommande firandet täcker skyltfönstren.
På en anslagstavla utanför utrikesministeriet sitter två affischer uppsatta. Det ena handlar om ett möte om Röda havet och det andra är ett seminarium om den kinesiske strategen Sun Zistvåtusen år gamla handbok ”The Art of War.”
Krig beskrivs i boken inte som en fråga om styrka, utan om förståelse. Den som känner både sin fiende och sig själv riskerar aldrig att förlora, skriver Sun Zi. Den som saknar den insikten går mot nederlag, oavsett hur stor armén är.
Tesen i boken är att det avgörande inte är att vinna striden – utan att undvika den. Den högsta formen av seger är att bryta motståndarens vilja utan att behöva avlossa en enda kula.
Natten faller över Asmara och gatorna fylls av rörelse. Mellan barer och på trottoarer rör sig människor i ett stillsamt nattliv – lågmält, men levande.
Inne på sitt arbetsrum vägrar landets utrikesminister Osman Saleh först att kommentera krigsretoriken från grannlandet.
– Det är det bättre att tiga: Vi har varit tysta. Vi har inte sagt någonting, säger han och förklarar att det beror på att hela idén är galen.
Tystnaden från Eritrea under det sista året är alltså inte likgiltighet utan en strategi.
Eritrea tänker inte hjälpa till att ge legitimitet åt det man uppfattar som orimliga anspråk på den egna kusten.
Gränserna drogs redan under kolonialtiden, i en serie avtal 1888, 1900 och 1905 – linjer som senare återbekräftades i fredsavtalet i Alger år 2000. Där skrev både Eritrea och Etiopien under på att acceptera den internationella gränskommissionens beslut som slutgiltigt och bindande – det som i avtalet formulerades som ”final and binding”.
Men Abiy Ahmed kräver ju trots gränskommissionens beslut Eritreas hamnstad Assab. Han talar om territorialvatten. Om kusten. Om att bygga upp en etiopisk flotta där? Vad säger ni om det?
Osman Saleh lyssnar lugnt på frågan men vill fortrafarde inte svara för att inte elda på konflikten.
– Eritrea har inget ärende i det här, säger han till slut. Men om vi blir angripna kommer vi att försvara oss.
Det låter märkligt: Abiy Ahmed ropar högt om Assab och havet – men Eritrea säger att de inte ens har ett ”ärende”?
Utrikesminister Osman Saleh förklarar att de så klart följer allt som sägs i grannlandet och beskriver en två år lång etiopisk medial mobilisering. Han säger att Abiy Ahmed inte bara själv drivit frågan, utan byggt upp ett helt ekosystem av röster – kulturpersonligheter och akademiker – som fått i uppdrag att legitimera idéen om etiopisk tillgång till den eritreanska kusten.
– De har förberett propagandan i två år, säger han och intygar att det länge bara varit ord och att inget konkret synts på marken. Men nu har etiopiska styrkor förts fram mor Eritreas gräns.
För Eritreas utrikesminister Osman Saleh är frågan om tillgången till Röda havet åter i centrum för både diplomatin och de geopolitiska spänningarna i regionen.
Ett krig skulle kunna sätta igång en dominoprocess där i teorin Egypten, Saudiarabien, Somalia och Sudan skulle kunna sluta upp på Eritreas sida, medan Etiopien skulle få stöd av RSF i Sudan, Förenade Arabemiraten och vapen från Israel och Azerbadzjan.
I bakgrunden finns också Ryssland, USA, Turkiet och Indien med intressen i Röda havet – världsekonomins kroppspulsåder.
Faran för ett storkrig är med andra ord reell, även om attacken ännu inte kommit. USA:s krig mot Iran kan ha temporärt bromsat planerna då också Etiopiens allierade Förenade Arabemiraten har fullt upp.
På frågan om utrikesministern verkligen tror att Abiy Ahmed kommer att gå till anfall, radar han istället upp Etiopiens interna problem: krigen och konflikterna i Tigray, Amhara, Oromia, de somaliska områdena, Afar, Benishangul-Gumuz och Gambela.
