Det här talet höll journalisten Martin Schibbye under manifestationen för Dawit Isaak på Akademibokhandeln i Stockholm den 15 maj 2026, dagen då den svensk-eritreanske journalisten suttit fängslad i exakt 9 000 dagar utan rättegång.
Av Martin Schibbye 15 maj, 2026
Jag önskar verkligen att jag inte behövde göra detta.
I morse tänkte jag: tänk om jag får ett telefonsamtal från Asmara och en sprucken röst säger:
”Dawit är fri.”
Det hände inte.
Jag skrev med några vänner i staden och frågade om de hade hänt något nytt. De hade inga nyheter. Det var 23 grader och sol. Morgonen hade varit lite råkall, 12-13 grader.
För ett par timmar sedan vaknade Dawit troligtvis sin cell. Det vi vet om den kommer från vad medfångar berättat. Mohammad som efter tio i blev blind i cellen mindes hur Mr Isaak eller ”kioskmannen” som de kallade honom satt på en säng gjord av vetesäckar. Hur han hade luntor med papper omkring sig, högar med böcker han översatt från tigrinja till svenska och tvärtom: Barnböcker, prosa, och artiklar.
Mohammad mindes hans ”kiosk” att Dawit rökte starka cigaretter.
Hans sätt att vara som människa gjorde att han kom väl överens med både vakterna och medfångarna. På så sätt kunde han få in tomater, godsaker och extra mat till medfångarna.
Jag ser de 9 000 dagarna som en hedersbetygelse, inte bara för att han uthärdat snart 25 år i fängelse – utan framför allt för den journalistik som ledde honom dit.
Dawit Isaak och kollegorna på Setit hade en enorm betydelse för att föra in nytt blod i den eritreanska mediebranschen.
Jag gick i mars i år förbi den gamla butikslokalen, Casa del Formaggio. Där den stolta familjen Isaak sålde italienska delikatessostar mitt under brinnande krig. Bingohallen där Dawit satt med pensionärerna och lyssnade på berättelse istället för att spela fotboll.
”Lillgammal” var ett ord som återkom bland barndomsvännerna.
Hemmet, där de hade en av grannskapets första radioapparater, en kristallmottagare, ur vilken Dawit som barn kunde höra hur gerillan ryckte fram. För att sedan rusa till skolan berätta om de förbjudna sändningarna för klasskamraterna.
När väl friheten kom visade Dawit och kollegorna på Setit vad journalistik kan och bör vara – men alltför sällan är.
Hans chefredaktör som inte lever längre, Berhane berätta för mig i arbetet med boken ”Jakten på Dawit” om deras sista riktiga redaktionsmöte. Det handlade om de skulle publicera uppropet eller inte. Dawit stod på sig. Allmänheten hade rätt att veta. Det var en publicering som vidgade det offentliga samtalet.
Men alla i redaktionen betalade ett pris för kommande generationer.
Det högsta priset.
De betalade med sin frihet.
När vi ser tillbaka på Dawits liv måste vi minnas att han många gånger stod inför val. Han hade kunnat välja ett enkelt liv. Han hade kunnat välja ett annat yrke. Men kärleken till sanningen, till sitt land, till sina medmänniskor gjorde honom till journalist.
Han reste tillbaka. Och han fortsatte skriva.
Beslutet att fatta pennan förde honom till cellen.
Men det finns en sak jag vet att även Dawit Isaak fruktar: Att bli bortglömd. När man sitter fängslad som samvetsfånge är det den största rädslan – och stödet utifrån är det som får en att fortsätta.
Den här dagen, de här talen kommer inte att göra honom fri i morgon, men den kommer att göra hans dag lättare i dag. Han kommer att bära huvudet högt i vetskapen om att han sitter där för en god sak.
Att smärtan och lidandet har en mening. Att han står i frontlinjen i en kamp som blivit global. Och i den meningen är det vi här, i denna bokhandel, viktigare än mat, medicin och vatten.
Den gör stödet konkret och visar att han inte är bortglömd. Att han är en av oss.
Att ett angrepp på en journalist är ett angrepp på oss alla
Men Dawit är inte bara en symbol.
Han är också – och framför allt – en människa av kött och blod.
Han är en pappa, med en fru och tre barn. En bror. En make. Att kräva hans frigivning handlar också om att återförena en familj som under åren lidit mer i ett mentalt fängelse än några andra människor borde behöva göra.
När han var fri en kort stund, där 2005, så sa han att han fått meddelandena om att det fanns en Free Dawit-grupp.
När jag läste det visste jag att de aldrig kommer att knäcka honom. För han vet att även om han är kedjad, berövad sin fysiska frihet, friheten att tala eller vara tyst, friheten att dricka eller äta och till och med att gå på toaletten, så finns det fortfarande något ingen kan ta ifrån honom:
Friheten att avgöra vem han vill vara.
Dawit är journalist.
Ord ledde Dawit Isaak till fängelset.
Och till slut måste det också bli ord som gör honom fri.
Stjärnorna står rätt i år. Frisläppandena har börjat ske under hösten i Asmara. Relationerna mellan våra länder de bästa på 20 år. En eritreansk utrikesminister kommer snart till Sverige.
Stabsläge rekommenderas.
Vi kan också fråga oss själva vad vi gjort under de 9000 dagarna. Mer än att räkna dem? Det sägs att krig är allt för viktigt för att överlåtas till generaler. Pressfrihet bör på samma sätt inte överlåtas till enbart politiker. Vi har 60 000 bröder och systrar till Dawit i Sverige. Lyssnar vi på dem? Ser vi dem?
Bevakar vi vad som händer i den här delen av världen? Har vi, som Dawit på sin säng av säckar, översatt några barnböcker från tigrinja till svenska?
När jag ser hans bild och tänker på Dawit, på betonggolvet knyter det sig i magen.
Men sedan minns jag historien om när han under sitt bröllop i Asmara, fick en sked med salt istället för socker instucken i munnen av sin vän Johan Öbrink.
Och så tänker jag, som alltid när det gäller fängslade kollegor, att det i slutändan inte är vi som kämpar för Dawit Isaaks frihet – utan han som i 9000 dagar kämpat för vår.
Blankspot har länge bevakat Eritrea och fler artiklar och reportage kan läsas här. Vill du följa arbetet bakom kulisserna med artiklar och reportage så gå med i WhatsApp-gruppen för Martin Schibbyes journalistik. 2019 gav han ut boken ”Jakten på Dawit” (Offside Press AB).
Toppbild, foto: Kalle Ahlsen.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så att vi kan fortsätta att rapportera från Afrikas horn. Swisha ditt stöd till 123 554 35 41 eller donera.
