Eritreafestivalen på Järvafältet har blivit en symbol för den splittrade eritreanska diasporan i Sverige. Under festivalens tre dagar möts kultur och politik på var sin sida av polisens avspärrningar. Möt människorna på båda sidor i ett reportage av Rasmus Canbäck och Martin Schibbye.
Av Blankspot 27 juli, 2024
Text: Martin Schibbye och Rasmus Canbäck
Solen är på väg upp över Järvafältet. Framför en vägbom håller två poliser på att knäppa bältena och bekanta sig med omgivningarna.
Grusvägen bortom dem slingrar sig förbi hagar och betesmark. De gräsbevuxna fälten brer ut sig så långt ögat når. Här, med blicken mot öster ska de stå och spana mot Husby.
– Ja, det är väl lugnet före stormen, säger en av poliserna.
I fjol underskattade myndigheten motdemonstranterna. Tidigare har det stillsamt protesterats mot kulturfestivalen, men nu blev ett femtiotal skadade och hundratals frihetsberövade. Till sin hjälp har polisen i år kameror i lyktstolparna och drönare i luften.
Det är heller inte första gången en vaktpost satts ut på grusstigen här. Mellan 1907 och 1970 var Järvafältet ett militärt övningsområde. Det mesta som handlade om Akalla och resten av Järvafältet var då hemligt. Sedan byggdes de stora bostadsområden runt fältet: Akalla, Husby, Hjulsta, Tensta och Rinkeby.
Under 1980-talet kom de första flyktingarna från Eritrea, de flydde den etiopiska ockupationen och kriget för självständighet som då rasade. I exil kunde de bilda nya organisationer och stödja den väpnade kampen på Afrikas horn. Ofta var det med i en av de två gerillarörelserna, ELF (Eritrean Liberation Front) eller EPLF (Eritrean People’s Liberation Front).
Festivalen har i snart trettio års tid fungerat som en mötesplats för ett folk som kriget spred för vinden. I Sverige finns idag cirka 60 000 personer med eritreansk bakgrund och gruppen har sedan länge varit splittrad för och emot landets ledning.
Trots att inga fria val har hållit sedan självständigheten, hundratusentals flytt och landet sedan befrielsekriget styrts av Afewerki och hans närmaste som fängslat oppositionen och förbjudit fria medier, försvaras landet fortfarande av många i exil då de tror på kommande reformer.
Festivalen på Järvafältet har länge varit en plats där de olika grupperna mötts. På var sin sida om polisens kravallstaket. På ena sidan de som upplevt friheten om än så bara för ett par år och som tror på reformer. På den andra de som bara levt med löftet om en framtid som aldrig kom. Men här finns varje år också eritreaner som, bortom politiken, bara vill ta del av sin kultur och tradition.
Under E18-bron på andra sidan fältet, i Rinkebydalen, börjar de blåklädda motdemonstranterna samlas. Till skillnad från tidigare år har de, efter vad som hände i fjol, inte beviljats tillstånd att demonstrera i anslutning till festivalen.
– Vi har pratat med polisen för att uppmärksamma dem på att det finns de som utnyttjar våra kläder och är här för att förstöra, säger farbror Gabriel som är en av de äldre som kommit för att visa sitt missnöje mot regimen.
Han understryker att han vill kallas för “farbror” i och med han är i den åldern, men också för att betona vikten av att ”ungdomarna” lyssnar på honom.
– Vi är bara här för att ha en fredlig demonstration i dag. Det är det budskap som vi vill förmedla och det är det budskap som vi kommer arbeta med i framtiden. Vi har talat mycket om det inom rörelsen, att polisen är här för att skapa trygghet för alla, säger farbror Gabriel.
Han medger också att han anser att det är bra att det finns ett avstånd mellan platserna.
– Det är bra att polisen har skiljt oss. Vi kan uttrycka våra åsikter om demokrati här och utan att det riskerar att bli provokationer. Det demokratiska budskapet är centralt, avslutar han.
I fjol var det inte bara i Sverige som våldet urartade. Samma mönster upprepade sig även i Kanada, Tyskland och USA. Klyftan mellan budskapen om demokratiska rättigheter och stenarna som kastats har skadat den blå revolutionens anseende. Det har också inneburit att diktaturens anhängare givits ett retoriskt verktyg för att misstänkliggöra de oppositionella grupperna.
– När vi började demonstrera för tio år sedan så var vi kanske inte mer än trettio personer som kom. Det här är väldigt bra, vi är flera hundra, säger Samuel Kasete som rest in från Skellefteå.