Enligt Eritreas utrikesminister har motståndet mot Abiy vuxit sig starkare på flera håll.
Den senaste tiden menar han att världen har kunnat se att rebellerna i Amhararegionen tillfångatagit ett stort antal krigsfångar, att soldater deserterat och att Abiys nyutbildade arméförband inte klarat att hålla linjerna.
Allt detta gör att ett fullskaligt angrepp mot Eritrea framstår som militärt svårt – men inte omöjligt.
– Om det är situationen, kommer han då att kunna anfalla Eritrea? Jag ifrågasätter det. Men han kan pressa fram det ändå. Han kan driva det dit.
En ny faktor i detta, eventuellt kommande krig är att den tid då det före detta styrande partiet TPLF och Eritrea var bittra fiender nu är förbi.
– Man kan inte förbli fiender för alltid. Ibland slåss man. Ibland blir man vänner. Om Abiy Ahmed blivit en fiende både till Tigray och till Eritrea, då är det naturligt att båda är redo att försvara sig, svarar Saleh pragmatiskt.
Men på frågan om Eritrea därmed stödjer grupper inne i Etiopien, vilket de ofta anklagats för, blir svaret nej.
– Vi stöder idag inte någon etiopisk rörelse. Etiopien får lösa sina egna problem. Vi kommer inte att lösa dem, säger Saleh.
Även om Etiopien har placerat ut styrkor nära gränsen tillbakavisar Osman Saleh att Eritrea skulle gjort samma sak.
– Våra styrkor finns redan där, säger han. I Badmeområdet, i Assabområdet. För att vara säkra. Vi håller inte på att placera ut dem nu. De finns där. De är redo för allt. De har alltid funnits där. Sedan befrielsen har vi alltid levt i krig eller i en situation av ”no war no peace”.
Osman Saleh menar att hotet från Etiopien sedan 1998 gör att det inte behövs någon särskild mobilisering.
– Vårt folk är redan förberett. De vet. De vet vilka vi är och vilka de är.
Istället för att oroa sig för ett krig som ännu inte brutit ut, säger sig Osman Saleh vara mer orolig för det krig som nu pågår mot Iran och den större geopolitiska förskjutningen som det innebär.
– Ett paradigmskifte pågår. Den regelbaserade världsordningen håller på att spricka, säger han och beskriver att världen nu går in i ett nytt, mer oförutsägbart skede där internationell rätt förlorat i betydelse.
De institutioner som skulle hålla tillbaka kaoset förmår inte längre göra det.
– Om det inte längre finns någon regelbaserad ordning, vad finns då kvar som kan hålla oss samman?
När Dag Hammarskjölds gamla formulering kommer på tal, att FN inte skapades för att föra mänskligheten till himlen utan för att rädda den från helvetet, svarar Saleh med en mörk framtidsbild:
– Nu verkar det som om FN inte längre kan rädda oss från helvetet.
Samtidigt som spänningarna kring Röda havet förändrar stormakternas blick på regionen kommer nya signaler från Washington. Den femte maj 2026 meddelar Reuters att USA nu ska häva de sanktioner som infördes mot Eritrea under Tigraykriget 2021.
Beskedet kopplas till Eritreas strategiska läge med 700 mil av kust längs Röda havet, mitt emot Saudiarabien och Yemen i en tid då handelsvägarna genom både Hormuzsundet och Röda havet fått ökad geopolitisk betydelse.
För Eritrea, som länge levt under sanktioner, skulle det innebära ett tecken på att omvärldens fokus håller på att förskjutas från mänskliga rättigheter till säkerhetspolitik.
– Att lätta på sanktionerna nu – utan ansvar för grova övergrepp – skulle signalera tolerans för framtida övergrepp, säger Human Rights Watch Laetitia Bader i ett uttalande efter att nyheten om USA:s planer blev offentliga.
Organisationen pekar även på att eritreanska styrkor enligt HRW gjort sig skyldiga till massakrer, sexuellt våld och plundring under kriget i Tigray i Etiopien och varnar för att ett hävande av sanktionerna – utan tydliga villkor – riskerar att signalera att grova brott kan ske utan konsekvenser.
