Efter årtionden av frostiga relationer kring Dawit Isaak försöker Sverige och Eritrea närma sig varandra igen. Martin Schibbye och Donald Boström reste till Asmara för att ta tempen på relationerna efter Stenergards besök.
Av Blankspot 30 april, 2026
Vita dukar, blågula servetter och gula ballonger. Medan diplomater, ministrar och FN-representanter från världens alla hörn långsamt fyller rummet, ställer sig Sveriges ambassadör i Eritrea vid mikrofonen, under kristallkronorna.
De församlade är stilla och förväntansfulla, nästan som på ett bröllop. Det knäpper och skrapar lite i högtalarna, men annars är allting perfekt.
– Låt oss vara ärliga. Den 8 mars är en bra dag att tala om kvinnors rättigheter. Men det är också den 9 mars. Och den 10 mars. Och alla andra dagar på året, inleder ambassadör Jenny Ohlsson och de sextiotalet personerna i publiken skrattar till.
Det skulle kunna vara ett vardagligt event, på en ambassad, var som helst i världen.
Men vi befinner oss i Eritreas huvudstad Asmara – mitt i den svenska engagemangspolitiken mot Eritrea för att fira internationella kvinnodagen.
Sveriges ambassadör i Eritrea, Jenny Ohlsson, håller tal under firandet av internationella kvinnodagen i Asmara.
Det svenska sektionskontoret i Asmara, som är det formella namnet på vad som en dag kan komma att bli en ambassad, är antagligen Sveriges minsta myndighet.
I princip består den av ministerrådet Åsa Pehrsson, ambassadören Jenny Ohlsson samt en lokal administratör och chaufför som båda är på plats under eventet som inbjudna gäster.
Men även om Pehrsson och Ohlsson roddat ihop eventet utan internet och utan att formellt vara en ambassad – så är det inget mot den decemberstress som rådde när Stenergard som första svenska utrikesminister besökte Eritrea i december. Då skulle de i ett land som sällan tar emot besök från omvärlden, utöver ministerns entourage få in både ett regeringsplan och livvakternas vapen.
Det faktum att diplomaterna i ”team Asmara” som de kallar sig båda sjungit i Adolf Fredriks flickkör samtidigt under 1980-talets luciakonserter på löpande band gjorde att de fixade besöket och att de båda är lugna inför dagen.
Det enda orosmomentet är hip hopp-gruppen som Åsa bokat – osedd.
På de reserverade platserna längt fram sitter några av Eritreas före detta kvinnliga gerillakämpar, de som i 30 år slogs i skyttegravarna för att befria sitt land. Här sitter turistminister Askalu Menkerios som 1974 hoppade av sina universitetsstudier för att delta i frihetskampen bredvid Eritreas minister för arbete och ”social rättvisa” Leul Gebreab, som under många år var ledare för Eritreas tunga kvinnoförbund.
Den eritreanska befrielserörelsen hade en ovanligt hög andel stridande kvinnliga soldater –under befrielsekriget utgjorde kvinnor över 30 procent – vilket ledde till en utvecklad jämställdhet i fält.
Men efter befrielsen, stärkte landets traditionella bondekultur åter sitt grepp bland befolkningen.
Ett ovanligt öppet samtal i Asmara. I ett land där offentliga diskussioner om rättigheter inte hör till vardagen sticker det svenska eventet ut.
De båda lyssnar artigt och uppmärksamt när ambassadör Jenny Ohlsson beskriver Sverige som ett av världens mest jämställda länder.
– Det finns ingen enskild reform som har skapat det här. Det är decennier av beslut, av rörelser underifrån, av politiska initiativ uppifrån.
Ambassadör Ohlsson talar om arbetsmarknaden. Om barnomsorgen som gör det möjligt att arbeta överhuvudtaget. Men lika tydligt talar hon om det som återstår. Trots lagändringar, skärpta straff och politiska satsningar fortsätter sexuellt våld, trakasserier och människohandel att vara en del av verkligheten.
– Varje år dödas kvinnor, ofta av en partner. Det är ett av de tydligaste misslyckandena i våra samhällen. Det här är inte bara en svensk utmaning. Den är global.