Han är en av många som kom till Sverige i början på 2010-talet.
– Vad vi inte förstår är varför de arrangerar festivalen här i Sverige och varför de bor i väst om Eritrea är så bra. Om allt är så bra med Eritrea så kan de väl bo där, säger Samuel Kasete och syftar på de som han anser försvarar diktaturen och som deltar vid festivalen.
Liksom många andra bland demonstranterna undrar Samuel Kasete också hur festivalen har lyckats få tillstånd år efter år.
– Allt har med regimen att göra där borta [på festivalen]. Vad är yttrandefrihet? Det är inte dem [festivalarrangörerna] som de ska skydda, det är oss. Se vad de gör med folket i Eritrea. Ska Sverige stå upp för dem, frågar Samuel Kasete retoriskt.
Han säger att han var på semester vid förra årets motdemonstration. Till skillnad från arrangörerna tar han dock inte helt avstånd från våldet.
– Festivalen måste stoppas. Det är kanske enda sättet. Det är inget planerat [våld] i år, men vi får se vad som händer, säger Samuel Kasete.
Åsikten är på ytan inte den gängse bland de blåklädda. Den får dock medhåll från andra som inte heller anser att det är svart eller vitt. En annan person, som inte vill vara med på bild, resonerar liknande som Samuel Kasete och menar att den eritreanska regimen använder våld som tillvägagångssätt för att överleva. Att stoppa vad som anses vara regimens evenemang med våld kan på så vis vara befogat, menar han.
Faktumet att det är polisens uppgift att skydda grundlagsskyddade tillställningar bemöts med resonemang om att mötesfriheten utnyttjas av diktaturer: “Ni kan inte gömma er bakom grundlagen.”
Flera av plakaten som de blåklädda gör i ordning skuldbelägger Socialdemokraterna i Stockholm stad som de anser inte lyckats stoppa att festivalen, men även polisen och trafikkontoret som beviljat festivalen tillstånd.
Frustrationen, som förra året urartade i våldsamheter mot festivalarrangörerna, riktas nu istället mot politiker och ordningsmakt.
Inne på festivalområdet bullrar de gula elgeneratorerna från Atlas Copco. De enda spåren av fjolårets brända bilar är den svarta jorden vid en av parkeringarna.
I år får arrangörerna varken el, vatten eller tillgång till Eggeby gårds lokaler eftersom de inte bedöms leva upp till stadens nya demokratikriterier. Exakt hur de brutit mot dem har kommunen inte preciserat, men troligtvis handlar det om närvaron ministrar från Eritrea som tidigare besökt festivalen och krigsretorik från musiker i uniformer som flugits in.
Flera av vakterna vid entrén har på sig t-shirts med cyklisten Biniam Girmay som nyligen vann tre etappsegrar i Tour de France. Med segrarna skrev han inte bara eritreansk historia utan också cykelhistoria då han som första eritrean och förste svarta cyklist kunde dra på sig den gröna tröjan. Kopior av t-shirten säljs också inne på området och Biniam är en unik stjärna som hyllas av alla eritreaner, oavsett på vilken sida av dagens avspärrningar de befinner sig.
Det är ett par timmar kvar innan festivalen öppnar och alla tält står sedan länge uppställda. Nu pågår det ett arbete med att laga mat och bära in varor inför kvällens anstormning. Landets alla olika lokalföreningar har ansvaret för varsitt stort tält och även Norge liksom Danmark har egna i vilka det pågår ett febrilt arbete.
En av funktionärerna säger att våldet i fjol fick honom att komma hit och hjälpa till i år. Andra verkar vara här, eftersom de alltid varit här. Som barn åkte de karusell och nu är de med och bygger och sätter upp tält.
Zerai Teclai, som är en av arrangörerna, har inte hunnit äta någon frukost. Som mediekontakt för festivalen ringer hans telefon konstant. Det är TV4, TT, och Sveriges Radio som vill intervjua honom och alla släpps in på området.
– Ja, tackar ja till allt, säger han och slår sig ner på en träbänk inne i ett av mattälten som drivs av volontärer från Skärholmen.
Zerai berättar att de flesta frågor han får handlar om våldet i fjol och om de är förberedda i år. Han känner av att många journalister rest ut till festivalen, eftersom de tror att det kommer bli våldsamt. Men han är inte orolig. Kontakten med polisen är god i år och han tror inte heller att oppositionen vill se våld då de ”förlorar i anseende” på det.