– En transaktionell diplomati som ignorerar människorättsövergrepp riskerar att cementera årtionden av straffrihet, fortsätter organisationens expert och beskriver Eritrea som ett av världens mest repressiva länder med ett nationaltjänstsystemet, som enligt organisationen innebär tvångsarbete, samt massgripanden av kritiker, religiösa ledare och journalister utan rättsprocess.
På caféer och gator i Asmara avfärdar många krigshotet som tom retorik. ”Det är bara prat. Propaganda”, säger Fesahaie Habtemariam – en bild som delas av flera: oron finns där, men få tror att det verkligen blir krig.
Utanför ett av Asmaras många ikoniska hotell Albergo Italia rör sig människor mellan caféerna i morgonljuset. Ett stillsamt stadsliv, långt från krigsrubrikerna.
Inne på hotellets innergård sitter föreståndaren Tecle Weldeslase och skriver ett inlägg som han strax ska gå och publicera på sin Facebooksida. Det egna hotellet har inget internet.
– Jag skriver och gratulerar det iranska folket som trots attacker står fast, försvarar sin suveränitet och vägrar ge efter.
Tecle Kesete menar att världen just nu präglas av en laglös ordning där “den starke har rätt”. Uppväxt i Mendefera minns han hur flygplanen bombade om nätterna och hur familjen tvingades fly när den etiopiska Derg-regimen gick till offensiv i slutet av 1970-talet.
Senare, efter självständigheten, kom nästa krig. Gränskriget med Etiopien 1998. Då stod han inför ett val. Han kunde lämna landet. Hans namn fanns på en lista över dem som kunde evakueras tillsammans med amerikanerna.
– Jag valde att stanna och försvara mitt land, säger han.
Det är med den erfarenheten i ryggen han ser på dagens rubriker om ett nytt krig.
– Vi är inte oroliga. Vi är alltid redo för vad som än kommer, vi studerade inte krig på college. Det betyder inte att det inte kan avlossas ett skott. Men vi kommer inte att skjuta det första.
Kontrasten mellan diskussionen i medierna om ett nytt storkrig och stämningarna i landet är lika skarp som ljuset.
Överallt i Asmara finns en svårfångad känsla av normalitet. Trafikljusen som länge varit avstängda lyser nu och även om staden fortsatt är sömnigare än andra huvudstäder på kontinenten är det fler taxibilar och besökare på stadens alla caféer och restauranger än för ett tiotal år sedan.
På Obhar café i centrala Asmara sitter Fesahaie Habtemariam, norsk-eritrean, och ser ut över statyn föreställande Aleksandr Pusjkin. Den ryske poeten med en eritreansk farfar.
– Det är bara prat. Propaganda, säger Kebreab och beskriver att alla eritreaner följer utvecklingen noga, men få tror att Etiopien faktiskt kommer att försöka ta Assab.
Samtidigt pekar han på det som pågår på andra sidan gränsen: interna konflikter, ekonomisk press och ett land där han tror situationen är värre än 1984, under den stora svältkatastrofen.
– Ingen i Asmara är rädd. Bara en galning skulle starta ett krig med de korten på handen.
En kort promenad från statyn ligger gatan som 1952 hette Haile Selassie Avenue och när kejsaren störtades 1974 döptes om till National Avenue. När så även Mengisturegimen bet i gräset fick den dagens namn – Harnet Avenu – självständighetsavenyn.
Här går de flesta mot rött, men svensk-eritreanen Mehrat Mehari, uppvuxen i Stockholm, står och väntar på grönt ljus, samtidigt som hon försöker sätta ord på det som diskuteras överallt.
– Jag har hört att han vill ha Assab… men jag förstår inte varför. Det är ju Eritreas hamnstad. Röda havet betyder allt, säger hon och som en som upplevt krig, hoppas hon att det aldrig bryter ut.
– Jag hoppas bara att det blir fred. Fred är bäst, säger Mehrat Mehari och går över gatan när trafikljusen slår om.
