Nya siffror visar att allt fler kvinnor i Eritrea föder på sjukhus vilket fått mödradödligheten att rasa. Bakom utvecklingen ligger enkla lösningar och statlig mobilisering.
Av Blankspot 23 maj, 2026
Den 30-åriga barnmorskan Hntsawit känner med båda händerna på den 23 år unga kvinnan Dianas bara mage. Det är bara timmar kvar nu och Diana skriker högljutt i undersökningsrummet.
Varje rörelse kommer med stor smärta.
– Jag kom hit för min egen och mitt ofödda barns säkerhet, klämmer hon fram mellan värkarna.
De senaste fyra åren, sedan hon var 19, har hon gjort värnplikten, den så kallade National Service och efter grundutbildningen i Sawa varit placerad vid kusten.
Men när hon blev gravid med sin make fick hon permission för att ta sig till sjukhuset i Menderfera.
– Det är hennes första barn, fyller barnmorskan i för att inte Diana ska behöva lägga mer energi på att prata.
Det är mitten av mars och på avdelningen hon befinner sig har kvinnor från hela regionen kämpat sig igenom nattens värkar. Personalen räknar med att de under dagen ska välkomna sex eller sju bebisar till världen.
Barnmorskan Hntsawit och hennes kollegor förbereder ännu en förlossning på sjukhuset i Mendefera. Allt fler kvinnor söker sig hit – en utveckling som bidragit till att mödradödligheten minskat kraftigt, men som också sätter press på en vård byggd på enkla resurser.
Ute i korridoren rättar barnläkaren Samson Abay till den vita rocken och fingrar på stetoskopet som hänger runt i halsen. Sedan börjar han räkna upp siffror:
– I dag föder över 60 procent av kvinnorna på kliniken, säger han. Tidigare var det bara 34 procent.
Resultatet? Mödradödligheten i Eritrea har rasat. Barnadödligheten också. Under självständighetskriget dog över 350 barn per 1 000 födslar. I dag är siffran nere på 32.
Även om man jämför med fredstid och lägger siffrorna från år 2000 bredvid dagens, så är minskningen stor: 56 procents sänkning av mödradödligheten sedan millennieskiftet.
De flesta vet att det är säkrare att föda på sjukhus. Men det var inte tillräckligt att bara övertyga kvinnorna med ord. Det krävdes också praktiska möjligheter.
– Vi skapade vänthem. Rum där gravida kvinnor kan bo före förlossningen. Staten står för det grundläggande. Mat, plats. Det gör att fler kommer, förklarar Samson Abay och går haltande vidare i korridoren.
Barnläkaren Samson Abay förklarar hur enkla insatser kan rädda liv.
Efter en trettio år lång befrielsekamp mot den etiopiska ockupationen befriades Eritrea 1991. Hundratusentals människor miste livet i hopp om att landet nu skulle utvecklas till en demokratisk, fredlig nation byggd på jämlikhet och rättsstatens principer.
Men mer än tre decennier senare har många av de drömmarna ännu inte infriats och idag när Eritrea firar 35 år som självständig stat saknas fortfarande grundläggande fri- och rättigheter. Landet har aldrig implementerat konstitutionen, några nationella val har aldrig hållits och något fungerande parlament finns inte. Det saknas också ett oberoende rättsväsende och fria medier.
Istället har befolkningen fått uppleva nya krig. När kriget med Etiopien bröt ut 1998 studerade Samson Abay medicin i Etiopien och kort efter krigsutbrottet fick han precis som 70 000 andra eritreaner en order om att han skulle tvångsdeporteras. Kollegor till honom plockades ut under pågående operationer och skickades tillbaka.
Busslast efter busslast med människor kördes mot gränsen till Eritrea.
– Jag gömde mig för att kunna slutföra mina läkarstudier, min litenhet gjorde att många trodde att jag var yngre än vad jag var och det blev min skära lycka, minns Samson Abay.
Nu många år senare är hans mål kompromisslöst: alla kvinnor i området ska föda på hans klinik.
– Det spelar ingen roll om graviditeten ser normal ut. Många kvinnor som inte klassats som riskfall dör ändå. Det är därför vi säger: alla måste komma hit, säger Samson Abay.
För att nå hit har de jobbat med normer.
– I byarna, särskilt här i södra Eritrea, organiseras mödravården efter helgondagarna. Varje by har sin kyrka, uppkallad efter helgon som Mikael, Gabriel eller Maria. En gång i månaden, på just den dagen, stannar livet upp. De arbetar inte, de går inte till fälten. De är hemma. Då skickar vi en ambulans med personal, förklarar Samson Abay.
Blodtryck mäts, blodgrupper fastställs, fostrets läge kontrolleras. Numera följer också läkare med ut med portabla ultraljudsapparater.
– Vi vill att det ska ses som fel att föda hemma. Det är den norm vi vill sätta.
