Röster om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Tre röster från azerbajdzjanska fredsaktivister
Efter fyrtiofyradagarskriget om Nagorno-Karabach under hösten 2020 har Azerbajdzjan och Armenien förändrats. Azerbajdzjan gick segrande ur kriget och stödet för regimen i landet har ökat. Rasmus Canbäck har träffat armeniska och azerbajdzjanska fredsaktivister.
Av Rasmus Canbäck 4 mars, 2021
Tre röster från armeniska fredsaktivister kan du läsa här.
Förra veckan arresterades den azerbajdzjanska demokratiaktivisten Elmir Abbasov i Sumgait utanför huvudstaden Baku. Vittnesmål gör gällande att han blev överfallen av poliser och hans advokat bekräftar att han blivit misshandlad.
Elmir Abbasov blev anklagad för droginnehav, men arresteringen skedde endast tre dagar efter att han publicerat ett inlägg på Facebook som anklagar diktatorn Ilham Alijev för korruption. Anklagelserna kommer till följd av de senaste månadernas avslöjanden mot högt uppsatta ämbetsmäns lyxliv som jag skrev om för några veckor sedan.
Förföljelsen av regeringskritiska röster är vardag i Azerbajdzjan, och efter kriget om Nagorno-Karabach har Ilham Alijev fått vind under seglen. De oppositionella partierna har förlorat mark och många anser att efter krigssegern så är inte Ilham Alijev berättigad att kritiseras.
Samtidigt placeras Azerbajdzjan på lägre nivåer än länder som Belarus på demokratiindex och pressfrihetsindex.
I intervjuerna nedan redogör tre röster för hur det är att vara fredsaktivist i Azerbajdzjan, och hur samhället förändrats efter kriget.
Arzu Geybulla: ”Jag vet inte vilket civilsamhälle vi har längre, men det är i alla fall inte regeringskritiskt”
Jag kommer över en artikel om kvinnorättskämpar i Azerbajdzjan som antingen blivit censurerade, arresterade eller förföljda av den azerbajdzjanska polisen. Jag börjar söka på namnen och tänker att dessa kanske är villiga att kritisera regeringen öppet.
Jag skriver till ett av namnen från artikeln, Arzu Geybulla, och avtalar en tid. När jag börjar googla henne inser jag snart att hon är en välkänd regeringskritiker som under en lång tid skrivit om demokratifrågor i Azerbajdzjan och verkat för fredsaktivism mellan Azerbajdzjan och Armenien. Sedan en tid tillbaka driver hon också hemsidan Azerbaijan Internet Watch vars syfte är att granska censuren i Azerbajdzjan.
– Jag bor i Istanbul nu, sedan ett par år tillbaka. Jag lämnade Baku 2013, nej det var 2014, och har tänkt flera gånger att jag ska åka tillbaka. Varje gång jag har velat göra det så är det alltid någon som har sagt att det är fel tidpunkt eller som har rått mig från att inte göra det. Det är inte det att jag inte kan, men det är komplicerat. Jag lämnade efter 2014, vid tiden för nya stränga åtgärder.
Hon återkommer till tiden för nya stränga åtgärder flera gånger under samtalet. Det syftar till att regimen 2013 genomförde ett par stränga reformer som dramatiskt minskade det demokratiska utrymmet och kraftigt stärkte makten. Hon säger att de liknar dem som infördes i Ryssland vid samma tidpunkt.
– Jag håller faktiskt på att skriva en bok om den demokratiska nedbrytningen i landet. Du kan få se ett utkast, men stjäl inget!
Hur skulle du beskriva civilsamhällets roll före och efter kriget?
– Du förstår. Vi har egentligen en väldigt levande ungdomsrörelse i Azerbajdzjan. De senaste åren har de engagerat sig i kvinnorättsfrågor där de hyst stora framgångar. Det har varit i takt med att det blivit uppenbart hur stora problem det finns. Faktiskt är det ett levande civilsamhälle med många engagerade.