Eritreas informationsminister Yemane Gebremeskel på sitt kontor i Asmara. I sina uttalanden avfärdar han Etiopiens anspråk som en ”charad” – och väljer att inte ge dem ytterligare utrymme i debatten.
Även om Eritrea duckat de flesta av Etiopiens diplomatiska och mediala utspel under det senaste året finns det en minister som kommunicerar. Yemame Ghebremeskel, landets informationsminister förser via sitt konto på X omvärlden med analyser och tankar från sitt kontor på ett berg med utsikt över Asmara.
Men inte heller han är så pigg på att prata om frågan med utländska journalister. Förklaringen till det är att inte heller han vill ge Etiopiens anspråk någon legitimitet.
För honom handlar det inte om en ”kontrovers där två sidor väger argument mot varandra”.
Tvärtom beskriver han den etiopiska linjen som rättsstridig och farlig.
– Vår hållning har varit att den här politiken är så provocerande och klandervärd att vi inte vill falla i samma fälla, säger han. Därför vill vi inte svara i detalj i medierna. Det skulle vara att upphöja något lågt till ett ämne för diskussion.
Havet som allt kretsar kring. Här, vid Eritreas port mot Röda havet, möts handel och stormaktspolitik. En teori är att den inhemskt pressade etiopiske premiärministern drar det nationalistiska kortet för att få ett bredare stöd i opinionen inför det kommande valet i juni.
Hela det etiopiska narrativet menar han saknar både juridisk och praktisk grund och han anser det vara absurt att omvärlden ens tar notis om utspelen. De journalister som skriver om kriget som ännu inte finns – borde rapportera om inbördeskrigen i Etiopien som de facto pågår.
Och varför, undrar han, ska europeiska länder som Frankrike samarbete kring uppbyggnaden av en etiopisk flotta när Etiopien saknar eget territorialvatten?
Bara det faktum att sådana samtal kan förekomma – även symboliskt – beskriver han som ett skådespel.
– Det är en charad, säger han. Jag förstår inte charaden. Om någon kommer till mitt hus och säger att han tänker kasta ut mig, då är det inte en fråga för rättslig prövning. Det är inte en fråga för debatt. Det är inte en fråga där man kan väga olika perspektiv mot varandra eller leta kompromisser. Det finns ingen medelväg.
Därför, säger han, har de officiella uttalandena hållits mycket korta och kärnfulla: Eritrea accepterar inte agendan och tänker inte spela med.
– För vårt folk finns ingen förvirring. Vi känner vår historia. Vi vet vilket pris vi har betalat för vår nationella och mänskliga värdighet.
På frågan om Etiopien verkligen skulle försöka ta Assab eller om allt bara är retorik ger han inget enkelt svar.
– Den politiska viljan finns där. De materiella förberedelserna finns där. Så man kan inte utesluta det, säger han. Men det finns också skillnad mellan begär och verklighet.
Ingen har, som han uttrycker det, någon kristallkula.
– Krig föds ofta ur felkalkyler. Är det sannolikt? Ska det hända i morgon? Om två år? Ingen vet.
Längst ut på sandtungan på den Gröna ön, möter land hav. Här, känns kriget långt borta.
Tillbaka vid kusten har solen nått zenit. Afeworki Woldai reser sig från den blå plaststolen och packar ihop sin solpanel, sitt tält och sina vattenflaskor.
Varje vintermorgon i Stockholm har han stått utanför Tensta simhall klockan 06.30 och drömt om det här havet.
Om man slutar röra sig, säger han, blir man sittande.
– Det där är bara en dröm. Det här är Eritrea, inte Etiopien. De kan försöka, säger Afeworki och haltar bort längs kusten.
Den ena benet, som skadades av en landmina 1978, lämnar tydliga fotspår i den blöta sanden.
– Det blir inget krig. Det är bara tjafs.
På plats i Eritrea: Martin Schibbye och Donald Boström.
Blankspot har länge bevakat Eritrea och fler artiklar och reportage kan läsas här.
Av Blankspot
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så att vi kan fortsätta att rapportera från Afrikas horn. Swisha ditt stöd till 123 554 35 41 eller donera.