I en tidigare intervju inför festivalen har han sagt att ett stort diskussionsämne under helgen kan komma att bli situationen i Eritrea.
– Det lär nog bli de stora diskussionspunkterna: skatten och demokratin. Människor vill veta hur ”roadmappen” framåt ser ut.
Med det sagt anser han inte att de som festivalarrangörer på något sätt är ”ansvariga” för vad den eritreanska regeringen gör.
– Vi är inte ansvariga, men vi kan vara brobyggare. Det har jag sagt så många gånger under det här året. Har de kritik mot landets ledning så får de ta det med ledningen eller med ambassaden. Inte med oss.
Zerai trycker på att han som alla de andra som arrangerar är en självständig förening med en transparent ekonomi. Han säger också han delar kravet på Dawit Isaaks frihet och att ett av syftena med att bjuda in representanter från ambassaden och Eritrea är just att ge en möjlighet för diasporan att ställa frågor till politiker och tjänstemän.
Men, menar han, det finns en skillnad mellan kritik och motdemonstranternas agenda, som också mailat arrangörerna och bett om en ”debatt” vilket han tycker är konstigt med tanke på att de vill förbjuda festivalen.
– Det finns röda linjer. För att vi ska kunna ha en diskussion med dem måste de acceptera Eritreas gränser, landets flagga och martyrernas uppoffringar, det vill säga vår historia, skulle de acceptera det hade en diskussion varit möjlig, men nu står vi för långt ifrån varandra för att det ska vara meningsfullt.
Oppositionens blå flagga med gröna olivkvistar är den som togs fram i Eritrea innan självständigheten och kallas ibland för ”FN-flaggan.” Den uttryckte en önskan om självständighet, men vid självständigheten antog landet befrielserörelsen EPLF:s symboler där flaggans röda triangel representerade martyrernas blod.
Att föreslå en annan flagga är med andra ord för festivalarrangörerna att gå för långt.
Den andra röda linjen rör frågan om landets gränser. Dess laddning ligger inte bara i historien och kriget för självständigheten utan också den gränskonflikt med Etiopien som följde 1998 -2000 och som kostade landet ytterligare
100 000 människoliv. Gränsfrågan har också aktualiserats under året då Etiopiens premiärminister pratat i parlamentet om att landet förtjänar en kustremsa. Det tillsammans med en oro för att han skulle starta ett nytt krig mot Eritrea för att nå havet gör frågan om landets ”territoriella integritet” central.
– Några av de som demonstrerar kommer säkert att vilja komma in på kulturfestivalen som besökare och då vi kommer släppa in dem, säger Zerai Teclai.
– Ta ner den där!
Polisens röst överröstar demonstranternas högtalarsystem när han ryter mot en kvinna som står på en balkong på andra våningen i ett rött lägenhetshus i centrala Rinkeby. Mellan sina utspärrade armar visar hon upp en stor eritreansk flagga i rött, blått och grönt.
– Ta ner den sade jag, upprepar polisen när ett par av de blåklädda demonstranterna ilsket börjar protestera.
Ett ögonblick senare, kort innan polisen når trappuppgången, smiter hon in bakom dörren till sin lägenhet.
– Det där är en provokation. Det är en provokation på riktigt, säger en av demonstrationstågets funktionärer i orange väst som är uppenbart uppretad.
Det har hunnit bli eftermiddag och solen steker Rinkebys gator när det blåklädda demonstrationståget sakta tar sig igenom stadsdelen. Fler anhängare av ”Den blå revolutionen” eller ”Brigade N’Hamedu”, som den heter på tigrinja, har anslutit och de går nu en marsch för att protestera mot den eritreanska kulturfestivalen.
Arrangörerna delar ut flygblad med rubriken ”Fredlig demonstration mot den eritreanska regimens festival”. I texten framgår det att de är emot kulturfestivalen och anser att den symboliserar den eritreanska regimens förtryck och fängslandet av oppositionen.
En motståndsrörelse som de blåklädda anser sig tillhöra. De flesta är män som för mellan tio till femton år sedan flydde från förföljelse, militärtjänst och övergrepp i hemlandet. Flera bär plakat och T-shirts med tryck som visar den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak som suttit fängslad sedan 2001 utan rättegång.