– När kriget började så var det många i civilsamhället som vände ryggen till fredsfrågorna. De ställde upp på regeringens sida. Av mina kanske tjugo vänner som jag diskuterade med så såg jag snart en ganska stark förändring i takt med att militären intog nya städer. I slutet på kriget var det kanske bara fem stycken som var konsekventa i sin aktivism. Jag vet inte vad som hände, men nu försöker de övriga femton övertala mig om att de visst var emot kriget, men det var de ju inte! De publicerade krigshetsande budskap i sociala medier.
Jag märker i samtalet att Arzu är frustrerad och hon talar om ett före och efter kriget.
– Jag vet inte vilket civilsamhälle vi har längre, men det är i alla fall inte regeringskritiskt. Det är ju civilsamhällets uppgift att granska regeringen.
Jag läste en av dina artiklar säger jag till henne. Den handlade om ”den armeniska lobbyn” som konspiratoriskt fenomen (länk i kommentarerna). Det var en ren händelse som jag hittade den då det var en person som jag chattat med som återkommande använde ”den armeniska lobbyn” som förklaringsmodell när jag ifrågasatte historiska fakta, och då sökte jag på internet.
– Ja just det, den artikeln. Från 2016. Ja, den handlar om hur den azerbajdzjanska staten använder den ’armeniska lobbyn’ för att beskriva ett yttre hot, och förklara sådant som det inte alltid finns belägg för. Att kalla någon armenier i Azerbajdzjan är ofta en smädelse, en förolämpning. Jag själv har blivit kallad det hundratals gånger, eller att jag är köpt av ’den armeniska lobbyn’ när jag egentligen är kritisk. Det gör väl inget att bli kallad armenier egentligen, jag försöker att inte skilja på folk och folk, men det är något regimen tillåter.
Hon fortsätter.
– Låt mig berätta. Jag och några fredsaktivister har haft workshops för armenier och azerbajdzjaner. Vi har alltid inlett dem med att de får en halv dag på sig att i enskilda rum skriva ner tio historiska fakta och sedan ska vi jämföra dem mot varandra. Gissa om jag och min arbetspartner suckade högt när de presenterade dessa fakta för varandra: det blir en lång helg tänkte vi. Vår idé var att skriva en gemensam historiebok, redigerad av en välkänd historiker, som sedan kunde användas i skolorna i båda länder, men vi insåg ganska snart att ingen av regeringarna var intresserade av denna.
Bahruz Samadov: ”I mångas ögon är vi radikala, men egentligen gillar jag inte det. Vi är radikalt demokratiförespråkande”
I ett fredsupprop från Azerbajdzjanska vänsterungdomar från den trettionde september, tre dagar efter krigets början står det ”Vi fördömer starkt alla steg som förlänger konflikten och bidrar till hat mellan två folk. Vi vill se tillbaka och ta nödvändiga steg för att återbygga förtroende mellan samhällen och ungdomar. Vi nekar alla nationalistiska krigshetsande narrativ som exkluderar möjligheten för oss att leva tillsammans på denna mark”.
Bahruz Samadov står som undertecknare bland sjutton andra namn. En praktisk lista att gå efter för den som söker fredsaktivister i Azerbaijan. Bahruz är doktorand i statsvetenskap vid Karlsuniversitetet i Prag.
– Jag är inte i exil, inte alls. Jag kan åka tillbaka när jag vill och ska åka tillbaka till Baku om en månad. Jag gör helt enkelt min doktorsexamen här. Faktiskt så är inte regeringen ute efter oss fredsaktivister. Vi är så marginaliserade ändå och det skulle se dåligt ut i internationell press om vi blev förföljda.
Kan du berätta om dig själv, vad handlar din doktorsavhandling om?
– Jag skriver om retoriska diskurser hos den azerbajdzjanska regimen. Just nu arbetar jag på en artikel om logiken bakom exkludering av fakta. Jag utgår från två olika scenarion där jag granskar hur Ilham Alijev (Azerbajdzjans president) agerat.
