Reportage om Burkina Faso, Demokrati

Burkina Fasos bönder i ojämn kamp mot jihadisterna

Regeringen uppmanade byborna att ta upp kampen mot jihadisterna. Men de vapen som utlovats dök aldrig upp. När anfallet väl kom stod de försvarslösa.

Av Sam Mednick 15 oktober, 2020

Av: Sam Mednick, frilansjournalist.

Den här artikeln publicerades ursprungligen av The New Humanitarian (TNH) en nyhetsbyrå som fokuserar på att rapportera om humanitära kriser. TNH är inte ansvariga för översättningen som gjorts av Blankspot.

– Vi uppmanades att försvara våra byar, men hur ska jag kunna göra det med enbart mina bara händer, säger Tambura som flytt tillsammans med hundratals andra och nu lever i ett flyktingläger i de norra delarna av staden Kongoussi.

Hundratals civila i både städer och byar i områden av Burkina Faso som drabbats hårt av extremisternas våld har frivilligt anmält sig för att försvara sina samhällen och stå upp mot jihadistgrupperna efter att en ny lag – känd som ”De frivilliga för försvar av hemlandet” antogs av parlamentet i januari. 

Regeringen, som inte kunnat offentliggöra en exakt siffra över antalet frivilliga, hade hoppats att detta unika initiativ skulle stärka försvarsviljan även hos landets demoraliserade väpnade styrkor som stod emot våg efter våg av både jihadisktiskt våld och sammandrabbningar mellan andra grupper vilka sammantaget fått över en miljon människor att fly. De flesta under det senaste året.

Men nio månader efter att programmet sjösattes vittnar volontärer, som skulle fått både vapen och utbildning, om att det är dåligt utrustade och ofta helt enkelt för rädda för att ta upp strid med de stridsvana och tungt beväpnade extremistgrupperna. 

Flera boende i de områden som dessa nya självförsvarsgrupper patrullerar anklagar också dem för att beta sig illa: Anklagelserna varierar från att stjäla kor till att attackera de som anklagas för att samarbeta med jihadisterna.

Många bybor är också oroliga för att bli attackerade av jihadisterna om de misstänks för att samarbete med de frivilliga försvarsgrupperna.

Förra veckan dödades 25 personer när en konvoj attackerades med flyktingar på väg tillbaka till byn som de lämnat.  De som avrättade dem hänvisade, enligt vittnen som överlevde, till att de samarbetat med de självförsvarsgrupper som opererade i området. 

Med ett presidentval runt hörnet, varnar nu både analytiker och oppositionens kandidater för att självförsvarsgrupperna kan komma att exploateras för att stärka makten hos vissa grupper och underminera rivalers inflytande. 

– Syftet med den här lagen var att skapa fred och säkerhet, säger Flore Berger en forskare och analytiker på Sahel-området. Men de frivilliga är både offer och förövare när det kommer till våldsanvändning och de civila hamnar i kläm mellan de olika aktörerna. 

Planen att börja rekrytera volontärer presenterades i november i fjol efter att 37 civila dött i en jihadistattack på arbetarna vid en kanadensisk guldgruva i de östra delarna av Burkina Faso. 

Vid den tidpunkten var det en av de dödligaste attackerna hittills av jihadister, vilka inledde sitt uppror i Burkina Fasos torra nordliga delar under 2016 och sedan dess spridit sig åt både väster och öster och skurit av stora delar av landet. 

Enligt regeringstjänstemän i Kongoussi har volontärerna framgångsrikt hindrat extremister från att angripa större städer och de får också uppskattning för att ha bistått vid eskorter längs med utsatta vägsträckor till jordbruksområden under regnsäsongen. 

Men programmet implementerades alldeless för snabbt, enligt Heni Nsaibia, forskare vid ACLED (Armed Conflict Location and Event Data Project) och det beskrivs som ett ”dubiöst låg-budget alternativ” till att stärka landets reguljära armé. 

I flera av Kongoussis städer, mot både norr och öster, vittnar Tamboura och hans sju frivilliga vänner i volontärgruppen om att de försökt att stå upp emot jihadisterna.

Soldaterna lärde männen på en vecka hur de skulle ladda sina vapen, gräva skyttegravar och skydda sig under eldstrider.

Men de hade alla varit tvungna att ta med sig sina egna vapen till kursen och de löften som följde om automatkarbiner realiserades aldrig.  

De enda vapen som gruppen har för närvarande i sin arsenal är två jaktgevär, ett av dem provisoriskt lagat med gaffatejp, samt en hemmagjord pistol som det tar lång tid att ladda. 

Det och en kökskniv modell större är allt. 

– Hur kan regeringen tro att jag ska ha råd att köpa ett gevär, frågar sig Abdoulaye, en av medlemmarna i Tambouras grupp som av rädsla för represalier inte vill uppge sitt riktiga namn.

– Jag har ju vänt mig till regeringen för att de ska skydda mig och mitt community, säger han.

Bristen på träning och utrustning har lämnat grupperna både utsatta och sårbara för attacker från jihadister. Sedan februari har enligt statistik från ACLED, åtminstånde ett fyrtiotal attacker varit riktade emot volontärerna. Inklusive en mot orgaisationens högkvarter i landets norra delar.

I staden Natiaboani i landets östra delar har tre av tjugo volontärer dödats under året, enligt en invånare som vill förbli anonym. En av de dödade ska ha avrättats i sitt hem en kort tid efter att han anmält sitt intresse för att gå med i stadens självförsvarsgrupp. 