Många berättar om det förtryck som de flytt. En person säger att hans pappa dog i gruvolycka efter att inte ha fått ordentlig vila på flera dagar. En annan säger att regimen gjorde det omöjligt för familjen att bedriva affärsverksamhet. En tredje menar att hans bror torterats för att inte dela med sig av hemligheter om andra som flytt.
Även om årets arrangörer gång på gång upprepat mantrat att de är en fredlig rörelse, och att de i år ska använda ickevåldsmetoder för att visa sitt missnöje, så hänger fjolårets våldsamheter i luften. Flera av deltagarna har under dagen visserligen fördömt våldet, men också lagt till förklarande bisatser om att ”provokationerna” från regimlojalisterna var många och ihärdiga. Många refererar bland annat till att aggressiva budskap som skickades till dem på TikTok.
Kvinnan som manifesterande visade upp den eritreanska flaggan verkar vara ett exempel på hur en sådan provokation kan se ut och vilka ilskna reaktioner som i affekt kan väckas. Polisen var på hugget. De är väl förberedda.
För flera av besökarna inne på festivalen sitter traumat från fjolårets stormning djupt. En mamma berättar om att hon arbetade när den då 13-åriga dottern ringde henne och skrek.
– De kommer, de kommer!
Innan hade de pratat om riskerna och hon hade visat dottern bilder från vad som hänt i Tyskland. Men hon hade hoppats att det inte skulle ske i Sverige.
– Hon var här med sin mormor och jag sa ”spring till mormor”, vilket min dotter gjorde.
Tillsammans försökte de gömma sig medan de såg människor bli misshandlade runtomkring.
Inne i själva teaterladan, en del av Eggebygård låste dottern in sig på toaletten tillsammans med sin mormor och släckte lampan. Utanför hörde de hur rutorna slogs sönder. Dottern fick upp sin telefon och ringde 114 14. När Polisen svarade viskade hon att det hade kommit folk för att döda henne och att hon behövde skydd.
I dag ville dottern inte gå till festivalen då hon är allt för rädd. Mamman berättar att hela debatten sedan dess varit jobbig, men hon hoppas att dottern kommer imorgon.
Händelsen har också fått henne att tänka på hennes föräldrageneration, vars barn gav sina liv för landet.
– Jag känner att alla missförstår oss. Eritrea har offrat så mycket. Mammor har offrat sina barn, en del så många som sju barn och när man frågar dessa äldre hur de tänker kring det så svarar de att de offrade barnen för friheten. Att det var priset för att landet finns idag.
Hon menar att det är det här som ingen utomstående förstår. Hur djupa orättvisorna som landet utsatts för varit.
– Eritrea har bara haft fem år, mellan 1993 och 1998 då vi kunde bygga landet. Sedan har det varit krig, sanktioner, nya krig och nya sanktioner. Omvärlden måste förstå varför det ser ut som det gör, fortsätter hon.
Under de tre decennierna av krig lärde sig gerillan att de inte hade några vänner i världen. De hade bara sig själva att lita till. När det omöjliga skedde våren 1991 och det lilla landet besegrade en av tidens starkaste militärmakter på kontinenten var det en seger till ett högt mänskligt pris.
Över 65 000 eritreaner hade gett sina liv för friheten. 10 000 hade blivit invalidiserade. 90 000 barn var föräldralösa.
Det nya landets president Afewerki, meddelade diasporan att de inte skulle ha bråttom att återvända hem. Landet var sönderbombat. Det saknades bostäder, jobb och mat till de miljoner eritreaner som befann sig i diasporan. Det bästa sättet de kunde bidra till det nya landet var att skicka pengar.
I detta blev det organiserade arbetet i diasporan runt festivalerna centrala. På årliga möten samlade landet eritreaner i utlandet för att samla in pengar och upprätthålla kulturen, på ett sätt som regimen ansåg stärkte den. De första åren gick alla i familjerna men med tiden splittrade utvecklingen i Eritrea sammanhållningen och flera av volontärerna har familjemedlemmar som idag vägrar sätta sin fot på området.
Inne på festivalområdet rullar två volontärer en stor uppblåsbar boll i den eritreanska flaggans färger. I andra riktningen kommer en kvinna bärande på en bricka.
– Festivalen är som terapi för vårt folk, säger hon. Många är ensamma och det är svårt som svensk-eritrean, men här känner man sig mindre ensam.
Hon beskriver att festivalen är en unik mötesplats och berättar att hon under åren sett många vänner träffas på festivalen och bilda familj. Dessutom tror hon att den psykiska ohälsan, som enligt henne är hög i diasporan, kan minska om ungdomarna känner sig rotade i kulturen.
