"Mina tårar går inte att stoppa"
Ahmad Rahimi hoppades finna trygghet i Sverige– två år, ett avslag och två självmordsförsök senare, väntar han fortfarande på besked om han ska få stanna. ”Jag är så rädd, ovissheten är som en långsam tortyr”, säger han. Han kunde ha varit vilken tonåring som helst. Kepsen lätt uppskjuten i pannan, örhänget som glittrar till i […]
Ahmad Rahimi hoppades finna trygghet i Sverige– två år, ett avslag och två självmordsförsök senare, väntar han fortfarande på besked om han ska få stanna. ”Jag är så rädd, ovissheten är som en långsam tortyr”, säger han.
Han kunde ha varit vilken tonåring som helst. Kepsen lätt uppskjuten i pannan, örhänget som glittrar till i vänster öra och den intensiva, närvarande blicken.
Så tar han sats och börjar prata från scenen inför de hundratals människor som samlats på Sergels torg för att höra på hans och andras berättelser.
– Jag är född och uppvuxen i Iran. Nu riskerar jag att bli utvisad till Afghanistan. Ett land där jag aldrig har varit. Ett land där jag inte känner någon. . .
17-årige Ahmad Rahimi är ett av de cirka 35 400 barn som kom ensamma till Sverige 2015.
– Till en början var jag jätteglad när jag kom hit, berättar han när vi sitter ner på ett café efter hans framträdande.
Hans mamma hade visat bilder av Sverige. Han hade fått veta att det var ett tryggt land. Ett land där det fanns demokrati och mänskliga rättigheter. Inte som i Afghanistan eller Iran, där Ahmad är född och uppvuxen.
– I Iran hatar de dessutom afghaner, konstaterar han. Vi stod längst ner på samhällsstegen.
Familjen levde fattigt och Ahmad fick plocka papp för att sälja vidare efter skolan varje dag. Hans blev utsatt för våld både i hemmet och utanför. Sen försvann hans pappa och hans mamma blev sjuk.
– När jag fyllde 15 år blev jag uppsökt av grupper som vill rekrytera mig till kriget i Syrien. De försökte locka med pengar. Jag kände mig hotad, berättar han.
Situationen blev ohållbar.
Med hjälp av en vän till familjen fick han ihop pengar till flykten, 20 000 kronor, för att åka via Turkiet till Grekland.
– Vi åkte båt över till Lesbos. Vågorna var höga, jag kräktes och trodde att jag skulle dö, berättar han.
Från Lesbos till fastlandet reste han vidare med en större färja. Väl framme i Aten var pengarna slut. Ahmad blev erbjuden hjälp att ta sig vidare mot att han jobbade gratis för en människosmugglare under en månad.
– Det var mycket hårt. Jag hjälpte till med städning och annat i hans hem. Han skrek på mig hela tiden ”fortare, fortare”.
Men efter de fyra veckorna fick han i alla fall hjälp vidare och kom fram till Sverige i augusti.
Ahmad Rahimi utanför ABF-huset i Stockholm. Foto: Sophie Arnö.
Det första året i Växjö verkade livet ta den vändning som Ahmad hade drömt om. Han bodde på ett privat boende för ensamkommande ungdomar, fick kompisar, lärde sig svenska, gick med i Röda korset och Socialdemokraternas ungdomsförbund, spelade och sjöng på Studiefrämjandet och var aktiv i Sverigehazarernas förening. Oron fanns hela tiden med honom. Men också hoppet.
Så kom avslaget. Det var den 4 november 2016. Migrationsverket sa att Ahmad måste lämna Sverige inom tre veckor. Att han skulle åka till Afghanistan och att han kunde få 30 000 kronor med sig.
– Jag skrek ”Om du så ger mig en miljon så åker jag aldrig dit”.
– Vilken rätt har Sverige att utvisa mig till ett land där jag aldrig har varit? undrar han retoriskt. Ett land där jag inte känner någon. Ett land där både talibaner och IS behöver nya medlemmar, unga krigare, självmordsbombare. Det är 100 procent farligt för mig att åka dit!
Han beskriver hur ”hans hjärta blev svart” när han kom ut ur rummet.
– Jag blev som chockad.
Så slog han sönder ett fönster. Rakt igenom, med knuten näve. Glaset flög. Ärren vittnar fortfarande om den eftermiddagen.
Han blev skjutsad till en akut psykiatrisk avdelning. Ett ”galenhus” som han själv kallar det.
– Jag pratade med läkaren och försökte förklara att jag inte är galen. ”Tänk dig själv” sa jag till honom. ”Hur skulle du känna?”.
– Nej du är inte galen, svarade han, men du är chockad så därför ska du stanna här.
Efter två veckors inläggning kom Ahmad ut. Bara för att möta nästa bakslag.
Samma dag som han fått avslaget på sin asylansökan hade hans ålder skrivits upp till 18 år och han skulle nu bo i ett nytt boende – för vuxna.
– Jag kände ingen där. De var mycket äldre och vakna på nätterna. Jag kunde inte studera. Jag var jätterädd och förlorade allt hopp.