Risken för att jihadister kollektivt bestraffar samhällen som rekryterat volontärer hamnade också i blickfånget efter förra veckans attack mot konvojen av de som fördrivits och som återvände hem efter ett och ett halvt års frånvaro.

Vittnen berättade att män skildes från kvinnor och att barn släpades bort.

– De sa till oss att våra män försökt döda dem, sa Wendpengda Ouedraogo, som var bland de 21 kvinnor och barn som senare släpptes av jihadisterna.

Enligt uppgifter från ACLED har mer än hälften av de 19 attacker som frivilligstyrkorna inlett sedan februari varit riktade mot civila – från landets Fulani-samhälle, en grupp som ofta misstänks för att samarbeta med jihadisterna.

Analytiker menar att dessa attacker, som har lämnat ett dussintals Fulani döda, har förvärrat de etniska spänningarna mellan boskapsskötare och andra vars medlemmar anmält sig som volontärer.

Ett vittne från byn Sam, 15 kilometer från Kongoussi, berättade att volontärer ställde upp fyra civila från Fulani mot en mur i februari och sköt dem. De dödade två och skadade de andra.

Volontärerna varnade sedan de övriga som var icke-Fulani att de skulle drabbas av samma öde om de besökte Fulanis städer, enligt 59-åringen, som inte bevittnade händelsen, men sa att han talade med en av de skadade männen efteråt.

– Fulanibefolkningen tas systematiskt ut ur fordon, kontrolleras, förödmjukas, torteras och dödas ibland för sitt etniska utseende av försvarets frivilliga, skriver en lokal rättighetsgrupp i ett uttalande förra veckan från Collective Against Impunity and the Stigmatisation of Communities. En kampanj mot våldsamheter gentemot Fulani.

Andra medlemmar i samhället, inte bara från Fulanibefolkningen, berättar att volontärer har stulit egendom från dem och hotat dem utan någon tydlig anledning.

En 65-årig man, också från Sam, sa att en grupp hade krävt i februari att de skulle få genomsöka hans hus eftersom de hade sett män komma på motorcyklar föregående natt och misstänkt att de var jihadister.

– Jag drevs först bort från terrorister, och nu kan jag inte gå tillbaka på grund av volontärerna, säger mannen.

65-åringen förklarade för dem att männen var hans söner, men volontärerna sa till honom att det skulle få konsekvenser om de såg något misstänkt igen.

– De sa inte direkt “vi kommer att döda dig “, men de sa att de inte tycker synd om människor de känner eller gör något undantag för dem, berättade mannen. 

Även om det var en jihadistattack i Sam som tvingade 65-åringen att fly till Kongoussi kort efter den händelsen, säger han att volontärerna är den främsta anledningen till att han inte har återvänt.

– Jag fördrevs på grund av terrorister, men nu kan jag inte gå tillbaka på grund av volontärer, säger en annan Sam-invånare som håller med.

Trots att den nya lagen kring frivillighetstyrkor stipulerar både att de som anmäler sig frivilligt ska genomgå en process kring den egna moralen innan de antas, samt att byborna ska få ha ett ord med i laget om vem som väljs ut, så berättar Tamboura att han själv handplockat de nio männen eftersom de helt enkelt var modigast.

Andra volontärer sa att medlemmarna hade nominerats av ledarna för byn, eller utvalda eftersom de ansågs besitta mystiska krafter som hjälpte dem i strid.

– Terrorister vet att starka lokala traditioner i dessa byar är svåra att besegra, sa en av volontärerna som inte ville bli namngiven.

Volontärerna är inte den enda milisen som opererar i Burkina Faso: en annan lokal försvarsmilis som kallar sig Koglweogo har tiotusentals medlemmar och slåss primärt mot brottslighet men dras ofta in i skärmytslingar med jihadisterna.

En färsk rapport från Clingendael institutet, en tankesmedja i Haag, slog nyligen fast att politiker kan känna sig lockade att använda dessa grupper för att säkra en seger i de kommande valen, framför allt om valet blir jämnt och resultatet omstritt: “I ett skört politisk klimat som det i Burkina Faso, så är dessa grupper inte immuna från politik och kan med lätthet förvandla sig till mer okontrollerbara milisgrupper”, slår rapporten fast.

Företrädare för oppositionen menar att volontärerna kan komma att föredra det styrande partiet om de bli uppvaktade, men många som fick frågan hade inte pratat med någon politiker om valet ännu.

– Landets ledare kommer att betala volontärerna för att rösta på dem och för att samla ihop andra för att rösta, sa Boukary Kaboré en prominent politiker som hoppas att ställa upp i presidentvalet men som kämpar för att komma med på vallängderna. 

Rättighetsgrupper befarar också att regeringstjänstemän kan komma att outsourca mer jobb till volontärerna i takt med att regeringens egna styrkor blir allt mer pressade av anklagelser om övergrepp utförda under anti-terroroperationerna.

– Vi oroar oss för att dessa frivilliga styrkor i slutändan kommer att agera som en oberäknelig ställföreträdande underavdelning till staten som kan göra det smutsiga jobbet i dess ställe, säger Jonathan Pedneault, forskare vid Human Right Watch.

Familjemedlemmar till volontärer har också krävt mer stöd från staten för deras nära och kära.

– Situationen är inte rättvis, säger Adama Sayoré, vars 25-åriga son aldrig ens hade hållit i ett vapen innan han gick med.

– Han kan inte slåss mot terrorister.

**

Den här artikeln publicerades ursprungligen av The New Humanitarian (TNH) en nyhetsbyrå som fokuserar på att rapportera om humanitära kriser.

Av Sam Mednick