– Jag stödjer inte regeringen men jag stödjer vår flagga, fortsätter hon. Jag betalar inte tvåprocentsskatten, men reser till Eritrea ibland ändå. För mig handlar inte detta om politik utan om att dansa och ha roligt.
Hon önskar att festivalen inte hade varit så omdebatterad och säger att hon tycker det känns konstigt att det står svensk-eritreaner på andra sidan staketet. Istället för här inne. Samtidigt är det en av de fina sakerna med Sverige att båda sidor har samma rätt att anordna möten och festivaler. Men de som demonstrerar tycker hon ska komma in istället.
– De är välkomna. De tror pengar går till Eritrea men inga pengar skickas till Eritrea. Herregud vet de vad det kostar att hyra in ett tivoli. Det är dyrt, säger hon och fortsätter över gräsmattan.
Ljudanläggningen vid stora scenen testas och eventuella slagord eller musik från motdemonstrationen hörs inte in på området. På en bänk framför den ännu tomma stora scenen sitter tre vänner och pustar ut.
– Min pappa gick med krycka under hela min uppväxt. Min mamma levde med sitt trauma, berättar han.
Själv uppväxt i Husby har han i dag flyttat men återvänder varje år till festivalen.
– För mig är festivalen en årlig påminnelse om varifrån jag kommer.
När han var nere och begravde sin pappa i Asmara tänkte han ofta på deras sista samtal när han frågade om planerna för landet och framtiden. Pappan sa alltid att ”allt skulle bli bra”.
– Det var alltid svaret, “vänta, det kommer bli bra”.
Men, tror han, kanske är tiden hans pappa pratade om snart här, situationen i Eritrea kan komma att förbättras snabbt nu när kriget mot TPLF är över.
– Förändringen måste komma och ungdomarnas behov sättas i centrum.
Bristerna i landet är stora, både vad gäller demokratin men också infrastrukturen och vad gäller jobb, men samtidigt menar han att man också måste förstå varför landet stått still. Varför det är en diktatur.
– Det är gamla soldater som styr, de tänker på säkerhet, men detta kommer att ändras när nästa generation tar vid.
På andra sidan E18 har nu motdemonstranterna samlats. En av volontärerna från festivalarrangörerna har varit uppe på bron för att ta en bild. På kortet syns ett hundratal personer samlade i en cirkel.
– Jag tror de blir fler framåt kvällen, men de kommer att ta det lugnt i år. Deras ledare sitter ju häktad.
Mannen de syftar på har smeknamnet John Black och heter egentligen Yohannes Abraha. De visar klipp från holländska nyhetsartiklar där det framgår att han åtalats efter en attack mot en liknande festival i Holland. I andra intervjuer på Youtube pratar han om ”kriget” och att de ska ”strunta i den svenska polisens uppmaningar.” Om den svenska polisen står i vägen för dem ska de ”eliminera hindret. Ingen kan stoppa oss, vi lyder under inga lagar.”
– Det var han som hetsade dem i fjol och uppmanade dem att bränna ner tälten. Utan honom blir det lugnt.
Flera andra som var ledande i fjolårets protester är inte heller på plats. En del förekommer i polisens förundersökning om våldsamt upplopp.
– Andra vågar nog inte, de har ju ofta inte fått besked om de ska få asyl eller inte och då vill de inte riskera att gripas av polis.
Framför männen på bänken håller den nya uppblåsbara portalen med festivalens emblem att monteras på det största mötestältet. I en kärra som dras av tre män rullar lådor med öl in. På kartongerna står det ”Asmara Beer.” Under en period lobbades det för bojkott av ölen men nu säljs den ljusa lagern på Systembolaget.
Efter ett par timmar har demonstrationståget slutligen gått runt hela Rinkeby och återvänt till fältet där de började. Funktionärerna hjälper varandra med att dela ut vatten till de törstiga som marscherat de senaste tre-fyra timmarna. Många kollar sina telefoner för att följa upp reaktionerna från demonstrationståget.
I sociala medier börjar kommentarer om motdemonstrationen hagla. En person, som är emot dem, påpekar att han sett att någon håller i träpåle och plötsligt sprids bilden över allt. Det insinueras att de blåklädda är förberedda på att angripa festivalen. På plats tyder allt dock på att de endast använts för att bära upp plakat med politiska budskap, bland annat om Dawit Isaak.
