Det är på dagen fem år sedan lastbilen körde ner för Drottninggatan. Fem människor och en hund dog. Läs en krönika av Karolina-Louise Räms om solidaritet och hopp.
Av Karolina-Louise Räms 9 april, 2022
En stridsvagn kör förbi mig i snöslasket och saktar in innan rondellen. Bredvid tågperrongen vid Enköpings central står ett godståg lastat med olika militärfordon. Radion rapporterar om att risken för ännu en terrorattack ökat sedan Ryssland gick in i Ukraina.
Det är på dagen fem år sedan lastbilen körde ner för Drottninggatan. Fem människor och en hund dog. De allra flesta har någon sorts relation till händelsen. Jag tänker på taxichauffören som erbjöd sig att skjutsa föräldrar gratis resten av eftermiddagen. Eller tågpendlaren som sprang för sitt liv när det ryktades om skottlossning på centralen. Jag minns de som dog men också solidaritet hos de som levde.
När jag närmar mig Stockholm kastas jag tillbaka till veckorna efter terrorattacken. Hur jag ökade på stegen genom centralen och skyndade mig för att komma ner i tunnelbanan och ta mig bort från folksamlingen.
Hur jag väl på tunnelbanan till skolan letade efter närmsta nödutgång och flyktväg.
I dag, fem år senare, ser jag ingen som flackar med blicken och spanar efter nödutgångar. Inte heller är det någon som riktar fokus mot resenären med onödigt stora väskor och mycket bagage.
Sverige har kanske inte glömt, men fokus har riktats mot ett annat krig.
På kvällen för femårsdagen är det minnesceremoni och stipendieutdelning arrangerad av Ebbas änglar, en stiftelse till minne av Ebba Åkerlund, barnet som hittades under lastbilens hjul.
Flera i publiken gråter när Janne Schaffer spelar ”Jag vill ha en egen måne”, en låt som Ebba tyckte mycket om.
Jonas Trolle som är chef för Center mot våldsbejakande extremism är med under kvällen och pratar om terrordådet. Han berättar om att samhället gemensamt måste bekämpa extremismen som sådan. När en person sätter sig bakom ratten och kör ner för Drottninggatan är det försent.
Den dagen för fem år sedan var på ett sätt ett misslyckande, vi lyckades inte.
Samtidigt blev det kanske början på något nytt. Ny kunskap. Nya strategier. Enligt Jonas Trolle är psykisk ohälsa en bidragande orsak till att människor söker sig till extrema rörelser.
Ensamma människor har också en större risk att dras in i det våldsbejakande. Men trots att det pågår ett krig i Europa, trots att det senast på torsdagskvällen skedde ännu en skjutning i Tel Aviv där två människor miste livet, så finns det ett hopp.
Solidariteten vinner över rädslan. Människor med olika bakgrunder släpps in i det offentliga rummet, och kanske hjälper det nya människor att hitta en annan väg.
Jonas Trolle trycker på att terrordåd inte är det normala. Att vi alla har ett ansvar som medmänniskor att reagera och agera när någon i vår närhet dras in i nya kretsar.
När jag går hem efter ceremonin ser jag att Lejonen på Drottninggatan fått blomkransar. Människor stannar upp och ler. Den sjunde april är en dag att sörja. Men också en dag att minnas alla som agerade, alla som lever och allt hopp som finns i sorgen.
Läs en intervju med Karolina-Louise Räms som skrivit krönikan här.