Samtidigt som Sverige nått långt, varnar hon för att utvecklingen inte är självklar.
– Vi kan inte ta framgångarna för givna. Jämställdhet är inte en kvinnofråga. Det är en samhällsfråga. Och den angår oss alla.
Efter ambassadörens tal går ordet till svensk-eritreanen Venus Hailesilassie som inleder med att påpeka det stora för henne att tala inför kvinnor som bar upp kampen.
– Jag är stolt över att få stå här inför mina mödrar, våra ledare, och det arv jag har fått av dem, inleder hon.
Vensus Hailesilassie förklarar att i Eritrea började inte jämställdheten med lagar eller reformer år 1993, utan i befrielsekampen.
– Ingenting ges. Vi har fått allt genom att kämpa och visa vad vi går för.
Efter de inledande orden följer ett panelsamtal om utmaningar och framsteg i jämställdhetsarbetet med ambassadörerna från Egypten, Indien och Storbritannien samt representanter från Eritrea och Sverige och precis när gästerna börjar nicka till så drar hipp-hopp gruppen igång och högtalarna dallrar till basgången.
Oron över musikinslaget har varit helt onödan och de tre dansarna, klädd i kamouflagebyxor och med rörelser som drar tankarna mot marscher och krig får de före detta gerillasoldaterna att applådera länge efter att musiken klingat ut.
Småkakor och frukt i plastglas står uppdukade på bord – en blandning av ”svenskt fika” och internationell buffé.
Väl ute ur seminariehallen hugger de uppspelta deltagarna in på snittar, fruktsallad och små rullar med injera. Unga karriärdiplomater från det eritreanska utrikesdepartementet småpratar med nyutbildade eritreanska jurister om att det numera är fler kvinnor än män som tar examen.
Luttrade diplomater uttrycker att de är ”imponerade” av den svenska ambassadörens ”unika aktiviteter” i landet.
Att den svenska utrikesministern ens fick komma till Eritrea förklarar de hör inte till självklarheterna. En inbjudan behövs – och det får inte alla som vill. Förutom den före detta kolonialmakten Italien, finns inga högnivåbesök från Europa registrerade på mycket lång tid.
På en rak fråga till ambassadören om det vi sett idag är ett resultat av Sveriges mer dialoginriktade linje gentemot Eritrea svarar Jenny Ohlsson tveklöst ja. Hon förklarar att dagen visar hur diplomati som bygger på en fungerande dialog också gör det möjligt att samtala om mänskliga rättigheter i Eritrea – i motsats till vad många utomstående tror.
– Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Och vi har nu relationer i Eritrea som gör att vi kan ha bra diskussion om detta, även i den här typen av ganska offentliga samtal.
Idéerna till paneldiskussionens fokus kom från unga eritreanska kvinnor, berättar hon. De hade lyft frågor om arbetsliv, diskriminering och rättigheter som prioriterade. Enligt henne visar dagen att diplomati som innehåller en anständig ton och stor dos av lyssnande från båda håll möjliggör bättre och fler diskussioner om viktiga frågor och även känsliga frågor.
Går det att tala om ett före och efter utrikesministerns besök? Har det öppnat dörrar?
– Vi har de senaste åren arbetat för en mer dialoginriktad relation. Både utrikesministerns besök i december och det vi gjorde idag är ett resultat av det arbetet. Jag vet inget annat land som genomför dessa typer av samtal och paneldebatter i Asmara, säger Jenny Ohlsson och förklarar att från eritreanskt håll har signalerna varit positiva efter besöket.
Varför har Sverige valt den här policyn – att vara mer engagerade och föra dialog?
– Jag säger ungefär som utrikesministern sa efter sitt besök: ”Om man har svenska intressen är det bättre att prata med länder än att inte göra det”. Vi har svenska intressen i Eritrea, och vi har också gemensamma intressen. Då är det självklart bättre att vara engagerade och ha en bra dialog än att hålla för öronen och stänga dörren.
Ute i trädgården minglar en äldre herre som var med och skrev den eritreanska konstitutionen 1997 kvar. Han är nöjd med skrivningarna om jämställdhet och berättar länge hur de tänkte kring just utnämningen av domare.
Det är bara ett problem.