Kan du berätta om fredsaktivismen i Azerbajdzjan?
– Jag ser inte mig själv som fredsaktivist egentligen, jag är snarare politisk aktivist. Vi som i början av kriget förespråkade fred kommer egentligen från ganska många olika håll. Några är feminister, andra kämpar för HBTQ-rättigheter och några för miljökampen. Man kan säga att vi alla har en gemensam humanitär grund egentligen, som sedan projicerades i fredsaktivismen.
– I mångas ögon är vi radikala, men egentligen gillar jag inte det. Vi är radikalt demokratiförespråkande. Är det verkligen att vara radikal? Jag kan säga att jag får en del hat och elaka kommentarer från släktingar och vänner.
Hur ser ni på fred? Vad betyder det egentligen?
– Det finns lite olika sätt att se på det. Jag är förespråkare för att Karabach får ett autonomt styrelseskick i Azerbajdzjan, men där det är så gott som helt självstyrande och bestämmer det mesta själva. Det är så här det hade fungerat i en välfungerande demokrati. Men Alijev är ju inte alls intresserad av något sådant, han vill ha fullständig makt. Det är så en auktoritär regim fungerar.
Jag tror inte att armenier i Karabach har lust att vara en del av Azerbajdzjan invänder jag, även om de har autonomt självstyrande.
– Nej, nej, varför skulle de? Jag säger att om det vore en välfungerande demokrati så skulle det fungera. Men nu är vi långt borta. Om jag var armenier skulle jag aldrig vilja vara en del av det Azerbajdzjan som finns idag. En vanlig propaganda är att vi inte ska skilja på folk och folk och att Azerbajdzjan präglas av mångfald och att vi kan leva i samlevnad. Men hur kan man säga det samtidigt som det är så tydligt förtryck mot armenier? De bombade ju Stepanakert (huvudstaden i Nagorno-Karabach)!
– Första steget mot fred är att behandla armenierna i Stepanakert som subjekt, som människor. Nu är de objekt som används som hat, som ett hot.
Hur har civilsamhällets förändrats efter kriget?
– Du måste förstå att oppositionen i Azerbajdzjan är lika högernationalistisk vriden som regeringen. De är ofta bara än mer radikala i krigshetsen. Detsamma gäller civilsamhället nu som i stor utsträckning bara föll in i regeringens krigsambitioner.
– Vi som arbetar för fred och är politiska aktivister får tänka om. Vi är inte ens en rörelse, vi är snarare ett initiativ. Vi tänker att vi ska prata med de som tycker som oss, försöka arbeta på universiteten, anordna informella träffar. Vi får kämpa för de frågor som vi kämpade för innan kriget. Åsiktskorriden har minskat radikalt. Att kritisera regeringen är ännu svårare nu.
Lala Darchinova: ”Det är ett misslyckande mellan två regeringar som inte representerat folkens bästa”
Jag blir rekommenderad av en kontakt att skriva till Lala Darchinova. Hennes perspektiv som policyspecialist på FN:s kontor i Baku där hon arbetar med kvinnorättsperspektivet i kriget verkar onekligen intressant. Hon är liksom Bahruz Samadov också en av de ungdomar som i början på kriget verkade för en antikrigsståndpunkt. I detta samtal är hon tydlig med att hon inte representerar FN.
– Jag skulle inte kalla mig aktivist. Jag har aldrig varit politiskt aktiv på det sättet och är egentligen ganska anonym i dessa sammanhang. Men när jag fick förfrågan om att skriva under fredsmanifestet gjorde jag det lika mycket för min egen övertygelse som på att jag kände att jag stod bakom allt som stod där. Det kändes viktigt för min egen integritet att stå upp för dessa frågor.
– Jag tror verkligen på vetenskap och jag tror på akademisk kunskap. Jag baserar min syn på fred på detta. När jag var yngre och gick i skolan så började jag och min vän att jämföra vår historiebok med andra fakta och vi slogs av hur olika dessa var, och det satte igång något inom mig.