Ett annat rykte som snart börjar florera är att de blåklädda i själva verket är från Etiopien, inte Eritrea. Flera av deltagarna skrattar åt kommentarerna när de konfronteras med dem.
– Det här är något som de alltid säger om oss. De verkar inte kunna förstå att de är de som brainwashed… hjärntvättade, säger en av de utmattade demonstranterna.
På avstånd hörs eritreansk musik allt högre. Mellan bropelarna till E18 och ovanför polisens piketbilar syns konturerna av den eritreanska flaggan vaja över de vita tälten. Det finns inte mycket kvar att göra. De blå revolutionärerna har fått sagt det de ville ha sagt och poliserna ser på när de plockar ihop allt som de burit med sig.
Arrangörerna diskuterar en stund sinsemellan om de ska återvända de kommande dagarna. De har trots allt demonstrationstillstånd från morgon till sen kväll under hela perioden som festivalen äger rum.
– Ungdomarna är trötta, säger farbror Gabriel. Kanske kan vi göra något annat imorgon. Vi får se.
Till slut landar de i att delta på en politisk konferens i Uppsala istället under morgondagen, där blåklädda eritreaner från hela Sverige ska samlas för att utvärdera årets motdemonstration och planera inför framtiden. Både för protesterna i Sverige och motståndet inne i Eritrea där det börjat synas ord som ”frihet” och ”Malay” (den blå revolutionens fana) sprayat på väggarna i huvudstaden Asmara.
Diktaturens barn blir allt mer organiserade.
– Jag är glad att de bytte strategi i år. Festivalarrangörerna hade säkert gärna sett att de slogs med polisen igen och försökte provocera dem i sociala medier, men de gick inte i den fällan. Det var smart att de avbröt, eftersom många av ungdomarna inte skulle ha följt instruktionerna om att demonstrera fredligt hela helgen, säger en av den blå rörelsens allierade bosatt i Kanada till Blankspot.
Strax före klockan 18.00 på fredagen invigs festivalen och besökarna strömmar in. 500 kronor kostar entrén för fyra dagar. Alla får ett festivalpass med den eritreanska flaggans färger runt armleden. För många av de som kommer är inte kulturfestivalen något annat än just en kulturfestival. De är här för att ha kul. Något liknande arrangemang för svensk-eritreaner finns inte i hela Skandinavien. För andra är den ett politiskt ställningstagande för ledningen.
Musiken strömmar ut från de olika scenerna och från tälten hörs skratt och sorl. Allt blandas upp med ljudet från barn som förtjust skriker när berg-och dalbanan rusar i de böjda kurvorna.
Mitt på området står Tiras Gebrehivet och ler med hela ansiktet.
– Ser du, säger hon, se på barnen. Det är det här det handlar om att rota dem i kulturen. Att ge dem rötter att stå på i livet, säger hon. Att inspirera dem!
När hon själv var barn ansågs hemspråksundervisningen i tigrinja viktig för att bli en hel människa.
– Det här är bortom språket, bortom modersmålet. Kulturen är precis lika viktig att få med sig när man växer upp.
En väninna till henne som har jobb inom hemtjänsten hela dagen sträcker ut benen och slappnar av i hela kroppen.
– Varför den här festivalen behövs? Som stöd till alla ensamma mammor och pappor som offrar sig, för att visa barnen att de inte är ensamma. De har det här.
Om detta, hennes 26:e festival blir den sista och politikerna lyckas med att förbjuda den tror hon det kommer få konsekvenser.
– Om man stoppar detta så rycker man upp alla dess barn med rötterna. Vi behöver det här, säger hon och lyfter upp dottern i luften på raka armar.
Så gjorde vi reportaget: Under torsdagen den 25 juli var Rasmus Canbäck på plats under E18 och följde med demonstranterna medan Martin Schibbye var inne på festivalområdet. Flera av de intervjuade ville inte uppge sina namn på grund av den upptrissade stämningen.
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar om nya artiklar av skribenterna genom att gå med i WhatsApp-gruppen för Martin Schibbyes journalistik. Rasmus WhatsApp-grupp. hittar du här.
Toppbild: Ett kollage med en blåklädd motdemonstrant (vänster), polis (mitten) och mediekontaktpersonen Zerai Teclai (höger). Foton Rasmus Canbäck.
Av Blankspot
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så att vi kan fortsätta att rapportera från Afrikas horn. Swisha ditt stöd till 123 554 35 41 eller donera.