Konstitutionen är inte implementerad – ännu. Landet styrs som en enpartistat under president Isaias Afwerki sedan självständigheten 1993, och de konstitutionella rättigheterna saknas, trots skrivningarna om demokrati och mänskliga rättigheter.
Under hängande ljusslingor samlas diplomater, gäster och lokala deltagare till efterföljande minglet i Asmara. En symbol för den försiktiga öppningen mellan Sverige och Eritrea.
Stenergard var den första svenska utrikesministern som besökte Eritrea sedan självständigheten 1993, men enligt utredningen som gjordes av Riksdagen för att utvärdera insatserna för att få Dawit fri, skedde det under perioden 2002–2019 omkring 60 direkta möten och samtal mellan Sverige och Eritrea på olika nivåer, utan att Sverige någon gång fick konsulärt tillträde, livstecken eller besked om en förestående rättslig prövning för Dawit Isaak.
Så att tro att ”ytterligare ett möte ska kunna lösa allt,” kommenterade utrikesministern själv som ”naivt” i en intervju efter hemkomsten.
Det nya var snarare platsen för mötet.
På ett sätt är det inte förvånande att det var Stenergard som tog sin in i lejonets kula. Hon är den åttonde utrikesministern som haft ärendet på sitt bord men den första som satt regeringskärran på kurs mot Asmara och innan dess korsat Rubicon i sitt arbete med fängslade svenskar utomlands. Floderus hade efter 790 dagar utväxlats mot den dömde Hamid Noury på ett sätt som skakat om. Resultat hade enligt kritiker fått gå före principer. Medin var efter bara 51 dagar ute ut turkiskt fängelse.
Resan och mötet beskrevs också på presskonferensen vid hemkomsten som ”en ny ansats för att kunna föra en dialog om många viktiga frågor.”
– För oss är det inte ett alternativ att inte tala med andra när det gäller svenska intressen, sa Stenergard och förklarade, som vore det första dagen på diplomatprogrammet för presskåren att om ”vi skulle vi begränsa våra kontakter till länder som vi delar värderingar med så skulle vi bli ganska isolerade”.
Stenergard hade inga nya livstecken, eller några konkreta nya livsbevis men hennes och UD:s bedömning utifrån de kontakter de haft och den information de fått är att han ”fortsatt är vid liv”.
– Det som mitt besök har lett till är en ny dynamik där vi har större möjligheter att diskutera svåra frågor.
Eritreas utrikesminister Osman Saleh bekräftar den försiktiga upptiningen i relationerna med Sverige under mötet i Asmara.
– Dawit Isaak, säger Eritreas utrikesminister Osman Saleh högt precis när han slagit sig ner i den enorma mörkblå fåtöljen inne på sitt arbetsrum i centrala Asmara.
Fåtöljens är så bred att det utan tvekan skulle få plats två ministrar i den.
Det är två dagar efter ambassadens event och ministern vet vad svenska journalister kommer att fråga om – så istället för att vänta, tar han själv upp den fängslade svensk-eritreanen som i höst suttit 25 år i fängelse.
– Dawit var det första er utrikesminister tog upp när vi möttes i New York, fortsätter han.
Osman Saleh förklarar att han försökte svara, men ”att hon låg på ganska hårt” när hon uppmanade Eritrea att Dawit bör friges på humanitära grunder.
– Då sade jag att jag hellre än ”the sticky issue” skulle vilja att vi talade om hur vi kan utveckla relationen mellan våra länder.
Enligt Osman Saleh accepterade Stenergard resonemanget. Han bjöd in henne till Eritrea. Hon tackade ja. Resten är svensk nutidshistoria. En tanke han hade då var att hon skulle få träffa presidenten. Men resan i december beskriver han sedan som mer hövligt och inledande – än förhandlande. Det var, som han beskriver det, i första hand ett välkomstmöte. En nystart.
– Det var allmänt hållet, säger han. Inget konkret. Vi satt här i detta rum, säger han och slår ut med armarna.
På frågan om hur Eritrea själva utvärderar besöket svarar han utan stora ord att det inte var ett genombrott, men ett steg på ”rätt väg”.
– Vi ser det som normalt. Det var bra, det var acceptabelt.