Ahmad sydde igen sin mun. En symbolisk, förtvivlad handling i hopp om att någon skulle förstå vad han gick igenom. Flera dagar var det så. Han åt inte.
Sen lyckade personalen ta bort stygnen. Ahmad gick till BUP, barn och ungdomspsykiatrin. Han fick medicin, ångestdämpande.
– Det hjälpte lite, men inte tillräckligt.
Så försökte han ta sitt liv. Två gånger skar han sig med en rakhyvel i den mjuka huden längs armen. Det blödde mycket.
Det är svårt att se det framför sig när han sitter här nu. Så sammanhållen, till synes stark och full av livskraft.
– Jag har försökt ta mitt liv, konstaterar han. Inte för att jag inte vill leva – utan för att jag kände att jag inte orkar mer.
Det som fått honom att kämpa vidare är kompisarna som peppat – och som så ofta är det särskilt en person som har funnits där, en lärare.
– Jag glömmer aldrig vad hon sa. Ge inte upp! Hon har funnits där sent på kvällen. Jag har kunnat ringa. Hon har tröstat. Givit mig hopp och lärt mig att jag ska tala, var stark och berätta.
Ahmad Rahimi möter Stefan Löfven. Foto: Agna Bešlija.
För två veckor sedan fick Ahmad träffa Stefan Löfven. Han hade bara ett par minuter på sig och samtalet som utspelade sig ger en god illustration till varför många unga i Ahmads situation känner den hopplöshet de känner. Så här återger Ahmad det:
Jag frågade: Varför får så många ensamkommande afghanska barn avslag?
Han sa: ”En del får stanna, en del inte”.
Jag sa: ”Jag måste åka tillbaka, jag har fått avslag”.
Han sa: ”Du kan fråga migrationsverket”.
Jag sa: ”De lyssnar inte på mig. Därför kommer jag till dig”.
Jag visade honom porträtt av några av mina vänner som har tagit livet av sig. Jag frågade ”Vet du varför de gjort det? De vill inte utvisas till ett land med talibaner, is, våldtäkter. . .
Han svarade mig: ”Jag förstår att du har en svår situation”.
Sen sa hans sekreterare att vi måste sluta. Jag gav Löfven blommor och ett brev där jag berättade min historia och sa ”jag hoppas att du svarar mig”.
Sen har jag inte hört nåt.
Det är inte bara Löfven som inte har svarat. Det har nu gått nästan två månader sedan Ahmad överklagade sitt avslag och inte heller i den processen har han hört något.
Han är inte ensam. Frågan om de ensamkommande barnen har blivit akut. Många väntar och är livrädda för vad som ska hända om de utvisas. De saknar information om processen. Förstår inte beslut som verkar godtyckliga. Många har försökt begå självmord. Barnombudsmannen har larmat. Riksdagen har samlats.
– Vi mår alla mycket dåligt av att leva i ovisshet. Det gör oss mycket olyckliga, konstaterar Ahmad.
Ovissheten. Avslag på avslag. En del klarar inte av trycket.
– Det har varit en svår tid. Jag har förlorat flera vänner som har tagit sina liv.
Det viktigaste nu är att minska väntetiderna för beslut tycker Ahmad. De som ändå får avslag måste få stöd.
– Man ska inte lämnas ensam i sitt rum. Någon måste finnas där. Man måste få gå ut, promenera, prata med någon. Inte bara stanna hemma i sitt rum och tänka mörka tankar.
– Jag tror fortfarande på möjligheten att leva ett tryggt liv. Därför kämpar jag. Jag försöker att vara en positiv förebild för mina kompisar. Jag vill vara som Nelson Mandela. Han är min förebild. Han kämpade också mot orättvisor.
– Men ibland sviker kroppen mig. Ibland orkar jag inte. Mina tårar går inte att stoppa.
Han är jätterädd att få avslag igen.
– Kanske kämpar jag vidare. Kanske gör jag mig själv illa och sen ångrar jag det. Jag vill ju inte det! Jag vill bli en bra person i Sverige. Kanske en skådespelare, eller jobba politiskt. Jag vill säga till alla unga som delar min situation: vi står inte ut – men vi ska inte sluta kämpa!
Text: Sophie Arnö Foto: (översta bilden) Ali Jehad.
Läs mer: Allt i serien ”Uppdrag: Afghanistan”
***
Stöd Blankspot för mer journalistik om utvisningarna till Afghanistan
Blankspot är medborgarfinansierad journalistik från Sveriges och världens vita fläckar. Vi vill att vår journalistik ska vara fri att läsa för alla. Vi vill att journalistiken ska kunna delas och engagera. Läsare kan bidra med sina expertiskunskaper. Men det kostar att ta fram kvalitetsjournalistik. Vi behöver därför be om hjälp för att kunna göra vårt jobb.
Swisha till 123 554 35 41 eller betala med kort här. Om du särskilt vill stödja Blankspots satsning på en migrationskorrespondent för Afghanistan märk bidraget med Afghanistan. Glöm inte att ange din mailadress för att få uppdateringar. Följ också vårt arbete i Facebookgruppen ”Uppdrag Afghanistan” där alla kan bidra med sin kunskap och följa reportageteamets arbete.