Barnläkaren Samson Abay visar utvecklingen på sjukhuset i Mendefera. Kurvorna pekar nedåt – ett resultat av att fler kvinnor föder på klinik och att enkla insatser når allt fler.
Bredvid en sliten, himmelsblå port, av korrugerad plåt, där färgen flagnar i ojämna sjok sitter FN:s globala mål uppställda. Stora delar av världen har sedan länge glömt bort millenniemålen men i Eritrea är de att likna vid budord.
FN:s närvaro i Eritrea är relativt liten, tydligt inriktad på områden som social trygghet, hälsa, utbildning och livsmedelssäkerhet.
Inne på den regionala chefen Nahla Valjis kontor står ett nästan överdimensionerat tungt skrivbord i trä fyllt med travar av papper, mappar, en vattenflaska och en dator. Framför det ett mötesbord där chefen samlat FN-familjen i Eritrea: UNFPA, WHO, UNDP, FAO med flera.
De är förberedda till tänderna med dokument och statistik. Det är inte varje dag de ombeds att berätta om arbetet i Eritrea, men oron finns där för frågorna om situationen också för de mänskliga rättigheterna.
FN:s universella granskningsmekanism (UPR) för Eritrea har upprepade gånger lyft fram allvarliga människorättskränkningar, inklusive tvångsrekrytering, brist på yttrandefrihet och godtyckliga fängslanden. FN:s människorättsråd menar att mycket lite har förändrats sedan den stora utredningen 2015, då landet anklagades för systematiska övergrepp som i vissa delar kunde utgöra ”brott mot mänskligheten”.
Men det senaste året har ett delvis nytt, parallellt, budskap spritts från FN:s kontorskomplex i Asmara och på X har man kunnat följa hur den regionala chefen Nahla Valji berättar om Eritreas framgångar inom andra områden som sjukvård och ”social rättvisa”.
Ett centralt tema i hennes inlägg är att förklara landets nationella filosofi: att alltid utgå från egna resurser och egna prioriteringar.
Så även om pressfrihet är ett ämne FN-familjen på plats helst undviker att diskutera med besökande journalister – är de beredda att ta risken eftersom de så gärna vill berätta också om allt det andra.
– Ni kommer i exakt rätt tid, säger UNDP:s landrepresentant och förklarar att den senaste nationella hälso- och befolkningsundersökningen gjordes 2010 och den nya precis är klar. Så nu finns det nya siffror, säger han och börjar rada upp några av dem.
Över 56 procents minskning av mödradödlighet sedan 2000. Höga nivåer av vaccinationstäckning, med siffror på över 95 procent. Stora förbättringar av barns hälsa där barnadödligheten under fem års ålder minskat med 78 procent. Enligt WHO i landet har medellivslängden ökat från 55 år till 68 år sedan år 2000.
En enkel våg och basal utrustning på sjukhuset i Mendefera. Här avgörs liv med små medel – där det viktigaste inte är avancerad teknik, utan att vården finns nära när den behövs.
De andra FN-organens chefer fyller på med konsekvenserna: En immuniseringstäckning på över 95 procent gör att utbrott av sjukdomar som mässling och röda hund är i princip eliminerade. Eritrea har en av de lägsta förekomsterna av HIV i Afrika.
När det gäller berättelsen från doktorerna i Menderfera om vikten av ”Maternity Waiting Homes” så stärks den upp även av FN:s interna statistik.
– För kvinnor som annars skulle behöva resa i timmar över svår terräng, ibland på åsnerygg, kan det vara skillnaden mellan liv och död.
FN-cheferna förklarar att det inte högteknologi som driver framstegen. Att nå de mest avlägsna byarna är viktigare än avancerad utrustning.
– Det kan vara SIM-kort, telefoner, åsnor, kameler… säger en av representanterna.
Ytterligare ett område där landet tagit ett språng menar de lokala FN-cheferna är kvinnlig könsstympning. Redan under befrielsekriget vandrade kvinnliga gerillasoldater runt i byarna för att motverka könsstympning, en svår kamp mot uråldriga traditioner.
Men idag har 460 byar nu utropat sig själva som fria från FGM, (female genital mutilation). En tredjedel av landet.
– När det gäller kvinnlig omskärelse är utvecklingen mycket positiv. Vi har tydliga data som visar att förekomsten bland små barn, under fem år, har minskat från ungefär en av tio till en av tjugo.
En av förklaringarna när det gäller framgångar som minskad könsstympning är att staten, religiösa ledare och samhället arbetat tillsammans.
– Det är en Whole-of-society approach, en idealmodell – något man läser om i teorin under utbildningen på universitetet, men sällan ser i praktiken, säger en av representanterna.
I en tid när det globala biståndet minskar pekar flera runt bordet på att Eritreas fokus på självförsörjning visar på en väg framåt.