Det är ett typiskt Osman Saleh-svar: nedtonat, medvetet avdramatiserat. För ett möte med sin svenska kollega är ju allt annat än något som hör till vanligheterna.
– Jag kan inte säga att något kommer att hända. Vi är fortfarande i början av att bygga upp relationen mellan Sverige och Eritrea, fortsätter han. Om Sverige också vill bygga upp den relationen är det bra. Då är vi på rätt väg.
Det bästa under besöket minns han, var en informell ”businessdinner” med den svenska utrikesministern där även flera andra eritreanska ministrar deltog, liksom medarbetare från hans stab. Det skrattades och skämtades, säger han och ler stort.
– Atmosfären var väldigt positiv.
På frågan om några konkreta projekt kom på plats. Några investeringar, nya program, eller officiella initiativ skakar han på huvudet.
Inte än.
Men för Saleh tycks själva förskjutningen vara det viktiga: att relationen inte längre bara definieras av en konfliktpunkt.
När han får frågan om vad som skulle kunna bli viktiga ämnen i en framtida dialog med Sverige listar han regeringens prioriteringar.
– Infrastruktur i allmänhet, säger han. Vatten, energi, jordbruk. Men också utbildning och hälsa.
Det är punkter som säger något om hur den eritreanska staten vill framställa sig själv inför omvärlden: inte som ett land som i första hand vill tala om konflikt, utan om statlig uppbyggnad och långsiktiga investeringar.
Det är också tydligt att Dawit Isaak-frågan fortfarande finns där som fond i relationen och i olika samtal med Sverige men frågan dominerade inte hela utrikesministerns besök i Asmara.
Det verkar han tycka var klokt och han understryker att det är bättre att tala om relationens framtid än att fastna i ”den känsliga frågan”. Det är också en linje som återkommer i flera samtal med eritreanska företrädare: viljan att inte låta ”ett enda ärende” definiera hela relationen till Sverige.
Strax före utrikesministerns besök i Eritrea släpptes 100-tals fångar varav några suttit fängslade i 18 år utan rättegång. På frågan om dessa uppmärksammade frisläppanden kommer att fortsätta, svarar Osman Saleh först:
– Förhoppningsvis kommer det att fortsätta.
Men när han får möjligheten att svara på om detta rörde sig om ”en amnesti, eller om människor bara avtjänat sina straff”, blir han försiktigare och säger att sådana frågor borde besvaras av domare och att han inte känner till detaljerna om vilka personer det gällde eller exakt varför de fängslats.
– Jag kan inte vara både pedagog och politiker. Det kan vara amnesti. Det kan vara så att de släpps för att regeringen vill att de släpps. Det kan vara något annat, säger han.
Eritreas utrikesminister Osman Saleh i samma rum där Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard nyligen mötte honom.
När intervjun är klar går Osman Saleh och ställer sig vid fönstret och ser ut över Asmara. En rad vita persienner hänger på väggen. En del saknas.
Den 24 maj firar Eritrea 35 år av självständighet och Osman Saleh säger att landet under dessa år hade kunnat utvecklas mycket längre om det inte gång på gång kastats tillbaka på grund av krig och sanktioner.
Han nämner hur BNP-tillväxten först steg kraftigt innan kriget 1998 bromsade ekonomin och drog in landet i en hård period av krig.
– Tiden vi har gått igenom har varit mycket hård, säger han. Men nu ser det ut som att vi försöker ta oss ur den situationen.
Sedan avslöjar han att på agendan står en resa till Stockholm.
– Stenergard har bjudit in mig och då kanske vi kan tala vidare även om andra saker. Hon är modig er utrikesminister.
Asmara by night. Vardagslivet fortsätter i skuggan av landets politiska och ekonomiska isolering. Få eritreaner har bankkonton och många vittnar om svårigheter att importera och exportera varor.
En av Stenergards företrädare, den före detta utrikesministern Ann Linde sa att om ”man för att lösa upp en knut drar hårt i ett snöre så sitter knuten bara hårdare fast” och Sverige har också sedan 2014, oavsett regering, försökt att förbättra relationerna med Eritrea.
