Analys om Azerbajdzjan, Kaviardiplomati
Krönika: Kaviardiplomati och Azerbajdzjan
I helgen publicerade SVT Dokument utifrån en dokumentär om kaviardiplomati i Azerbajdzjan. I denna krönika beskriver Rasmus Canbäck hur bjudresorna till Azerbajdzjan är en del av korruptionen.
Av Rasmus Canbäck 30 november, 2021
Den 29 juli kom mejlet.
En azerbajdzjansk påverkansorganisation skrev till mig. De ville att jag skulle följa med dem till Azerbajdzjan på en resa för att belysa situationen i Nagorno-Karabach efter kriget mot Armenien.
Det visade sig att jag inte var den enda som fick frågan. Medan jag stannade hemma, så åkte tio andra svenska journalister.
I helgen publicerade SVT Dokument utifrån den franskproducerade tvådelade dokumentären Azerbajdzjan och kaviardiplomatin. Den tar avstamp för cirka 15 år sedan när den azerbajdzjanska journalisten Khadija Ismayilova började sina granskningar av korruptionen i landet.
Tio år senare blir hon mordhotad och utpressad – men hon ger inte upp.
I en stor läcka 2017 är hon en av dem som ligger bakom det journalistiska grävet The Azerbaijani Laundromat. En kartläggning av den strukturerade korruptionen 2011–2013 som gick från Azerbajdzjan, genom brittiska skalbolag, och vidare till politiker i EU, journalister och beslutsfattare. Nu är flera av dem dömda för korruption och sitter i fängelse.
25 miljarder kronor.
För sitt arbete belönades Khadija Ismayilova med Right Livelihood Award, men förhindrades av azerbajdzjanska regimen från att resa till Stockholm från Baku för att ta emot priset.
Men kaviardiplomatin fortsätter, och bjudresorna till Azerbajdzjan är en liten del av detta.
I de samtal jag hade med flera av journalisterna som åkte till Azerbajdzjan sade alla samma mening: ”nu vet jag åtminstone hur en bjudresa till en diktatur ser ut”.
En av dem förklarade att han inte ens vet vad valutan heter i Azerbajdzjan. Allt var betalt.
Deras erfarenheter säger en del om hur den azerbajdzjanska kavaridiplomatin fortsätter att arbeta. Man bjuder journalister och beslutsfattare till Azerbajdzjan för att direkt eller indirekt påverka dem med gratisresor och gåvor.
Fasaden är att belysa konflikten.
Journalisterna själva hävdar att de kan manövrera i det pressetiska minfältet, bara de sätter sin egen integritet i centrum. ”Det fanns inga krav på att skriva texter” konstaterade flera av dem.
Problemet är att journalisterna till viss del har missförstått syftet med resorna. Visserligen hoppas nog regimen att de ska producera proazerbajdzjanska texter som hjälper till med att förespråka regimens syn på konflikten i Nagorno-Karabach.
Men huvudsyftet beskrivs i dokumentären på SVT: att visa för det egna folket att regimen är legitim.
Med andra ord. Sekunden journalisten sätter foten på planet så sätts pressarna i rullning i Baku. Nu ska de lokala medierna visa att utländska journalister håller med Azerbajdzjan om synen på Nagorno-Karabach.
Här behöver man skilja på folkets lidande och regimens propaganda. De flesta medborgare står dock bakom regimens syn på lösningen till konflikten. Att manövrera i det här är en svår journalistisk utmaning.
Vad är då Azerbajdzjans syn på konflikten egentligen?
90-talets krig mot Armenien slutade med en stor förlust för Azerbajdzjan. Det var efter att ett krig initierats när den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach utropade självstyre från Baku vid Sovjetunionens fall. Den azerbajdzjanska befolkningen hamnade på flykt och städer jämnades med marken.
Fram till fjolårets krig hade armenierna kontroll över vad som motsvarar 20 % av Azerbajdzjans territorium. Nu ungefär 7 %. Fredsförhandlingarna som skulle ha utmynnat i att armenierna ska ges rätt till att rösta om självbestämmande har, i brist på att parterna inte kommit överens om formen av självbestämmande, gått i stå . Innebär ”självbestämmande” att integreras i Armenien eller autonomi?
Med fjolårets krig, som var noga förberett, tog Azerbajdzjan åter kontroll över en stor del av dessa territorier.
En av förespråkarna till invasionen av Nagorno-Karabach var just Khadija Ismayilova som bland fredsaktivister fick en förändrad image.
Från att ha varit prisad för sitt antikorruptionsarbete ställde hon sig, liksom de allra flesta i Azerbajdzjan, i ledet bakom den militäruniformprydda diktatorn Ilham Alijev.
Retoriken är att Armenien i alla år har stoppat fredsförhandlingarna och att en militär lösning av konflikten är den enda utvägen. Efter invasionen anser ledningen i Azerbajdzjan att frågan om Nagorno-Karabachs självbestämmande inte finns på förhandlingsbordet längre, och autonomi är lika uteslutet som självständighet.
Fredsaktivisterna i Azerbajdzjan försökte under kriget vara högljudda: vad hände med folkrätten? Vad hände med förhandlingarna? Är döda soldater och förstörda civila områden värda det? Varför låter båda länderna en infekterad nationalistisk retorik ta över?
En av de azerbajdzjanska aktivisterna, Bahruz Samadov, skrev om hur de blir kallade för ”fredshoror” och förföljda i sociala medier för sina åsikter.
En annan, journalisten Arzu Geybullah, sade i en intervju för Blankspot att när fjolårets krig började hade hon 20 vänner som talade om en fredlig lösning. Av dessa var knappt en handfull kvar efter kriget.
En bekant sade i ett samtal att Khadija Ismayilovas inställning är motsägelsefullt. Hon har tillägnat sitt liv åt att störta regimens korruptionsmönster, men det är samtidigt samma kaviardiplomati som hjälper regimen att legitimera en militär invasion av Nagorno-Karabach.
Det är precis det här som regimen inte vill att journalister skriver om.
För min egen del har mitt nekande att åka på bjudresa till Azerbajdzjan följts av trakasserier och påhopp. Jag har blivit anklagad för att inte skriva om azerbajdzjaniers lidanden av kriget och för att vara betald av en ”armenisk lobby”.
Ett som är säkert är att azerbajdzjanska regimen vant sig vid att allt går att köpa för pengar.
Till och med bilder på svenska journalister på pressresa i Azerbajdzjan, och när det sker är journalistens övertro på sin egen integritet ovidkommande.
Detta är en argumenterande text. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Toppbild: Khadija Ismayilova berättar om hur hon övervakats i sitt hem i Baku och utpressats med nakenbilder från hennes privatliv.
OM BJUDRESORNA TILL AZERBAJDZJAN
- Den första resan anordnades 19-24 september av Azerbajdzjaniers kongress i Sverige.
- Den andra anordnades 24-29 oktober av Baku Press Klub.
- Sammanlagt har 10 svenska journalister och fotografer deltagit.
- Deltagarna har under resorna bott på femstjärniga hotell Hilton och schemat har kontrollerats från tidig morgon till sen kväll av den statliga diasporaorganisationen som var arrangör på plats.
- Syftet med resorna är formellt att belysa den azerbajdzjanska sidan på konflikten i Nagorno-Karabach.
- Resorna har intensifierats sedan i juni när Nagorno-Karabach öppnades upp, och uppemot 250 utländska journalister och beslutsfattare har åkt på liknande resor.