Hur mottogs det av dina vänner och familj?
– Det var väldigt mycket hat och några av de mer kända personerna fick utstå väldigt mycket. För min del, som är ganska anonym, var det inte så mycket. Min mamma förespråkade kriget, liksom de flesta, men vi har pratat de senaste månaderna. Vi försöker prata om positiva minnen med armenier. Innan Sovjetunionens fall levde våra föräldrar sida vid sida med armenier trots allt. Det går långsamt framåt, men det går. Du måste förstå att i Azerbajdzjan bygger en stor del av folksjälen på en relation till Karabach.
Låt oss prata om ditt arbete fortsätter jag. Kan du berätta lite om vad du gör och vilka är de kritiska frågorna utifrån ett professionellt perspektiv?
– Jag jobbar med konflikten ur ett feministiskt perspektiv, ett kvinnorättsperspektiv, och det har givetvis ändrats till följd av att konflikten blev krig. Nu är den största frågan de hemvändande soldaterna som har skadats och blir omhändertagna av kvinnor. Azerbajdzjansk kultur är traditionellt uppbyggd på så vis att det är kvinnorna som tar hand om familjen, och det betyder också att kvinnorna får ta hand om de skadade männen.
– Det finns en diskrepans i det. För innan kriget var det många av dessa kvinnor som också uttryckte ett stort stöd för att männen skulle gå ut i krig, och nu är det dessa som får ta hand om de skadade. Det är inget man pratar om så mycket, men det är verkligen en stor fråga.
Jag har förstått att civilsamhället är granskade av regeringen, hur fritt går det att arbeta?
– Varje gång vi ska göra en undersökning så måste denna godkännas av en regeringstjänsteman. Om vi vill göra den utanför Baku, i provinserna är det ännu hårdare kontroll. I praktiken innebär det att de påverkar våra resultat. Det försvårar ett oberoende arbete väldigt mycket.
Många jag har pratat med i Azerbajdzjan säger att de vill ha fred, men samtidigt står de bakom kriget och gläds över vinsten. Hur ser gemeneman på konflikten, hur går tankarna?
– Först och främst. Hur kan man både vara för fred och hylla ett krig? Det är inte möjligt, då är man enligt mig en förespråkare av krig. Men jag är inte förvånad över att du har hört detta och på något plan kan jag förstå tankegången, men jag håller inte med om den. Den allmänna åsikten är att man borde ha intagit hela Karabach, men folk verkar inte alltid tänka på att det faktiskt bor människor där.
– Ett problem med konflikten, särskilt innan kriget, var kunskapen. De flesta förstod inte att Nagorno-Karabach bara är en region som är en del av de ockuperade territorierna. Och denna är i huvudsak armenisk. De sju andra territorierna som helt eller delvis var ockuperade var tagna som buffertzoner, men av kanske 85 % eller 90 % av befolkningen sedda som en och samma region: Karabach.
– Ja, du får ursäkta den långa utläggningen, men vad vi har sett historiskt är inte en fredsprocess, vi har sett en förhandling som två regeringar fullständigt har misslyckats med under trettio år. Det är ett misslyckande mellan två regeringar som inte representerat folkens bästa.
Hur ser du på vägarna framåt? Vad behöver göras?
– Jag är lite skeptisk till alltför mycket internationell involvering då den också har misslyckats. Den har varit passiv i frågorna, vilket har gjort att regeringarna till viss del förblivit låsta i sina positioner. Från mitt perspektiv skulle jag vilja se en upprättelse av dialogen mellan Azerbajdzjan och Armenien. Jag är däremot realistisk och förstår att det kommer kräva en policyändring i båda länderna, inte minst i Azerbajdzjan. Hur kan vi prata om fred istället för krig?
**
Rasmus Canbäck skriver en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågor. För att inte missa nästa prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Läs fler av Rasmus Canbäcks texter hos Blankspot här.
Läs våra köpvillkor vid beställning.
