Enligt uppgifter från Eritrea befinner sig just nu Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard i Asmara. Martin Schibbye som länge bevakat landet skriver för Blankspot om resans betydelse.
Av Martin Schibbye 17 december, 2025
Enligt det eritreanska utrikesdepartement så landade regeringsplanet under onsdagen i Asmara och utrikesminister Stenergard blir därmed den första svenska utrikesministern i modern tid att sätta sin fot i Eritrea.
Besöket ska vara i två dagar uppger det eritreanska informationsministeriet.
Att det sker nu, en vecka efter att landets regering släppt 100-tals fångar och i en tid då landet står vid randen av ett storkrig tyder på en diplomatisk fingertoppskänsla hos utrikesministern. Och mod.
Det unika besöket kan sägas vara resultatet av ett tioårigt diplomatiskt arbete där Sverige sedan 2014 försökt att förbättra relationerna med Eritrea. I och med regeringsskiftet det året, bytte Sverige fot och inledde en ny linje mot Eritrea. Istället för hot och sanktioner skulle man öppna kontaktytor och fokusera på att lösa gränsfrågan mellan Etiopien och Eritrea, som då var den stora stridsfrågan i regionen. Strategin var den nya socialdemokratiska regeringens, men den var också förankrad hos oppositionen. Ingen ville förvandla frågan om Dawit till en partipolitisk fråga. Eritrea skulle mötas av en samlad svensk röst.
Den linjen har sedan dess fortsatt, oavsett om det varit en socialdemokratisk eller borgerlig regering, med ett fotarbete i Asmara utfört av ambassadörerna Per Enarsson, Svante Liljegren och den nuvarande Jenny Ohlsson.
Det diplomatiska grovjobbet under dessa år har medfört att Sverige idag har goda relationer med Eritrea utan att vi har gett upp frågor kring de mänskliga rättigheterna. Det visade sig gå utmärkt att ha två tankar i huvudet samtidigt och behandla Eritrea som vi behandlar andra diktaturer. Syftet har varit att öppna dörrar och skapa en relation där även svåra frågor kan hanteras, snarare än att ställa ultimatum.
Kontaktytorna mellan länderna är idag få, men fler än tidigare. Frågorna mellan länderna handlar inte bara om en person utan om marin forskning, projekt mot kvinnlig könsstympning och stöd till jordbruks- och klimatinsatser via FN-organ.
Eritrea har säkerligen inte heller glömt att sanktionerna försvann under Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd.
Tittar man bakåt i historien finns starka band att knyta an till, från missionärernas arbete under 1900-talet till solidaritetskampanjer under det långa befrielsekriget.
Utrikesministern har säkert inte missat att påpeka för värdarna att de svenska relationerna till regionen går ända tillbaka till 1866, då de första svenska missionärerna anlände till Massawa. Hans kejserliga majestät kejsar Haile Selassie I besökte sedan Sverige 1924. En journalist frågade då varför? ”Uteslutande av kärlek till det land som sänt missionärer till mitt folk”, svarade den etiopiske kronprinsen.
Detta är en historia som hålls levande i Eritrea, men som till stor del är bortglömd i Sverige. Flera av personerna i dagens politiska ledning i Eritrea har gått i skolor byggda av svenska missionärer och här finns ett arv att förvalta.
Mötet mellan Sverige och Eritrea sker också vid en alarmerande tid för Eritrea, då landet hotas av krig. Grannlandet Etiopien har under de senaste åren skärpt retoriken om tillgången till Röda havet.
Sverige kan här agera de-eskalerande och ett högnivåbesök i Asmara skickar en signal till andra stater om att prioritera de diplomatiska kontakterna på Afrikas horn.
Landets president Isaias Afwerki är också precis tillbaka efter en resa till Saudiarabien. Under besöket träffade presidenten och hans delegation ledningen för de saudiska hamnarna. Innan dess var han fem dagar i Kairo och däremellan i Sudan.
Afewerkis intensiva resande har sin förklaring i att förhindra ett krig från att bryta ut. Och från att stänga Pandoras ask snabbt – om det värsta skulle inträffa.