– Varje dollar räcker längre här. I många andra länder är det självklart att projektpengar går till traktamenten, konferenslokaler och luncher. Men här är staten tydlig: det står vi för. Vi ordnar mötena, vi står för logistiken – just för att varje extern dollar ska nå så långt fram som möjligt.
När FN:s statistiker jämfört och vägt samman olika källor har de kommit fram till att hälsoinvesteringarna i Eritrea ligger på runt 30 dollar per person och år. Det är ungefär en tredjedel av vad som anses behövas för att klara grundläggande primärvård i ett utvecklingsland och WHO talar om ett riktvärde på 100 dollar per capita.
– Men ändå ser hälsoutfallen här bättre ut än i många länder som spenderar det dubbla. Det säger något om värdet per investerad dollar.
När det så gäller de rättigheter i FN:s katalog som rör politiska och demokratiska rättigheter och inte socioekonomiska, så menar den regionala chefen Nahla Valjis att ämnet ”rymmer fler lager än vad som vanligtvis syns i rubrikerna”.
– Det är klart att det finns ett starkt fokus på vissa aspekter, säger hon. Men vi är också stolta över det vi har kunnat stödja när det gäller mänskliga rättigheter, bara de senaste månaderna.
Ett av framstegen från den senaste tiden som hon lyfter är en tre dagar lång utbildning i Asmara om ”rapportering till FN”, genomförd på regeringens eget initiativ. Till utbildningen var alla departement och myndigheter kallade och det blev startpunkten för ett mer omfattande arbete.
Enligt Nahla Valji har Eritrea nu efterfrågat fortsatt stöd för att kunna stärka statens kapacitet att rapportera om sina åtaganden enligt flera FN-konventioner.
– Det säger något om hur de ser på rättigheter, fortsätter hon. Som något odelbart, som genomsyrar alla delar av samhället.
Eritrea ska nu också enligt uppgifter ha bjudit in den särskilda rapportören från FN:s råd för mänskliga rättigheter (OHCHR) – den del av FN-familjen som arbetar för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna.
– Det är första gången man haft ett sådant samarbete på den nivån, säger Nahla Valji.
Förhoppningen är att det ska vara början på något större. FN-organet OHCHR välkomnade i december 2015 att 13 personer släpptes efter nästan 20 år i fängelse, men betonade att många fortfarande hölls kvar. I samma uttalande framhöll de att de var beredda att fortsätta dialogen med Eritreas regering för att få landet att följa internationell rätt.
OHCHR har också återkommande lyft fram att inga oberoende människorättsorganisationer tillåts verka inne i Eritrea, och kritiserat att internationella människorättsobservatörer nekats tillträde till landet.
En nyfödd vilar inlindad i filtar på sjukhuset i Mendefera. Fler barn överlever i dag – ett resultat av att allt fler föds under trygga, men fortfarande enkla, förhållanden.
Tillbaka på sjukhuset i Menderfera har barnmorskan Hntsawit precis torkat av britsarna inne förlossningsrummet. I ett angränsande rum ligger Diana med sin nyfödda dotter. Väggarna är målade i ljusa färger.
Förlossningen är över, men arbetet fortsätter runt omkring henne. Fler kvinnor söker sig hit nu. Fler liv räddas. Men med det ökar också trycket och de komplikationer som ändå uppstår måste hanteras.
– För mamman kan det handla om timmar, säger Samson Abay. För barnet är den första minuten är avgörande. Den gyllene minuten. Får barnet inte syre då kan det få livslånga skador. Eller dö.
För att möta det har sjukhuset byggt upp enkla neonatalrum. Små utrymmen där nyfödda kan hållas varma, få syre och näring. Antalet kuvöser här är sex stycken.
– Det är inte som i Sverige. Få avancerade maskiner. Men vi kan göra det viktigaste: hålla dem vid liv.
Utanför breder en enorm solcellspark ut sig i solen. Den säkrar elen. Inne på området produceras syrgasen lokalt. Sjukhuset är, så långt det går, självförsörjande.
Längre bort i korridoren hörs barnskratt från en liten förskola, för äldre syskon, som de fått starta upp inne på sjukhusområdet.
Men utvecklingen för också med sig nya problem.
– Jag börjar se fler barn med försenad språkutveckling, säger Samson Abay. Förr berättade föräldrarna godnattsagor. Nu somnar en del barn framför skärmar.
Utanför sjukhuset är det ännu lugnt, men under dagen är flera patientbesök inbokade. En sjukdom som tidigare knappt syntes här, men som nu växer är diabetes.
– Det är inte sockret i sig. Det är hela sättet att leva. Eritrea är ett land i förändring, där gamla sjukdomar pressats tillbaka, samtidigt som nya tar deras plats.
På plats i Eritrea: Martin Schibbye och Donald Boström.
Blankspot har länge bevakat Eritrea och fler artiklar och reportage kan läsas här.
Av Blankspot
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så att vi kan fortsätta att rapportera från Afrikas horn. Swisha ditt stöd till 123 554 35 41 eller donera.