Slutsatsen som drogs då var att mot en nation som har som mantra att ”Never kneel down” skulle hot och krav – få rakt motsatt effekt. För de gamla gerillaledarna, som tagit av sig uniformerna och satt på sig kostymer, finns det inga krav utifrån som skulle kunna få dem att ändra uppfattning.
Men den nya svenska linjen gentemot Eritrea har inte passerat obemärkt förbi hos regimens hårdaste kritiker. Drivande i kritiken mot den nya linjen har varit Edelstam Foundation som under utrikesministerns besök intensivt ifrågasatte och kritiserade den nya diplomatiska ambitionen.
Caroline Edelstam, stiftelsens ordförande, menade i inlägg på X att besöket riskerade att legitimera en av världens mest slutna och repressiva regimer utan att Sverige fått några som helst garantier i utbyte.
Att Eritrea, trots 24 år av internationella påtryckningar, ännu inte lämnat ett enda bekräftat livstecken från Dawit Isaak menade hon förstärkte upplevelsen av att Sverige nu flyttar fokus från mänskliga rättigheter till en strikt pragmatisk utrikespolitik.
– Det tydligaste exemplet är att inga åtgärder vidtagits sju månader efter utrikesministerns officiella krav på Dawit Isaaks omedelbara frigivning, trots att Eritrea fortsatt vägrar att hörsamma det. Att tillmötesgå autokrater gör dem inte mer samarbetsvilliga – det stärker dem, säger hon idag.
Andra röster uttryckte en försiktig förhoppning om att den nya relationen ändå kunde öppna dörrar och att varje officiell kontakt i teorin kan bli ett tillfälle att lyfta både Dawit Isaak och andra försvunna eritreanska medborgare.
Bland exileritreaner var reaktionerna blandade. En del köpte tårta och firade besöket medan andra menade att besöket snarare stärker president Isaias Afewerkis narrativ om att Eritrea söker partners på sina egna villkor, inte att landet är pressat att förändras.
Eritreas informationsminister poserar framför en vägg av äldre tv-apparater på kontot i Asmara. Som en av regeringens mest tongivande röster försvarar han landets politiska linje och avfärdar återkommande internationell kritik.
Det är inte bara utrikesministern som tar tjuren vid hornen. Framför ett tiotal avstängda grå tjocktv-apparater tar landets informationsminister emot. Han berättar att han hört från en svensk diplomat att mellan 80 till 90 procent av svenska politikers och allmänhetens intresse för Eritrea kretsar kring Dawit Isaak, inte kring Eritrea som land.
– Det är olyckligt.
På frågan hur det svenska utrikesministerbesöket i Eritrea uppfattades från eritreansk sida svarar han att relationen länge varit ”extremt svår” med Sverige.
– Att reducera de historiska banden mellan Sverige och Eritrea till en incident som rör en person var, en felaktig prioritering, säger han och fortsätter:
– Jag försöker inte säga att ett liv inte är ett liv, såklart. Men jag tycker att det där, för oss, var en felprioritering av de bilaterala relationerna redan från början, det borde finnas bredare möjligheter till samarbete mellan länderna.
Som exempel nämner han den stora eritreanska diasporan i Sverige, regionens strategiska betydelse, historiska band och ett brett spektrum av tänkbara områden för samarbete.
På själva kärnfrågan, Dawit Isaak, upprepar han den eritreanska statens välkända hållning:
– Dawit Isaak ses som dubbel medborgare, svensk och eritrean, och därmed som underställd eritreansk jurisdiktion inne i Eritrea. Eftersom han begick sitt brott här ska han avtjäna sitt straff här.
Det påstådda brottet som Dawit Isaak anklagas för är, enligt ministern, inte hans journalistik eller hans åsikter, utan att han var en del av en oppositionsgrupp som anklagas för förräderi i anslutning till kriget 1998-2000.
Men när han kommer till den svenska utrikesministerns besök är tonen märkbart mildare jämfört med hur det låtit förr under åren.
– Hur som helst tycker jag att tonen under besöket var god. För mig hade hon ett mycket bredare perspektiv och framförde sina synpunkter på ett konstruktivt sätt.