Stenergard kommer genom mötet med eritreanska företrädare ges en chans att förstå Eritrea. Både dagens och historiens. Afewerki fyller 80 år nu i februari och har sedan tonåren befunnit sig i krig. Tillsammans med sina generationskamrater vann de oberoendet och kampen över Etiopien efter ett trettio år långt krig. Sedan dess har de alltid prioriterat försvaret. Alla som kan bära ett vapen har lärt sig hantera det för att försvara landets oberoende. Detta har prioriterats före demokratiska reformer.
Ibland förs det fram idéer om att Sverige ska ”pressa Eritrea” för att tvinga fram förändringar. Men mot ett land med Eritreas historia är det svårt att se att det finns någon ”extern press” som skulle kunna få ledningen, ner på knä och börja ”lyda” Sverige.
Då är diplomatin ett bättre verktyg och då krävs en utrikesminister med politiskt mod. Det har funnits tider då Sverige inte velat ens försöka skicka ministrar till Eritrea innan löften var utfästa, men det var då.
Eritrea har de senaste två åren öppnat upp sig mot omvärlden. Inga stora steg, men små tecken. Nyligen, i november hölls en FN-konferens om mänskliga rättigheter i Asmara. Ett halvår innan dess kunde man i Afewerkis tal på självständighetsdagen i maj se en liten öppning i retoriken.
Kraven på att fängslade ska släppas har de senaste åren också inte bara kommit från oppositionen utan också från de grupper som står landets ledning nära. Arrangörerna av den årliga eritreafestivalen i Järva har de senaste åren sagt att de vill se att fängslade, däribland Dawit Isaak ska släppas och att detta är något de framför direkt till landets ledning som lyssnar på den lojala diasporan.
De senaste veckorna har det också skett helt unika frisläppanden: Enligt BBC-Tigrinja har 100-tals släppts fria. Flera av dem hade suttit 18 år i fängelse utan åtal, dom eller rättegång. De anhörigas uppdateringar i sociala medier har varit känslosamma: Kusiner, släktingar och barndomsvänner till de släppta har varit tagna av beskedet. Anhöriga vars familjemedlemmar fortsatt är fängslade har skrivit att de hoppas att detta bara är början. Klart är att nyheten tas emot med stort hopp i landet och i diasporan.
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter gick i veckan också ut med att Eritreas frigivningar är ”en utveckling som bör uppmuntras”.
Just den bakgrunden, frisläppandena under december, innebär att dagens besök av Stenergard öppnar upp ett nytt fönster, nya frågor kan ställas: vilka släpptes, vilka sitter kvar, varför släpptes just de, och vad händer med övriga fångar?
Diplomater har ofta pekat på att det aldrig får något konkret tillbaka från Eritrea, men friheten för denna stora grupp är just ett sådant tecken på förändring som omvärlden nu kan arbeta vidare med. Därför är utrikesministerns timing med besöket extra intressant.
Under ett möte med Eritreas utrikesminister Osman Saleh i New York för ett par månader sedan framförde utrikesminister Maria Malmer Stenergard att Dawit Isaak bör friges på humanitära grunder.
Det är en klok linje även för ett möte i Asmara.
Personer som träffat eritreanska ministrar brukar säga att deras perspektiv är ett annat. Rollen är att säkra existensens av Eritrea som nation. Nu och om 300 år.
En mandatperiod är kortare än så och för en svensk utrikesminister väntar vid hemkomsten en valrörelse med partier som går till val på hårdare tag mot diktaturen.
Då gäller det att tänka, att i Asmara finns inga val att ställa upp i – men en persons frihet att vinna och broar att bygga.
Läs också Blankspots FAQ om den oväntade frigivningen av flera långtidsfångar i Eritrea under förra helgen. Vad har hänt, vilka har reaktionerna varit och varför sker det nu?
Toppbild: Montage, bild från Massawa och pressbild på utrikesministern.
Vill du följa arbetet bakom kulisserna med artiklar och reportage så gå med i WhatsApp-gruppen för Martin Schibbyes journalistik. Blankspot har länge bevakat Eritrea och fler artiklar och reportage kan läsas här.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så att vi kan fortsätta att rapportera från Afrikas horn. Swisha ditt stöd till 123 554 35 41 eller donera.