Besöket, menar han, gav båda sidor möjlighet att diskutera regionala, internationella och bilaterala frågor på ett nyktert sätt utan ultimatum och utan det han beskriver som ”olämpliga förhandsvillkor”.
– I den meningen tror jag att det är ett steg i rätt riktning.
Informationsministern Yemane Ghebremeskel har som alla andra noterat att personer släppts från eritreanska fängelser under hösten.
Samma dag som vi ses har en av Eritreas mest kända satirtecknare, Biniam Solomon, känd under pseudonymen Cobra, släppts fri efter 15 år i fängelse utan åtal eller rättegång. Biniam blev känd för sina samhällskritiska teckningar under den korta period i slutet av 1990-talet då Eritrea hade en oberoende press, innan den stängdes ned 2001 och journalister fängslades.
Frisläppandet är ett av flera liknande fall på senare tid, men om det är någon ”trend” vill inte informationsministern svara på.
– Jag har ingen aning, jag har sett det också, säger han, men vill inte prata om fallet.
Det han spontant kan kommentera är att om man idag ”säger fel saker om Palestina i London” eller ”sprider bilder från missiler som slår ner i Dubai så kan man också fängslas”.
Men mer än så vill han inte säga.
– Jag tänker inte svara på frågor, som på grundar sig i omvärldens dubbelmoral.
I höst har Dawit Isaak suttit fängslad i 25 år. Kan den nya engagemangspolitiken bryta dödläget – eller fortsätter ovissheten?
Tillbaka vid ambassadens event för att lyfta kvinnors rättigheter har bandet bestående av systrarna Berthel och Daniet sjungit sin sista låt med pappa Berhan på gitarr. Vinet är urdrucket och småkakorna uppätna.
En flera veckors lång anspänning släpper och ambassadör Jenny Ohlsson kränger av sig de obekväma högklackade skorna där hon sitter kvar själv vid ett av caféborden.
– Jag hade oftare tjusiga klackskor på andra posteringar, men här i Eritrea blir det inte att man använder dem så ofta så fötterna är inte så vana, säger hon ursäktande och masserar fotsulan med tummen.
Mörkret har börjat sänka sig över Asmara och de små ljusslingorna lyser upp den dekorerade innergården. Om några timmar flyger hon tillbaka till Stockholm.
Före Eritrea var hon posterad i Rwandas huvudstad Kigali och hon kan ibland sakna ett större sammanhang. Flera kollegor och människor att prata med ”om utmaningar och hur man ska tolka politiska skeenden Men få länder eller organisationer jobbar med Eritrea. Få kommer på besök. Landet är isolerat.
Som för alla tidigare svenska ambassadörer till Eritrea är hennes tjänst formellt baserad i Stockholm. En gång i månaden under två och ett halvt år har hon nu rest till Asmara och vid varje resa träffat fler och fler människor i landet. På varje resa och på nästan varje möte har hon tagit upp Dawit Isaak, ställt frågor och framfört svenska budskap. Att kunna erbjuda konsulärt stöd till svenska medborgare i nöd utomlands är en central uppgift för en diplomat i fält.
– Det spelar liksom ingen roll hur många år som har gått förklarar hon. Vi fortsätter alltid försöka att hitta vägar framåt. Att dra ner på ambitionsnivån och ge upp finns inte på kartan.
Nästa steg för arbetet i Asmara är ännu inte bestämt, men riktningen är tydlig. All uppskattning och positiv feedback under kvällen gör att de vill ordna flera event framöver.
– Vi försöker hitta frågor där det finns ett gemensamt intresse med Eritrea. Mänskliga rättigheter är en sådan, hur omvärlden kan stödja en fredlig utveckling i regionen en annan, men också frågor kopplade till den stora svensk-eritreanska diasporan är viktiga. säger Jenny Ohlsson och lägger till:
– Och så hoppas jag att vi kan fira nationaldagen och midsommar här igen.
På plats i Eritrea: Martin Schibbye & Donald Boström.
Detta reportage är det första i en serie av kommande artiklar från Eritrea. Blankspot har länge bevakat landet och alla artiklar och reportage kan läsas här.
Av Blankspot
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så att vi kan fortsätta att rapportera från Afrikas horn. Swisha ditt stöd till 123 554 35 41 eller donera.
